Sommarläsning: Seveneves av Neal Stephenson (SPOILERVARNING)

656

“The moon blew without warning and for no apparent reason.”

Neal Stephensons senaste bok, Seveneves, är ett mästerverk och kanske Stephensons bästa bok hittils. Inledningen av denna recension är att anse som ganska spoilerfri, därefter förekommer en del spoilers efter en varning och följs av en allmän diskussion kring frågeställningar som väcks i boken. (265:- SEK inbundet, 141:- SEK som storpocket – varning för att åtminstone premiumutgåvan i inbundet innehåller en illustration vars nyckel är SPOILERS på några som överlever). 

Seveneves själva kärna är att månen sprängs av okänd anledning. Eftersom man inte har möjlighet att fastställa faktisk anledning finns det en del spekulation i boken om varför, t ex ett förbipasserande mikroskopiskt svart hål, som tursamt nog träffar månen istället för jorden. Men det är underordnat, utan i all science fiction tillåter man åtminstone en oförklarad eller rent av orealistisk skapelse.

Forskare ledda av bokens manliga huvudperson Jerome Xavier Harris Dubois (Doc Dubois, eller Doob) (tänk dig verklighetens Neil deGrasse Tyson – inte den enda nyckelkaraktären i boken – en annan är en kombination av Teslas Elon Musk och Amazons Jeff Bezos, även pakistanska Malala finns med som nyckelkaraktären Camile) räknar snart ut att månens sju huvudfragment kommer krocka igen och igen och splittras upp i allt fler delar, varav många kommer kastas i jordens riktning. Inom 2 – 3 år bedömer man att kollisionerna och boliderna som därmed träffar jorden kommer nå kritisk massa och hårt regn kommer sterilisera jorden. Det uppstår nämligen friktionsvärme när en bolid passerar genom atmosfären, och livet på jorden kommer inte utplånas av miljontals, kanske miljarder, bolidträffar. Värmen från ett massivt bolidregn kommer istället bränna allt på jorden (som därtill antagligen kommer bli av med andningsbart syre när all biomassa brinner upp – vilket inte nämns i boken).

Det hårda regnet kommer inte vara tillfälligt, utan det väntas dröja 5 000 år innan temperaturen är beboelig för liv igen efter att regnet upphört efter kanske 4 000 – 5 000 år.

Kort sagt har mänskligheten bara två år kvar att leva innan total utplåning. Om man inte söker sig djupt, väldigt djupt (och hoppas på att denna plats inte träffas av en bolid), alternativt till rymden. Man väljer det senare och allt satsas på att få ut tusentals representanter för mänskligheten i rymden, baserat runt en i framtiden utbyggd och livstidsförlängd ISS.

Det är detta man får följa i Seveneves första två tredjedelar, främst ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv, asteroidgruv- och robotiseringsexperten Dinah. Det blir långa Stephensonska actionsekvenser ala rymdresan i Anathem, mestadels utan mellanmänskligt våld, som oftare förekommer via övervakningskameror eller i återberättande. Huvudpersoner och framträdande karaktärer kan dö utanför handlingen. 

Boken följer det jag skrev om i december, nämligen att om vi ska kolonisera rymden kan vi inte förvänta oss att det kan lösas utan dödsoffer. Och då talar vi inte om de sju miljarder som blir kvar och dödas på jordklotet. Rymden är en extremt farlig plats, speciellt om man ska överleva i 5 000 år – är det inte den kosmiska strålningen (inklusive att den kan förstöra mikrochips), eller solstormar, så är det syrebrist, matbrist, vattenbrist, mikrobolider eller för den delen andra människor. Allt hanteras i boken, på ett eller annat sätt.

Första två tredjedelarna av boken är Stephenson när han är som nördigast och lär dig allt du inte visste du behövde veta om rymdfärder. Sedvanliga infodumps i tangentens riktning förekommer frekvent, för att man ska kunna följa den olidliga spänningen när kolonisatörerna och de sista spåren av mänskligheten avverkas i rasande tempo.

Riktigt spännande blir det när en tidigare karaktär introduceras som skurk och konflikter bland de få överlevande dras igång på distribuerade sociala media. Tydliga influenser från såväl klassisk som modern SF kryllar det av, vilket jag återkommer till i spoilerdelen nedan.

“Five thousand years later.”

Den sista tredjedelen är mer traditionell Stephenson och visar oss situationen 5 000 år senare, samt återberättande av vad som hänt däremellan. Upplösningen och slutstriden är klassisk Stephenson och kommer inte göra fans av Snow Crash, Diamond Age eller Anathem missnöjda. Slutet är rent av klassiskt Stephensonskt, dvs kasst, men hela denna sista tredjedel av boken har sin fullt logiska funktion då den löser upp alla planteringar från de första två tredjedelarna.

Den för Stephenson typiska humorn och satiren, som i princip helt uteblir i bokens första delar, återkommer tack och lov i den sista tredjedelen.

Andra delen lider dock av en del infodumpar med för tydlig berättarröst, inte det rekommenderande skildrande show-not-tell, utan ofta det berättande tell-not-show, och att Stephenson talar till läsaren med dagens begrepp, som när han jämför något med storleken på dagens lastbilar eller tåg och inte framtidens begreppsvärld. Det finns också en del störande upprepningar av varför en del karaktärer gör något och vilka det är. Inte Stephensons fel, utan jag skyller på redaktören och förlaget.  En redaktör ska stryka sådan upprepningar, utan jag misstänker istället att man var rädd för att läsaren skulle glömma bort – alla läser inte likt undertecknad nästan 900 sidor på två dygn – och fått Stephenson att infoga dessa upprepningar som förtydliganden.

Ändå en stark rekommendation. Kanske Stephensons bästa, även om det inte är enkel läsning. Läser du Stephenson är Seveneves obligatoriskt, och även om den kanske inte är den perfekta introducerande boken till författaren, så kan ingen läsare av hård SF skippa denna bok. Allt har och får sina vetenskapliga förklaringar (utom själva månens detonation), inklusive orimligheten i hela projektet att på två år skicka ut mänskligheten i rymden. 

Detta är hårdare än Kim Stanley Robinsons ofta rätt naivt oskuldsfulla Marstrilogi. Det är också en sedvanligt feministisk Stephensonbok – typiska exempel på Stephensonfeminism tidigare är Y.T i Snow Crash, eller huvudpersonen i den uttalat feministiska Diamond Age.

Här är det George R.R. Martin-feminism. Män är självuppoffrande kortsiktiga självutplånare, men kvinnorna är tänkande, långsiktiga och strategiska. De få av dem som överlever, alltså. Gillar man undergångsromaner, så är det sällan man hittar en bok där i princip hela mänskligheten utplånas…

Sju är för övrigt ett heligt tal och återfinns på många platser i Bibeln. Ingen slump att vi har sjuarmade ljusstakar i våra fönster i juletid. Symboliken i både titeln och månens sju huvudfragment är förstås avsiktlig.

Seveneves finns hos Adlibris för 265:- SEK inbundet eller 141:- SEK som storpocket.

SPOILERVARNING! SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE LÄST BOKEN, MEN AVSER ATT LÄSA DEN.

JAG SADE SPOILERVARNING.

ALLTSÅ SPOILERS FÖREKOMMER NEDAN.

“The total number of living humans was now sixteen.”

Att mänskligheten reduceras till en handfull personer, men ändå kan fortleva är inte orealistiskt. 

Alla idag levande människor kan spåras med mitikondrie-DNA till en enda urkvinna, en Mitokondrie-Eva, för ca 99 000 – 200 000 år sedan, där mänsklighetens anfädrer upplevde en okänd flaskhals där alla andra linjer av åtminstone kvinnor/honor dog ut (förenklat – en del hela linjer kan förstås dött ut senare än just exakt då). 

Det finns också en enda människa för ca 4000 – 5000 år sedan, som alla idag levande är ättlingar till, så flaskhalsar har förekommit närmare i tiden – dock är detta inte en unik individ och den enda som fortplantade sig, utan en individ som idag hittas i alla våra gener, dvs den enskilda människa som hittills varit effektivast på att sprida sin DNA.

Det finns anledningar till bokens titel, och med modern genteknik är möjligheterna förstås ännu större.

Influenserna är många. Niven/Pournelles kometträffbok Lucifer´s Hammer, inklusive att kärnvapnen börjar flyga inför undergången. H.G Wells Tidsmaskinen, inklusive Moloch och Eloi, även om tidsresan här är bildlig och inte bokstavlig. Popkulturell SF som Firefly-filmen Serenity hittar man också influenser från här. Robotiseringen återfinns i Robinsons Mars-trilogi, även om den där inte är lika genomarbetad och detaljerad.

Det är fascinerande att se hur händelserna i den första delen av boken påverkar framtiden, och rent av blir grunden för framtidens Bibel (“The Epic” – tänk om man kunde spelat in Jesus liv på övervakningskamera…), moralsystem, rent av religion. Hela tiden spelas inspelningarna från övervakningen av The Epic upp på publika skärmar och hela händelsen har genomanalyserats i detalj, där hela teologiska akademiska institutioner sönderanalyserar allt som hänt och vad personer egentligen menade med enskilda uttalanden. Framtidens människor går omkring och citerar uttalandet från The Epic, likt religiösa idag gör med bibeln.

Extra kul är förbudet mot sociala medier, efter att man sett vad för skada sådana kan göra, inklusive bloggar. Blir rent av ett begrepp namngivet efter mänsklighetens sista bloggare, Tam’s Mistake (?). Bärbara datorer och terminaler har inte kapacitet nog för annat än avsedda appar och trådlös teknologi motarbetas. I framtiden blir det otänkbart att ständigt ha tillgång till sociala medier, sociala medier är rent av i praktiken förbjudna.

Istället satsar man på det som fungerade under The Epic, som robotiseringen.

Det hade varit intressant att se hur försök att söka sig nedåt istället för ut i rymden hade sett ut. Vilka problem man har att lösa. Energi till artificiellt solljus åt växter kan man få ur geotermi och tillgången till råvaror som metaller kan vara god på rätt platser. Vatten bör finnas, men syre kan bli ett problem, speciellt när allt syre på jordytan äts upp när allt bränns sönder.

Men mest intressant är frågeställningen om hur en garanterad undergång om två år skulle påverka ekonomin.

Det nämns att hemmafixarmarknaden totalt kollapsar. Men jag är inte så säker på det. Varför inte skuldsätta sig maximalt och göra de där renoveringarna man drömt om, när alla ändå ska dö?

Å andra sidan borde resultatet av offentliggörandet av mänsklighetens undergång om två år leda till hyperinflation när folk väl accepterar politikernas besked (naturligtvis finns det konspirationsteorier att allt bara är fejk).

Det finns ingen anledning att spara på ekonomiska tillgångar längre. Det finns ingen anledning att inte belåna allt pantbart maximalt. För dessa medel kan man sedan genomföra allt man någonsin drömt om, men när alla gör detta samtidigt på två år kan resultatet bara bli hyperinflation. Tror jag.

Detta skildras dock inte, trots att Stephenson i både Cryptonomicon och Barockcykeln fokuserade på vad pengar är och hur pengar blir till.

Seveneves finns hos Adlibris för 265:- SEK inbundet eller 141:- SEK som storpocket.