Svenska realräntor – inflation eller deflation?

Under den tillfälliga återhämtningen i svensk ekonomi 2010 – 2011, så upplevde vi negativa realräntor, dvs låntagare fick betalt för att låna pengar, om man låtsas att KPI-inflation är samma som inflation. Men den tiden är över nu för låntagarna.

Realräntor uträknade enligt Fischers formel, dvs inte ränta minus KPI-inflation, utan med alla fyra räknesätten. Med i Grafen är 3-månaders STIBOR, Riksbankens reporänta och tidigare marginalränta, samt 2-åriga bostadsobligationer. KPI-inflationen finns med som en steckad svart linje.

KPI-inflationen faller och är nere på 1% under det deflationstryck som råder, vilket innebär att realräntorna satt fart uppåt. Naturligtvis handlar det fortfarande om låga realräntor jämfört med de senaste två decennierna.

Den kreditdrivna återhämtningen i svensk ekonomi skickade snabbt upp KPI-inflationen till över tre procent, men KPI-inflationen vägrar att bita sig kvar. Man ska komma ihåg att vi lever under ett starkt deflationstryck nu när västvärldens ekonomier gått i stå, och om man som jag tidigare påtalat räknar på marknadsvärdet på obligationer och inte det nominella värdet så upplever vi sannolikt monetär deflation.

Hos bloggrannarna på ASPO Sverige har Martin Saar frågat deflationisten Nicole Foss om en uppdatering och hon anser att “vi” upplever monetär deflation nu. Men man ska komma ihåg att “vi” inte är Sverige, utan här får vi nöja oss med ett deflationstryck än så länge.

Vad vi vet är att hög KPI-inflation med tillhörande löneökningar, som kunde användas för att amortera bort skulderna, försvann när vi släppte kronkursen fri 1992. Sedan dess krossar marknadsräntorna alla försök till KPI-inflation, och fungerar inte det, så ordnar Riksbanken det hela.

Lägre och lägre realräntor är ett kvitto på detta och man bör också titta på den allt sämre ekonomiska tillväxten per capita för att greppa hur dåligt läget faktiskt är i västvärlden. Vi har i princip inte haft någon real ökning av BNP per capita sedan alliansregimen tog över, trots svenskarnas växande skuldberg. Vi lånar och lånar, men kvar blir bara skulderna.

Och under deflationstrycket så är skulder det sämsta man kan ha.

Men Den Stora Deflationen har inte startat än. Den kommer antagligen när EMU kollapsar på allvar. Det är bara en fråga om tidpunkt.

Så vad gäller för guld i deflationstider? Jag håller inte med Nicole Foss här, då jag ser guld som en valuta som inte kan drabbas av deflation, medan hon ser den som en råvara som måste gå ner i pris vid deflation. Det senare kan gälla silver som har industriellt bruk som råvara, men guld bör istället vara en stabil valuta vid deflationstider, speciellt som deflationen kommer krossa banker och bidra till finansiell oro eller kaos. Inte heller anser jag att man ska sälja allt man har inför deflationssmällen, utan att reala tillgångar är alldeles utmärkta, t ex en bostad. Så länge den är obelånad. Att sitta med högvis med kontanter i madrassen är bara dumt, avsevärt bättre att amortera bort skulderna. En obelånad bostad förblir samma obelånade bostad oavsett marknadspriset. Men då pratar vi inte om klubbmedlemskap i belånade bostadsrättsföreningar – där är du inte skuldfri förrän föreningen är det.

För det är de skuldsatta som drabbas vid deflation. Är man skuldfri är det inget problem att låta lönen och inkomsten följa med deflationen ner, då även levnadskostnaderna minskar, vilket är positivt. Den skuldfrie har alltså möjligheten att genom lönesänkningar hålla sig kvar på arbetsmarknaden, vilket BLT inte har då de personliga skulderna inte minskar med deflation.

Sedan tror jag inte på någon katastrofal deflation likt Foss, utan mer ett deflationstryck över tiden, rent av permanent, som konsekvens av utebliven ekonomisk tillväxt. Men inflationstiderna kan mycket väl vara förbi.