Fredagsmys: Därför rapporterar jag inte om den franska mördarjakten

Ni kanske har noterat att jag inte rapporterar något om den franska mördarjakten efter onsdagens och torsdagens rapportering i ämnet. Det handlar om ett redaktionellt beslut för att dels inte passera osmaklighetens gräns mer än redan gjorts, dels för att inte ge mördarna självrättfärdigande och uppmärksamhet och dels för att inte bidra till att ge mördarna med understödsorganisation underrättelser.

Ett redaktionellt beslut för min del handlar om ett möte med me, myself and I, och beslutet var enhälligt, trots att antalet kommentarer och trafik skulle gett högre intäkter än en medelfredag. Det finns en gräns för hur mycket man kan och bör profitera på andras tragedier och den anser jag har passerats. Till slut blir det bara osmakligt och tillför inte längre något av värde.

Detta trots att det finns många sk MÖP-saker att ta upp, som vilka franska specialförband som är insatta, utrustning, stridsfordon, taktik, tidigare insatser och erfarenheter från dem – inklusive vad jag enligt uppgift hört om dem från källor med riktig insyn.

Mördarna, för det handlar om mördare, ska inte få självbekräftelse och rättfärdigande genom massiv mediauppmärksamhet. Ja, övriga media prostituerar sig maximalt för att bekräfta mördarna, men jag måste inte bidra ytterligare. Ja, det är mördare. Att kalla dem terrorister rättfärdigar i deras egna ögon dem, som att de har ett högre politiskt syfte eller stöd för att genomföra sina mord. De är i själva verket bara psykopater med vapen, precis som IS “krigare” eller “soldater” inte heller är något annat än mördare och ska kallas vid sina rätta namn. IS mördare är inte några krigsturister som försvarar ett land mot invasion i enlighet med folkrätten, utan är den aggresiva parten, mördar, begår krigsbrott, etnisk rensning, kidnappningar, tar kvinnor som slavar och våldtar i en sällan skådad omfattning. Mördare ska vid rätt namn kallas, och det är inte något himmelrike som väntar mördare när de väl dör, utan en betydligt varmare plats än så.

Slutligen har franska myndigheter uttryckligen uppmanat media att inte rapportera något om polis- och militärinsatsen, då detta ger mördarna och/eller mördarnas stödorganisation(er) underrättelser som hjälper dem. Men media rapporterar, fotograferar och agerar underrättelsetjänst åt mördarna.

Det går så långt att AFP fotograferar prickskyttars eldställningar. Aftonbladets fotbollsreporter Johanna Frändén berättar att polisoperatörer med viss beväpning nu finns på specifika tak osv. Oavsett språk sådan rapportering sker på sitter internationella organisationer garanterat och kartlägger detta om mördarna nu inte bara är ensamma galningar. Mördarna kan få underrättelser via SMS eller Internettjänster om deras mobiltelefoner stöder detta.

Bara risken att bidra till att ge mördarna information – information som kan leda till dödad gisslan eller dödade poliser och militärer – räcker för att följa franska myndigheters vädjan om att inte rapportera om aktiviteten.

Sedan var även min bedmöning, baserat på gårdagen, att det surrar av rykten och felaktig rapportering. Och det visar sig stämma. Det är rent av så patetiskt att reportrar framför kameran läser innantill från Twitter. Man har även visat upp mobiltelefoner och filmat Twitterflöden eller hållit upp smartphones med stillbilder framför TV-kameran. Och svenska “liverapporteringar” skriver rakt av utländsk liverapportering, ett tag skrev t ex SvD i princip ordagrannt av The Guardians liverapportering, punkt för punkt, med någon minuts fördröjning. Ska man nu absolut följa utvecklingen från de som bryter mot myndigheternas vädjan om att inte rapportera, så gör det själv via Twitter – det är vad journalisterna gör.

Jag kräks lite i min mun, och avstår från att täcka in mördarjakten.

Det kommer dock analysinlägg när mördarna eventuellt är bakom lås och bom, eller kremerats. Dock kan det ändå vara lämpligt att avvakta även då, till bilden klarnat. Fort och fel är inte alltid rätt.

Tillägg: Den dagen Sverige drabbas av ofred behöver inte den lede fi ha någon spaning på mark eller i luft. Det kommer antagligen räcka att läsa Aftonbladet, för att få reda på allt om svenska förbands aktivitet och placering. Eller Twitter och Facebook.