Upprop för att rädda svensk lammproduktion

Via matbloggen Lamm på en höft tipsas vi om ett upprop för att rädda svensk lammuppfödning.

Uppropet är alltså avsett att skrivas på av de som håller får och föder upp lamm, inte hennan på gatan. Naturligvis är det att knyta näven i fickan och namninsamlingen kommer bara diarieföras och sedan förpassas i soptunnan.

Mer skarpt har Förbundet Sveriges Småbrukare uttalat sig tillsammans med sin norska motsvarighet, utan att skräda på orden. Återger deras uttalande i sin helhet nedan. Ord och inga visor. Jag skulle kunna fetstila hela texten, men det förtar effekten. Väljer ut några mindre stycken.

“Inget utrymme för varg i Sverige

Förbundet Sveriges Småbrukare anser att det inte finns utrymme för varg i Sverige och Norge. Detta ställningstagande grundar sig inte på något varghat, utan på rent praktiska skäl. Det skriver förbundsordförande Åke Karlsson och Merete Furuberg, ledare för Norges Bonde- och småbrukarlag i en debattartikel.

Sveriges självförsörjningsgrad på kött har sjunkit till ca 50 %. För att höja självförsörjningsgraden, vilket är nödvändigt av flera skäl, måste antalet betesdjur öka kraftigt i hela landet. Detta mål står i konflikt med rådande rovdjurspolitik som syftar till att öka rovdjurstammarna, särkilt varg.

På många håll exempelvis Värmland har djurhållning upphört på grund av högt rovdjurstryck. Även fäbodbruket har drabbats och kommer att omöjliggöras med ökande rovdjursstammar. Det är svårt att förstå våra rovdjurskramande politikers agerande då vargen inte är utrotningshotad. I närliggande länder (Ryssland) är det skottpengar på varg, varför skall vi då i Sverige lägga skattepengar på bevarandet.

Rovdjursstängsel är ingen lösning för att skydda tamboskapen utan lägger ytterligare en tung arbetsbörda på redan hårt ansträngda djurhållare och bidrar till att fler slutar med djurhållning.

I Norge har politikerna börjat lyssna på djurhållarna, och beslut är gjord om ett ”rovdyrforlik”. De norska egna rovdjursstammarna är inte det största problemet för djurhållarna i Norge, problemet för dem är de svenska vargar och björnar som invaderar Norge. Då det norska utmarksbetet utgörs av stora arealer är de invandrande svenska rovdjuren ett stort problem för djurhållningen där. Det är märkligt från svensk sida att man inte fört samtal med Norge om en gemensam rovdjursförvaltningsplan då rovdjuren lever i en gränslös värld.Det är beklagligt att vi har en miljöminister som lägger sig platt för Bryssel. Då fårhållarna i norra Spanien för en tid sedan hade problem med vargen tog man beslut om att reducera vargstammen utan att fråga Bryssel.

De politiker som i dagarna åker landet runt med budskapet att de vill utveckla landsbygden måste vara medvetna om att detta förutsätter att man lyssnar till dem som den uttalade målsättningen berör, landsbygdens folk. Inte som nu, låta extrema rovdjurkramare och naturromantiker i städer och tätorter som ser landsbygden som sin egen rekreationsplats formulera dagordningen för landsbygdens utveckling. 

Åke Karlsson ordf Förbundet Sveriges SmåbrukareMerete Furuberg, leder i Norsk Bonde- og Småbrukarlag”

Inget flams och trams där inte. Med vänliga hälsningar från en tommare plånbok som är ute och stängslar i skogen för att extrema rovdjurskramare och naturromantiker i städer och tätorter ska kunna se landbygden som sin egen rekreationsplats.

Samtidigt besöker bara 2% av svenska stadsbor naturen utanför de stadsnära skogarna, så man kan undra varför de öht bryr sig om hur det ser ut bortanför stadskogarnas tillrättalagda promenadstråk? Man kan diskutera om inte allemansrätten blivit överflödig, när den främst nyttjas av inresta utländska säsongsarbetare som profiteras på av oseriösa bär- och svampinköpare. För att tillfredsställa de 2% som söker sig bort från stadsnära, ofta kommunala skogar, räcker det gott med de skogar som kommuner eller staten äger (bl a via Sveaskog) som kan fortsätta hållas öppna för allmänheten. I övrigt kan markägare frivilligt låta allemansrätten bestå på egen mark.