Fortfarande Stockholmsfokus bland sommarpratarna

Igår presenterades sommarpratarna i Public Service/SR:s så kallade program “Sommar”. Efter kritik förra året, där endast 19% bodde utanför Stockholm har Public Service i år tagit ett kolonialt grepp och inkluderar sk norrlänningar i programmet, men struntar i resten av Sverige utanför storstadslänen.

Var i Sverige bor sommarpratarna 2015? Ljusa staplar är befolkningens fördelning och mörka staplar är sommarpratarnas fördelning.

Av de 52 sommarpratarna boende i Sverige bor i år endast 61% i Stockholm. 

12% av sommarpratarna bor utomlands. 22% har identifierbar utländsk bakgrund (samer är svenskar), i kontrast mot de 21% boende i landet som har utländsk bakgrund enligt SCB.

Av 59 sommarpratare är 30 män och 29 kvinnor (könsorgansdefinitionen, någon analys av om någon är icke-CIS har inte utförts då kön ändå bara är en social konstruktion och egentligen helt ointressant).

Ska man summera är alltså kvoteringen utifrån könsorgan så jämn den kan bli med 30-29 och kvoteringen av utländsk bakgrund är också perfekt. Perfekt fördelning talar för kvotering på könsorgan och etnisk bakgrund istället för kompetens. 

Däremot är den geografiska kvoteringen misslyckad än i år och kan alltså förmodas baseras på kompetens och lämplighet.

Att kvotera in lite norrländska alibin duger inte. I infografiken ovan är det mycket tydligt att man försökt kvotera in personer från Norrland (alla norrländska län är med), men hela elva av Sveriges 21 län saknar helt representation. Bor man alltså inte i storstadslänen eller i Norrland/Dalarna är man helt ointressant, en sk inavlad bondtölp.

Naturligtvis finns det förklaringar till att det ser ut så här. Kulturlivet i södra Sverige är koncentrerat till storstäderna, så kulturpersonligheter och intressanta människor flyttar dit. Flest flyttar till Stockholm.

Därtill sammanstrålar kulturpersonligheterna förstås vid diverse sociala tillställningar i Stockholm, och deras agenter etc hittas förstås också i Stockholm och då blir det så här. Övriga landets radio- och TV-avgift är ett sorts regionalstöd för främst Stockholm.

Fördelningen av sommarpratare är en utmärkt mätare på hur Sverige ser ut och var makt och elit är koncentrerad. Inte ens Malmö och Göteborgsområdet får sin beskärda del, även om det finns med några alibin därifrån, utan allt fokus är på Stockholm. Värt dock att uppmärksamma det jag skrev ovan.

Om en kvotering inte är perfekt, utan “fel”, talar det för att man kvoterat på kompetens och lämplighet och innebörden av Stockholmsövervikten är helt enkelt att det inte finns tillräckligt många kompetenta och intressanta personer utanför Stockholm, då dessa sökt sig till ljuset och kultur- och mediaeliten i huvudstaden.

Kan för övrigt avslöja att diverse journalister och andra personer inom media, som inte kollat upp sådant, förutsätter att jag bor i Stockholm, eftersom jag är “någon pseudokändis”. Att man kan sitta ute i skogen mellan Kungsbacka och Borås och vara störst i Sverige är helt otänkbart och exempelvis intervjuförfrågningar möts av förvåning när man informerar om verkligheten. “Då får vi ta det på Skype istället” brukar det förvånade svaret bli, när journalisten eller andra trodde att vi kunde träffas över lunch. Efter ett tag brukar PR-byråerna, som bjuder in mig till diverse partymingel, releaser etc, lära sig och skickar inte inbjudningar längre. Det är en tumregel, generellt, att man bara bjuder de som faktiskt kommer, vilket innebär att man på privata mingelfoton alltid ser samma personer i bakgrunden. Och oftast även i förgrunden.

Många läsare har hört av sig och undrat om inte jag ska sommarprata. Det är förstås smickrande att ni inför offentliggörandet igår seriöst trodde att jag kunde vara med, men det kan krävas en verklighetskontroll. 

Jag tillhör inte kultur- och mediaeliten, eftersom jag inte bor i Stockholm, och har alltså inte druckit rosévin i tillräcklig utsträckning med De Som Bestämmer. Jag är medelålders heterosexuell vit man. Jag är alternativ media och konkurrerar alltså med både bidragsberoende pappersmedia och tvångsavgiftfinansierade Public Service. Jag har inte vänsteråsikter. Jag skriver inte böcker om en makedonsk bonde och hans get. Jag gör min plikt och angriper makten och Miljöpartiet mycket hårt eftersom de sitter i regeringen och 75-80% på Public Service röstar på Miljöpartiet.

Jag är kort sagt en nobody och aldrig aktuell som sommarpratare. Att jag ens skulle vara påtänkt som sådan har aldrig slagit mig förrän mail och tweets började strömma in inför offentliggörandet igår.

Därtill är det ju en rejäl marknadsföringsgrej att vara med i Sommar, och även om man har med högeralibin som Alice Teodorescu eller “Fredrik Reinfeldt, civilekonom och föreläsare” för att, efter förra årets Sommar-spektakel inför valet, låtsas vara politiskt oberoende, så måste man fortfarande undvika att gynna icke-vänster ekonomiskt. Civilekonomen Reinfeldt behöver inte marknadsföring eller med sin statsrådspension några pengar och Teodorescu är liksom många andra anställd och gynnas inte ekonomiskt av uppmärksamhet. Men en författare kan gynnas ekonomiskt genom att sälja mer böcker, och en bloggare kan få trafik och reklamintäkter, och då väljer man bara särpräglade vänsterförfattare eller icke konkurrerande icke systemkritiserande alternativa medier.

Därtill behöver bra sommarpratare vara både personliga och privata. Eftersom jag aldrig skriver vare sig speciellt personligt och aldrig något privat (även om en del tror det), utan bara är en dryg jävel, så är jag mycket tveksam till hur personlig och privat jag skulle vara i radion. Även om jag skulle acceptera att vara personlig och rent av privat, skulle jag fortfarande antagligen vara dryg. 

Ska jag sitta och vara dryg kan jag lika gärna göra en podcast (som ingen annan än närmast sörjande kommer att lyssna på). Ingen blir glad av att höra en dryg jävel som sommarpratare. Även om vederbörande skulle vara personlig och hänga ut sitt privatliv. Även om jag kunde orsaka en del rubriker om jag hade lust.

Tillägg: Sommarpratare jag minns – Måns Herngren, sommaren 1989. SR:s växel blev tydligen nedringd av uppretade (äldre) lyssnare när han bland annat räknade ut hur många samtidiga ömsesdiga orgasmer som skedde dygnet runt globalt. “Fusionsenergi” kallade han det hela. Herngren fick växeln att koppla om telefonsamtal direkt till honom och jag minns någon slutreplik på från Herngren i stil med “Nej, nu tar jag och spelar lite härlig funk för tanten”. Något okonventionellt, och jag tror inte Herngren var välkommen tillbaka.