Därför kan man inte “skjuta ner drönare”

Ryggmärgsreflexen från allmänheten angående de okända UAV:erna (“drönarna”) på övningen Vintersol samt över övningar och anläggningar på Gotland är “skjut ner dem”. Men detta är inte så enkelt, speciellt inte i fredstid. IKFN kan behöva uppdateras med oidentifierade UAV:er.

Privat drönare (“quadcopter”) som en georgisk bonde använde för att räkna in sina djur.

UAV:er används i mycket stor omfattning i kriget i sydöstra Ukraina. Ryssland använder dem för att leda artilleri och spana, och använder flera olika “lager” av UAV:er i olika storlekar och på olika höjder, för olika ändamål. Trots att detta är i en krigszon så lyckas man inte skjuta ner speciellt många UAV:er.

Även i en krigszon är dessa alltså mycket svåra att skjuta ner. Traditionellt luftvärn, både eldrörsbaserat och robotburet, är inriktat på större farkoster. Mycket luftvärn klarar inte ens av att verka mot kryssningsrobotar, trots att dessa kan vara upp till åtminstone sex meter långa, än mindre sk glidbomber, som börjar komma ner i aktuella UAV-storlekar.

Utmaningarna är dubbla – dels är inte precisionen så exakt när det handlar om höga hastigheter och dels klarar vare sig spanings- eller eldledningsradar oftast av så här små föremål. I fallet med stealthflygplan brukar man prata om hur liten radarbild dessa ger, hur små föremål de motsvarar. Och då pratar vi om UAV-nivå här.

UAV:er är också förhållandevis tysta av sig och kan vara mycket svåra att lokalisera.

Ovanstående foto är taget med ett teleobjektiv ifrån en systemkamera. Det tog en bra stund att alls lokalisera den surrande drönaren, på en höjd av 50-100 meter, och än mindre lyckas fånga den på film. Och då blev det inte ens mitt i bild.

Luftvärn avser normalt att explodera strax innan målet och sprida splitter, då det är extremt svårt att faktiskt träffa ens ett stridsflygplan av normalstorlek. Nu är hastigheterna lägre, men en UAV kan vara väldigt mycket mindre.

Fast det går inte att skjuta hur som helst mot något i luften.

Allt som skjuts upp kommer ner någonstans. Kulspruteeld från 7.62 kan fara upp till en mil om det vill sig illa. Grövre kalibrar kan landa flera mil bort. Det är inte som att fälla sjunkbomber mot en ubåt – skulle det finnas civila dykare i närheten har dessa minst lagt ut bojar att de dyker.

I fredstid går det helt enkelt inte att skjuta mot något i luften under okontrollerade omständigheter. När man övar eldrörsluftvärn har man avlyst enorma skjutfält och skjuter enbart i en godkänd riktning. Att en UAV skulle uppenbara sig i exakt rätt riktning är att betrakta som väldigt osannolikt och därtill tidsbegränsat vilket innebär att beslut om eldöppnande kanske inte hinner tas.

I vissa fall övar man aldrig eldrörsluftvärn skarpt alls. Våra stridsvagn 122 övar nedskjutning av helikopter i simulator, då pilprojektilerna från vagnarnas 12 cm-eldrör kan landa tio mil bort. Där det kan finnas någon eller något.

Vilket för på tal juridiska aspekter.

I fredstid är det inte tillåtet att hur som helst förstöra någon annans egendom. Det är kriminellt och kan klassas som vandalism, skadegörelse eller egenmäktigt förfarande.

Du får t ex inte slå sönder en bil som olovligt parkerat på din villas privata garageuppfart. Du får inte ens bogsera bort den (egenmäktigt förfarande). Det krävs utredning och myndighetsbeslut. Fastighetsägare får inte ens avlägsna bilvrak någon dumpat på deras mark, utan myndighetsbeslut.

I fallet ubåtar är det rätt uppenbart att det handlar om främmande makts militära fordon. Det finns också reglerat i försvarsförordningen IKFN hur man får och ska agera mot dessa i fred.

IKFN ger under vissa omständigheter möjligheter till vapeninsatser mot utländska militära fordon i fredstid. Problemet med UAV:er är att de inte är identifierade som utländska militära fordon. Sannolikt används dessutom inte officiell militär utrustning till inhämtning mot Sverige, precis som ryska agenter inte går runt i uniform när de utför spionage mot landet.

Det finns icke-dödliga system framtagna för att kunna verka mot UAV:er, med någon form av kombination av telekrigföring. Officiellt finns inte dessa i Sverige. Det är inte heller säkert att de fungerar mot mer kvalificerade UAV:er.

Det är inte bara att störsända hur som helst i fredstid – på eventuella använda civila frekvenser går det civil trafik som kan vara samhällsviktig, t ex trygghetslarm mm. Kraftiga störsändare kan också i teorin skada känslig civil utrustning, och man landar i garageuppfartsproblematiken.

Telekriginsatser mot civila frekvenser är att likna vid vapeninsatser i civila områden. Det är i mycket lika olämpligt som att skjuta upp i luften – man vet inte vad mer man skadar än UAV:n.

Därtill har mig veterligen inte Försvarsmakten dessa system. De behöver i så fall upphandlas via FMV, vilket kommer ta “en stund”.

Så hur kan en UAV:er skjutas ner med befintlig utrustning? Vi kan direkt utesluta faktiskt luftvärn och även finkalibrig eld, annat än under extremt gynnsamma omständigheter.

Mot mycket lågflygande UAV:er på leksaksnivå och med tiotalet meters avstånd kan antagligen hagelvapen användas. Även om det svider till lite (egenupplevt) när haglen landar så är det ganska ofarligt för omgivningen (undantaget ögonen) och haglen far inte långt – kanske 100-200 meter. Dock har hagel i praktiken en mycket begränsad verkan bortom 40 meters avstånd och får t ex inte användas mot fågel på längre avstånd pga risken för skadeskjutning och medföljande lidande.

Svenska försvarsmakten har Förstärkningsvapen 870, en Remington pumphagel. Det skulle kunna fungera mot mycket närgångna leksaks-UAV:er. Men det handlar inte om detta här, utan UAV:er som kommer hålla sig för långt bort för hagel. Därtill åtminstone ibland UAV:er som är för stora för att ta någon större skada av en hagelskur.

Mitt förslag är att man går upp med helikopter och Förstärkningsvapen 870 och skjuter nedåt mot en störande UAV. Man har då kontroll på kulfånget och oavsett kommer haglen vara ganska ofarliga i kulfånget. Över avlysta skjutfält kan det även under vissa omständigheter vara möjligt att från helikopter skjuta nedåt mot en UAV med 5.56, 7.62 eller 12.7-kaliber. 

För det senare är vissa omständigheter att kulfånget (bakgrunden) befinner sig helt inom ett avlyst skjutfält, och att det inte finns någon svensk trupp eller utrustning i kulfånget. Det betyder i praktiken att en UAV måste uppenbara sig under en skarpskjutningsövning och stanna kvar även när svensk trupp omgrupperat bort och helikopter satts in.

Problemet landar dock i lägesbilden. Kan svensk luftvärnsradar, förslagsvis UndE 23, fånga upp så små objekt som en UAV och kan man i så fall föra över denna lägesbild till Försvarsmaktens helikoptrar? Om inte annat kan det i teorin göras över vanlig muntlig radiokommunikation. Men från luften kan det vara mycket svårt att upptäcka en liten UAV med svensk terräng i bakgrunden.

Oavsett behöver IKFN rimligtvis uppdateras och ny utrustning mot UAV:er införskaffas. Det handlar i slutändan om ett politiskt beslut, eftersom Försvarsmakten detaljstyrs av politikerna. Vi kunde rusta det svenska försvaret mot ubåtar under 80-talets ubåtsjakt. Finns viljan kan vi med lätthet införskaffa anti UAV-system att ha med på övningar. Dessa kommer baserat på kriget i Ukraina även vara värdefulla vid skarpt krig.

UAV:er är kanske det nya kalla krigets ubåtsjakter. Jag är övertygad om att med politiskt vilja och mod så kan Försvarsmakten göra något åt dessa. Det kräver dock att politikerna är medvetna om problemets existens, vilket de förhoppningsvis är nu.

Nu kanske någon tror att det är osannolikt att någon skadas eller dödas av att Försvarsmakten pangar mot UAV:er. Exempelvis dödades runt 1990 en svensk bilist ca 7 km bort från Skövde skjutfält efter att en kulspruteskytt skjutit en salva 7.62 från höften, om jag minns incidenten rätt. Det hela fick ett rättsligt efterspel och om jag återkallar det hela korrekt dömdes ett befäl för vållande till annans död. Korrigerad på Twitter: Det var på Almunge och avståndet var 5 km.