Militära erfarenheter från Azovbataljonen

Från den utländska främlingsbataljonen Azov i Ukraina kan det på gott och ont dras ett antal militära erfarenheter kring bland annat rysk krigföring, svensk militär utbildning och skyddsutrustning. Nedan delas några sådana erfarenheter.

Azovbataljonen utgörs av det som klassats som högerextrema (eng far right) frivilliga soldater från bland annat Ukraina, Kanada, Italien, Frankrike, Sverige, Kanada och även Ryssland. I detta blogginlägg diskuteras inte ideologin utan enbart militära erfarenheter, som har praktiska konkreta tillämpningar även för svenskt försvar och försvarspolitik. 

Azovbataljonen är att betrakta som en krigförande jägarbataljon, utan tyngre vapen eller pansarfordon. Tidigare var bataljonen en specialpolisbataljon under inrikesministeriet, jämför med gamla svenska MP-bataljoner, men är idag ett regemente i nationalgardet.

Kriget Ukraina – Ryssland är i princip ett fullt krig, med enda undantaget att Ryssland än så länge inte använder stridsflyg eller helikopter, då det därmed skulle bli helt omöjligt (och inte bara löjligt) att förneka aktiv rysk inblandning och ryska förband i konflikten. Stridsflyg finns inte på ukrainska ICA och ukrainska Clas Ohlson kan inte erbjuda infrastrukturen runt flygdivisioner.

Fullt krig står i kontrast mot de fredsskapande eller fredsbevarande insatser som det svenska insatsförsvaret har erfarenhet av och stöpts om till att hantera under alliansens förvirrade försvarspolitik. Att kväsa dåligt utrustade bondearméer i tredje världen är en helt annan sak än att längs en frontlinje gå upp mot mekaniserade förband med kvalificerat understöd av artilleri.

För de stridande i Azovbataljonen råder det enligt uppgift inga som helst tveksamheter om att man strider mot reguljära ryska förband. Alla påståenden om annat sägs vara rent löjeväckande – bevismaterial i form av krigsfångar, identitetshandlingar, materiel etc är överväldigande för de som strider vid fronten.

En erfarenhet handlar om kroppsskydd och första hjälpen.

I de ukrainska frivilligbatljonerna är det enligt uppgift inte tillåtet att delta i strid om man inte har kroppsskydd med keramiska plattor, dvs skottsäkra kroppskydd. Antagligen vill man hålla nere antalet utländska dödade, plus att förbandet inte får ha svagheter i form av oskyddade soldater i fronten. Kroppskydd med platta räddar liv, tillsammans med första hjälpen för de skott som träffar i arm eller ben. 

Enligt uppgift varierar kvaliteten på utrustningen stort, då den skänkts av organisationer eller privatpersoner, men platta är helt avgörande för överlevanden.

Svenska splitterskyddade kroppsskydd räcker inte, utan det behöver alltså vara plattor på plats. Ska skydds- och överlevnadsnivå uppnås för svenska förband i försvar av Sverige måste dessa utrustas med plattor och inte bara splitterskydd.

Finns det plattor för mer än svenska utlandsinsatser – räcker svenska plattor till alla förband i händelse av försvar av Sverige, inklusive hemvärnet?

En andra erfarenhet handlar om slagfältets kung, artilleriet.

Det märks tydliga skillnader mellan separatisternas artilleri och den ryska arméns. 

Separatisterna skjuter främst med Grad-raketartilleri och skjuter efter kartan, t ex “vägkorsningen”. Man skjuter inte in sig och korrigerar inte, vilket gör att precisionen blir ännu sämre än Grad normalt är, och av och till träffar helt andra mål. Separatisterna skjuter också bara enstaka raketer, upp till en hel lastbil om femton raketer.

Ryskt artilleri är mycket precist och extremt effektivt. Två inskjutningsskott och sedan ligger elden på målet. Detta oavsett om det handlar om 120mm granatkastare, olika kaliber av haubits, Grad eller det grövre Shmerz. Elden är alltid observerad och ledd av eldledare och det fungerar inte att omgruppera, då eldledaren flyttar elden med omgrupperingen. Vi som gjort militärutbildning har ofta lärt oss att omgruppering gäller när man hamnar under artillerield. 

Rysk artilleri följer förbands omgruppering och enda sättet omgruppering fungerar är att helt försvinna ur synhåll för den dolda eldledaren. Svenska förband måste ha skydd mot artillerield, inklusive pansarbekämpande granater – syns ett pansarförband kommer det bekämpas med ändamålsenligt artilleri, vilket är en dyrköpt ukrainsk erfarenhet som dokumenterats i ett antal YouTubefilmer över det som finns kvar efteråt.

Artilleridueller, med främst raketartilleri, pågår hela tiden och sägs ibland nå löjliga nivåer. Utan artilleribekämpning skulle motståndarens artilleri kunna agera ostört, med katastrofala konsekvenser för sidan utan artilleri. Sverige behöver alltså kunna matcha massiva ryska artilleriförband.

Ukraina och till viss del även Ryssland använder fortfarande gammal sovjetisk taktik. Att göra omfattningar, flankerande anfall eller innästlingar med specialförband, lyser undantaget en del elitförband med sin frånvaro. Istället kan anfall (efter och under artilleribekämpning) handla om att avsuttet på linje bakom pansarfordon rycka fram rakt mot fiendens eldställning. 

Innästlingar förekommer dock. Enligt uppgift finns ryska Spetsnaz-förband, men inget som Azov har stött på. Den ryska sidans specialförband kommer främst från FSB (fd KGB) och deras elitförband.

Modern stridskonst (manövertaktik) kan vara avgörande mot ryska förband, som fortfarande är kvar i en taktisk doktrin från sovjettiden. Det behövs diversifierade förband, inklusive elitförband för innästling genom frontlinjen.

Slutligen en erfarenhet kring svensk militär utbildning.

Enligt uppgift är svensk militär utbildning fullgod och fungerar mycket bra, även om just Azovbataljonen har utbildade från många olika länder. Enligt uppgift ska dock franska CQB (eng close quarters battle) vara betydligt bättre än den svenska metoden för strid i bebyggelse. Detta i verkligheten.

Svensk metod för strid i bebyggelse kan behöva utvecklas, även om den säkert fungerar bra för att patrullera områden med bondearméer.

Azovbataljonens främlingslegion betraktas enligt uppgift som hjältar av ukrainarna och lokalbefolkningen. Man får massivt stöd från den fattiga befolkningen i Ukraina och det som räddat ukrainska armén är civil solidaritet och civil frivillig hjälp i allt ner till mat och personlig utrustning.

Majoriteten även i östra Ukraina ser sig som ukrainare, inklusive de rysktalande. Jag har personligen via en annan kontakt träffat en ukrainsk rysktalande flykting från Lugansk ansikte mot ansikte, och återkommer med dennes vittnesmål om situationen i ryssockuperade Lugansk.