Arméövning 2015: STA ett avgörande verktyg för övningar

Markstridsskolans träningssystem STA (stridsträningsanläggning) är ett avgörande verktyg för att inte bara göra markstridskrafternas övningar realistiska, utan också ett verktyg för att få ut mångfaldigt mer ur en övning genom att kunna göra detaljerade utvärderingar.

Som en del av måndagens studiebesök på Arméövning 2015 fick jag ta del av hur Markstridskolans träningssystem STA, stridsträningsanläggning, fungerar. Systemet hanterar hundratals fordon, pansarvärnsvapen, mineringar, indirekt eld (artilleri) och även ammunitionstillgång, vilket ger en hög realism i övningarna. Det finns dock luckor i systemet, som avsutten strid (undantaget pansarvärnsvapen).

Situation motsvarande den där en blue-on-blue utlöstes på grund av studs i vägskylt.

Fordonsstriden och pansarvärnsvapnen hanteras via de laserbaserade BT-systemen. Ibland har de en del brister, som de blågula övningsledarna kan gå in och rätta till via sina datorterminaler. Exempel under övningen var ett stridsfordon 90 som slogs ut av en pansarvärnsrobot, men där skytten var så dåligt grupperad att han redan hade dömts ut innan han sköt. I det läget går blågul in och återställer det utslagna stridsfordonet. Ett annat exempel var två stridsfordon 90 på blå sida, som ryckte fram bredvid varandra på en väg, där den enda blev utslagen av blue-on-blue av den andras eldgivning. I själva verket studsade BT-lasern mot en vägskylt när fordonen låg bredvid varandra, och blågul fick gå in och återställa.

Alla fordon på övningsfältet kan följas i realtid, och allt som sker spelas in, inklusive radiotrafiken. Man kan följa enskilda skott, om och var de träffar på målet, och vad för verkan de får. Ammunitionen i varje enskild vagn spåras, och när den är slut måste fordon tillbaka till en TOLO-omgång för att få ammunitionen påfylld i STA. Även pansarvärnsvapen har begränsat med ammunition och blir förbrukade.

120 mm granatkastare under omgruppering.

Artilleri hanteras på samma sätt – där orderkedjan för artillerield måste gå så långt tillbaka i linjen som det är möjligt under övningen för att salvor ska avfyras. Under denna brigadövning tillbaka till haubitsbataljon eller oftare till en av de numera två plutonerna med 120 mm granatkastare (kraftig upprustning av bataljonernas förmåga, som bland annat medger att man kan gruppera växelvis, alternativt har dubbla förmågan vid försvar) som finns på de mekaniserade bataljonerna. Även granatkastarplutonerna har begränsat med ammunition i STA och måste också tillbaka till TOLO om man skjuter slut på ammunitionen. Artillerielden i STA, vilket jag under förevisningen såg ett antal salvor av, kan alltså slå ut pansarfordon i realtid. Samtidigt får blågula övningsledare åka runt och använda krevadkarbiner eller krevadpistoler för att det ska smälla ordentligt när artillerield sätts in via STA, och för att eldledningsvagnarna ska ha rök att mäta in med laser och leda om eldgivningen utifrån. Blue-on-blue är fullt möjligt och leds elden fel kan man med artilleri slå ut egna enheter.

Ingenjörer från mekskyttekompanis underställda ingenjörspluton gör sig redo för att gå minpatrull vid en flaskhals, som misstänks vara minerad. Mekskyttekompaniet står i eldställning och täcker med tre stridsfordon fotpatrullens framryckning mot fiendens misstänkta gruppering och minering.

Mineringar och fältarbeten hanteras också i systemet, men endast om ingenjörstrupper faktiskt utför riktiga fältarbeten, eller röjer på riktigt. Om ingenjörerna placerar ut 20 minor i ett område, så kommer systemet simulera 20 stycken minor i det minerade området och fordon som kör in där riskerar att bli utslagna av STA.

På samma sätt kommer fordon som bryter mot skyltning om att t ex en bro är sprängd att slås ut automatiskt av STA, när de kör över kanten och rätt ner i bäcken eller ån…

Två STA-trailers.

STA är ett mobilt träningssystem (ej ledningssystem) och kan grupperas var som helst i Sverige. På brigadövningen väster om Vättern använde man två trailers, där vardera kan hantera 100 stycken enheter (fordon), vilket säger något om hur många fordon och pjäser som var inblandade i denna halva av Arméövning 2015.

Systemet är oförlåtande och under övningen återställs inte utslagna fordon och personal inför varje moment. Istället tar det sex timmar innan utslagna kommer tillbaka, vilket gör att taktik måste anpassas till förluster och att kraften i anfallen till slut ebbar ut på grund av förlusterna vid en effektiv försvarsstrid. Blågul kan dock tillåta reparationer av fordon, som har mindre skador, om man “utför” dessa reparationer, t ex genom bärgning till trosskompaniet Xerxes mekpluton eller kompaniets driftstödsgrupp.

Tre utslagna stridsfordon 9040 och en utslagen luftvärnskanonvagn 9040, som bärgats tillbaka av bärgarbandvagn. Utslagen vagnspersonal passar på att sova, då man varit i strid i över 24 timmar och inte gick i förläggning under natten. Sextimmarsregeln för fordonsförarvila gäller inte under denna del av övningen, utan förarnas trafiksäkerhetsstatus fastställs under gemensamt ansvar mellan fordonschef och förare. Utslagna fordon eleverar sitt eldrör för att indikera sin status när BT-systemet inte blinkar och låter längre.

Det finns förstås önskemål om att systemet ska utvecklas. Helst vill man få in varje enskild soldat i systemet, vilket kan vara möjligt eftersom enheterna (“modemen”) blivit så mycket mindre med tiden. En begränsande faktor där kan dock vara räckvidden på radio, som inte har samma styrka på individuell nivå som fordonsradio – i teorin kan man tänka sig ett system där fordonen reläar de enskilda soldaternas telemetri.

Ett särskilt uttryckt önskemål jag fick från flera håll – från övningsledning ner till enskilda soldater, speciellt stridsfordonsförare, är att man ska få in batterier och sändare i varje enskild mina. Som det är nu simuleras de utplacerade minorna. Även om ingenjörerna placerat ut 20 st minor synligt på vägen, så är de alla “dolda” STA-mässigt och det går inte att sick-sacka sig emellan de faktiska fysiska minorna – vagnen kan bli utslagen ändå eftersom minornas exakta placering är simulerad i STA. Med batterier och sändare i de faktiska minorna skulle man kunna köra mellan dåligt placerade minor. 

STA-skärmen på duk. En enklare variant finns på blågulas portabla laptops. Foto godkänt av STA-ledningen.

Skulle enskilda soldater också vara inne i systemen, skulle även artillerielden vara betydligt mer exakt i sitt utfall.

Allting i systemet spelas in och används sedan för utvärdering. En del data kommer in med fördröjning om ett enskilt fordon tillfällig är i radioskugga. 

Enskilda fordonsdueller kan följas ner till skott för skott, inklusive var de träffar och vad för verkan de får.

STA-ledningen förklarade att man kan se systemet som en värmepump. Man stoppar in en övning och får minst tre gånger så mycket ut, eftersom allt agerande kan spelas upp på kartor i efterhand, tillsammans med radiotrafik, och utvärderas i detalj. Erfarenheter kan dras, som att det kunde varit en idé att stänga av sina motorer vid förmodad stridspaus, så man hade hört att man höll på att bli anfallna i flanken av “de fuskande röda från I 19, som grupperat där ingen på P 4 någonsin grupperat förut”.

Över till aktuellt läge på måndag strax innan klockan halv tolv. Mina enkla anteckningar i bilden. Ni ser bland annat kompanisamlingsplatsen för mekskyttekompaniet från tidigare artikel.

Blå sida är en bataljon om två mekskyttekompanier och ett stridsvagnskompani, plus ett halvt underställt ingenjörskompani och bataljonens ledningskompani, inklusive spaningsplutonens stridsfordon, två granatkastarplutoner och en pluton med luftvärnskanonvagnar. Röd sida är ett mekskyttekompani och en stridsvagnspluton, plus en pluton ingenjörer. Denna pluton ingenjörer hade under natten fysiskt genomfört samtliga mineringar på kartan, som visar Skövde övningsfält. Man var rent av så listiga att man i ett läge slog ut blå sidas ingenjörer, som gick fram för att röja en synlig minering och missade den dolda…

Övningen innefattar även Skövde skjutfält längre söderut, men den blå bataljonens anfall gick snabbare än väntat och man tog sig hela vägen upp till övningsfältet, där man dock körde fast i mineringarna.

I nuvarande läge har bägge sidor tagit stora förluster. Mekskyttekompaniet är nere på fyra stridsfordon i mekskytteplutonerna och stridsvagnskompaniet har fyra stridsvagnar kvar, medan röd sida har en stridsvagn kvar och enskilda stridsfordon, men har stoppat anfallet. Strid pågår fortfarande i den inbrytning blå sida gjort i norr, som jag uppfattade det mest avsutten strid och vissa artilleridueller. Bland förlusterna på röd sida hittas röd bataljonschef, vars vagn blev bortskjuten. Bland förlusterna på blå sida hittas förutom på själva manöverplutonerna t ex kompanichefen på ena mekskyttekompaniet, samma kompanis driftstödsvagn, som sköts bort av en pansarvärnsrobot, samt minst en luftvärnskanonvagn, vilket är ett mycket värdefullt mål för fienden. Ett tjugotal sårade på blå sida har fått medevac med helikopter hela vägen till sjukvårdskompaniet, som deltog i brigadövningen. Sjukvårdskompaniet har också hela tiden fått realistiska skademarkörer transporterade från stridszonerna, där frivilliga Bilkåren har hanterat logistiken med att köra ut skademarkörerna till striderna, så till den grad att viss stridströtthet kan ha uppnåtts för Bilkårens chaufförer. Sjukvårdskompaniet från FöMedC i Göteborg ska ha haft fullt upp.

Blå streckade linjer visar gränserna på övningsfältet. Den nya riksvägen skär rakt genom övningsfältet och kan betraktas som ännu en bäckravin, där övergångar och undergångar förbi den civila vägen kan betraktas som broar eller vad. Övriga mineringar är också generellt vid övergångar genom bäckravinerna.

I kartan ovan finns ett utslaget stridsfordon och en stridsvagn utpekad. Dessa återkommer på bild nedan. Generellt ovan har utslagna fordon ett svagt lutande streck rätt över sig.

Det utslagna stridsfordonet hade en sårad som väntade på medevac när jag passerade. När ambulansen anlände omgrupperade den kvarvarande stridsvagnen för att (min bedömning) skydda medevac mot de elaka blå, som tydligen inte respekterar det röda korset, vilket ni har på bild nedan.

Röd sidas kvarvarande stridsvagn 122 från I 19 skyddar utslaget stridsfordon 9040 (eldröret eleverat, vilket markerar utslagen) inför medevac. Till höger och vidare åt höger är fältet minerat, och enda säkra passagen är just här till vänster längs skogskanten. Kör man för långt åt höger här riskerar man bli utslagen av STA.