Jakt och djurliv på Grönland

Djurlivet runt Kangarlussuaq på Grönland är rikligt och till de möjliga turistupplevelserna är att gå på storviltsjakt på vildren (Rangifer tarandus) eller myskoxe (Ovibos moschatus), som så här långt in från kusten är ohotad av isbjörn och kan räknas i tusentals. Turisterna jagar dock mest med kameror, medan de flesta fällda djur tillfaller lokalbefolkningen.

Vildren.

Enklast att se en bit in från Kangarlussuaq är vildrenen, som är relativt oskygg samtidigt som den är ofarlig. Sommartid uppträder den mestadels enskilt, även om korna åtföljs av sina kalvar.

Renpopulationen har minskat kraftigt på grund av overshoot då de tidigare 10 000-tals renarna ohotade av rovdjur betade av renlavarna. Nu är populationen mer stabil och mänsklig jakt håller den på den nivån.

Vildren invid en sjö.

Jakt och rent av skjutvapen är förbjudet bortom en viss punkt längs Volkswagenvägen, vilket ger viltet en trygg zon att hålla sig i, men närmast gränsen ligger en sjö vid vilken lokalbefolkningen har enkla båtar de kan smyga sig på renen ifrån vattnet.

Renlandskap vid en smältvattensjö utanför Kangarlussuaq.

Renlandskap. Volkswagenvägen syns i bakgrunden hitom Russelglaciären. Vita prickar på udden är lokalbefolkningens båtar. Vägen som syns är bortom sista tillåtna jaktpunkten och för fortsatt färdsel får inga vapen medföras.

Runt sjön finns flera kylskåp grävda. Fyrkantiga konstruktioner med upp till en halvmeters djup. Lokalbefolkningen lägger den urtagna och flådda renen i kylskåpet och täcker över, så håller sig köttet tills vidare och det är bara att återvända och hämta när man vill ha mer.

Enda rovdjuret är den arktiska fjällräven (Alopex lagopus groenlandicus), som livnär sig på polarharen (Lepus arcticus), lämlar, ripor och annat fågelliv, men tydligen vill den inte gräva sig ner i kylskåpen.

Polarhare.

På 60-talet planterades det in ett 30-tal myskoxar utanför Kangarlussuaq.

Ohotade av rovdjur stortrivdes de i det arktiska ökenklimatet, för vilka de är perfekt utrustade med sin ulliga päls som lokalbefolkningen spinner och väver till garn. Kvaliteten känns som merinoull, men eftersom man endast kan få ullen från skjutna mysoxar så är priset därefter.

Eftersom det är arktisk öken blir det sällan mer än 10 cm pudersnö på vintern och myskoxarna har inga problem med att skrapa fram något att äta under snön, inte ens när det blir ner mot -50 grader C kallt.

Populationen har därför växt till över 5 000 djur idag. Myskoxen är så talrik att den är klassad som least concern av IUCN, dvs lika ohotad som den svenska älgen eller gråvargen globalt.

Myskoxar.

Däremot är myskoxen aggressiv, och man bör inte närma den sig, även om den tydligt markerar när flocken tänker anfalla. Den springer bäst i uppförsbacke, så guidens tips var att fly nedåt om de anfaller.

Myxskoxmark.

Då det inte finns isbjörn runt Kangarlussuaq går inte folk omkring beväpnade, likt på det betydligt mer glesbebyggda östra Grönland.

Vapenlagarna på Grönland är annars extremt liberala, rent av mer liberala än i USA verkar det som. Även utlänningar kan åtminstone på östra Grönland traska in på den lokala matbutiken och köpa sig en studsare eller pumphagel (som lämpligen laddas med US 000 buckshot för att användas på kort håll – de enskilda haglen motsvarar ungefär en 9mm pistol men med mer kraft bakom) för att kunna försvara sig mot isbjörn. Isbjörnens filosofi som världens största landlevande rovdjur (ja, den simmar i nollgradigt vatten också, men föder ju inte sina ungar där…) är “rör det sig är det mat” vilket kan leda till mycket dålig stämning. Man verkar inte ens behöva legitimera sig för att köpa ett vapen, även om rekommendationen är att inte köpa för kraftiga kalibrar eller tunga vapen till barnen…

Dock är brottsligheten på Grönland väldigt låg. Eftersom det bara^1. går att ta sig mellan samhällena med båt eller flyg, och dessa till en början är väldigt små, finns det små chanser att komma undan med brott. Därtill har även en by som Kangarlussuaq med runt 500 invånare en egen polisstation. Visserligen är de mestadels på flygplatsen, men man verkar åtminstone ha 5-6 (beväpnade) poliser i byn, samt polishund, och de patrullerade även Volkswagenvägen i sina Landcruisers.

Ute i kustbandet finns det förstås annat havsbaserat djurliv med t ex sälar, valrossar och valar.

Det fanns inte något viltkött i den lokala mataffären, men detta gick att köpa från lokalbefolkningen utifrån uppsatta annonser. Tillgången på kött är sådan att vacuumförpackad ryggfilé på myskoxe kostade endast 200:- DKK per kilo. Andra bitar kostade ner till 60:- DKK per kilo. Innerfiléerna gick dock inte att köpa på någon annons, utan gick gissningsvis till de lokala restaurangerna som tog betalt därefter…

Ordningsmakten.

Nästa inlägg om Grönland kommer handla om mat och jordbruk.

Ripafilé respektive medaljonger av ren och myskoxe på Ferguson Lake Rowing Club Restaurant. Undantaget valnötterna och vindruvorna i Waldorfsalladen (samt vinet) är det grönländska råvaror på tallrikarna. Med sitt ursprung som amerikansk militärbas serveras det förstås Waldorfsallad till allt. Sylten är en rabarberkompott, odlad på Grönland.

^{1. Undantaget en del som sommartid går en del vandringsleder, alternativt extremsportare, men dessa kan anses vara ganska få till antalet.}