Mad Max är ingen samhällskollaps – filmerna handlar om nya samhällen

Det framför ofta ett feltänk där Mad Max skulle innebära en samhällskollaps, där alla är i konflikt med alla. Så är det inte. I själva verket handlar filmerna om de nya samhällen som alltid uppstår efter en katastrof. Tvärt om visar de alltså på den ordning och självorganisering som människan alltid vill upprätta.

Begreppet Mad Max används ofta retoriskt för att i en svart-vit världsbild mena att total anarki och alla mot alla är enda alternativet mot dagens samhälle (läs sosseriet). Bortsett från den förklenade analysförmåga och världsbild som de som drar upp det som argument besitter, så är det popkulturellt fel.

Mad Max-filmerna handlar inte om civilisationens undergång, utan om civilisationens återuppståndelse efter sagda undergång.

Människan är ett flockdjur, och vi är självorganiserande. Uppstår kaos, så ser vi till att inrätta en ordning i detta. Det finns med i min roman Stjärnklart, som till skillnad mot Mad Max inte är postapoc (Mad Max mer spektakulära vansinnigheter) eller efter katastrofen (The Roads totala misär), utan en katastrofroman, dvs utspelar sig under själva katastrofen. Under bokens gång uppstår självorganisering, både i Göteborg, såväl som runt Svenshögen. Trots detta hävdar en del att boken skildrar alla mot alla, men så är det inte. Ett samhälle faller, nya uppstår. I epilogen har självorganiseringen gått tio år och man är istället i en sorts Mad Max-samhälle, om än inte fullt så spektakulärt. Mer steampunk än Mad Max dieselpunk, men jag tonade ner steampunktendenserna för en mer realitisk skildring, om man nu kan tala om realism i sammanhanget. I uppföljaren Stjärnfall skildras mer av det samhälle som uppstått och omfattar en stor del av Sverige, även om handlingen sedan tar en annan riktning som en del har invändningar mot.

I Mad Max-filmerna (undantaget den första, som jag inte sett och inte kan uttala mig om) så skildras inte alla mot alla. Istället skildras de nya självorganiserade samhällen som uppstått.

I den ikoniskt stilbildande Mad Max: The Road Warrior, skildras en konflikt mellan två samhällen. Dels de nomadiska The Mauraders (Marodörerna, eller kanske lite mer poetiskt Skövlarna?) och dels ett samhälle uppbyggt runt ett raffinaderi. Två distinkt olika kulturer, men likväl på sina sätt fungerande samhällen med tydlig organisation, ledning och hierarkier, samt någon form av ekonomiskt system.

Ännu tydligare blir det i Mad Max: Beyond Thunderdome, där åtminstone två samhällen skildras. Dels det betydligt mer utvecklade Bartertown, även det med hierarki, kultur, ledarskap och ekonomi. Ett fullt fungerande samhälle alltså. Dels ett samhälle av barn isolerade vid en kraschad Jumbo Jet. Barnen skapar senare ett nytt samhälle i Sydneys ruiner.

I den senaste Mad Max-filmen, Mad Max: Fury Road, kanske den bästa i serien, är det skildrade samhället ännu mer avancerat än i de tidigare filmerna. Här har man samhället The Citadel, som har ett antal andra städer runt sig och under sin fot, specifikt det bränsleproducerande Gas Town och ammunitionsindustrisamhället Bullet Farm. Det handlar inte längre ens om enskilda fristående samhällen, utan ett nätverk av samhällen som samarbetar, rent av under en gemensam ledare. Logistiken i att ha ett fungerande samhälle, som både kan producera bränsle och ammunition är i själva verket enorm och kräver ett mycket utvecklat samhällsskick och ekonomi.

Det är tydligt att Mad Max handlar om hur mänskligheten reser sig ur askan från det globala kärnvapenkriget och organiserar sig i nya samhällen. Det handlar om civilisationens uppståndelse, och inte dess undergång.

Så när någon drar till med det ideomatiska Mad Max som något argument för alla mot alla och civilisationens undergång för att man t ex sänker skatten med en procentenhet, så menar de i själva verket mänskligt frivilligt självorganiserande samarbete för ömsesidig nytta och vidareutveckling av civilisationen. Hade de däremot klämt till med The Road hade de verkligen menat totalt sammanbrott.

Sedan är det förstås så att de samhällen som uppstår efter katastrofen inte alltid är de utopiska nirvana som olika naiva ideologer drömmer om. I förändring finns ofta konflikt innan man når en sorts balans och får en stabil utveckling. I Stjärnklartserien tog den perioden tio år. Att man inom populärkulturen skildrar konflikterna i dessa sammanhang beror på att man vill skildra dramatik och ha någon faktiskt handling, en rörelse i berättelsen. Att skildra hur någon år ut och år in odlar sin trädgård kanske tilltalar en viss läsekrets som gillar det svenska 1800-talets arbetarklasslitteratur på temat födas-slita-dö, men det som gör det intressant är om det finns någon konflikt och med det någon osäkerhet om slutresultatet.

För övrigt handlar även The Walking Dead allt mer om de självorganiserade samhällena som uppstått i zombieundergångens spår, och hur dessa i konflikt eller samarbete försöker få till en ny större samhällsordning att existera tillsammans i. Serien är i sig intressant då den genom alla säsonger skildrar från efter katastrofen hela vägen till civilisationens återuppståndelse och allt mer organisering.

Människor kommer alltid organisera sig, men många är blinda och tror att allt annat än det vi har idag är anarki.