Man får ibland höra från oinsatta personer att Sverige skulle satsa på ett (underförstått billigt) gerillaförsvar istället för en traditionell försvarsmakt. Som positivt exempel brukar man ta upp Vietnamkriget. Detta är en farlig villfarelse och missuppfattning.
Latest in Vietnamkriget
Wikileaks verkar kämpa för sin överlevnad, och i ett försök att dra in finansiering från vänsterkretsar släpper man nu hela 90 000 läckta amerikanska “after action reports” och liknande dokumentation som de amerikanska styrkorna världen över rutinmässigt upprättar för att dokumentera sina förehavanden så att de kan utsättas för kritisk granskning. Helst internt förstås. Men även i media. (Att Wikileaks behöver finansiering visar sig iaf på att de behöver mer bandbredd och serverkapacitet.) I en presskonferens framgår det dock att man egentligen bara släppt 75 000 rapporter, då de sista 15 000 behöver kontrolleras mer.
Även om vänsteranhängare bemöter läckan med ett ramaskri och sedvanlig moralpanik så har inte Wikileaks släppt något nytt, annat än själva detaljerna från mannen på fältet. För till media rapporteras det löpande när civila dödas. Att Wikileaks nu bekräftar att man dödat “hundratals” civila (<1000 får man förmoda) är alltså inte sensationellt. vad som dock blir sensationellt att wikipedia rapporterar om ca 10 000 döda civila i kriget afghanistan. Om USA bara står för <1000 av dessa, vem har dödat övriga minst 9000 civila? Kan det alltså vara … talibanerna? Som inte upprättar dokumentation av sina förehavanden gissar jag.
Kort sagt, på Wikileaksfronten inget nytt. Hets mot USA.
Varje civilt dödsoffer är en tragedi, och borde inte förekomma. Men sådant är krigets ansikte.
Vänder man sig återigen till Wikipedia så har det dödats 7821 krigande på de “allierades” sida och 30 000 på talibanernas sida. Och 10 000 civila. Per dödad civil har tre talibaner eller motsvarande dödats.
Tittar vi istället på det stora traumat och mänskliga katastrofen Vietnamkriget så meddelar Wikipedia att på den demokratiska sidan dödades 315 384 stridande. På kommunisternas sida dödades 1 177 462 stridande. Antalet civila dödsoffer skall vara 4 331 000. Per dödad civil föll endast 0.27 stridande för amerikanska eller deras allierades vapen.
Kort sagt: USA har blivit oerhört mycket bättre på att bespara civila från dödsoffer sedan Vietnamkriget, med en faktor på 11 gånger fler dödade fiender per civil jämfört med i Vietnam. Detta förutsätter dock att samtliga 10 000+ dödade civila i Afghanistan fallit för amerikanska kulor. Men enligt Wikileaks är det färre än 1000 (“hundratals”) civila som dödats av amerikanerna. I så fall har USA blivit över 100 gånger effektivare på att skilja civil från fiende sedan Vietnamkriget.
Kan talibankramarna i Sverige och internationellt inte räkna, eller är USA-hatet så stort att de ändå hatar USA så gott de kan, trots att Wikileaks avslöjande bör tolkas som pro-amerikanskt? Fast Wikileaks ser det nog inte på det viset. Endast talibaner får döda civila utan att hetsas mot i media.
Tyvärr är det inte som förra gången möjligt att lägga en timme på att kritiskt analysera materialet. 75 000 + 15 000 rapporter är för mycket även för min del. Dessutom är det inte möjligt eftersom Wikileaks behöver mer pengar till ökad bandbredd och mer serverkapacitet innan man kan läsa själva rapporterna.
Men det måste sägas vara oerhört positivt att Wikileaks nu visat att det högst rör sig om 1 000 civila dödsoffer som amerikanerna orsakat, och att talibanerna står för övriga 9000+ av dödade civila.
Nu hinner dock inte talibanerna ladda ner och analysera rapporterna snabbt nog för att dessa skall utgöra något förhöjt hot mot Mona Sahlin under hennes besök i Afghanistan, så alla socialdemokrater kan andas ut. Bara hon lämnar landet snabbt, innan detaljerna om hur de amerikanska trupperna för strid och resonerar blir lästa av motståndarsidan.
Tillägg: Ibland kan civila dödsoffer inträffa på legitima militära mål. T ex kan man nog anse att det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon är ett legitimt mål om man anser sig vara i krig. Där dödades 55 militärer och 125 civila den 11:e september 2001. Kring WTC i New York och ombord på de kapade planen var antalet helt civila dödade 2 815. Räknar man alla dödade i Pentagon som legitima offer, så är al-Qaidas trackrecord 0.06 militära dödade per civilt dödsoffer. Sämre än USA i Vietnamnkriget.
Tillägg 2: Carl Bildt håller med och kallar det rent av påfallande ointressant om att det inte framkommit något nytt. Det sensationella är snarare att USA inte har pli på sin personal som läcker så mycket att även kontorspersonal behöver vuxenblöjor, och inte bara spörschaller och stridsfordonspersonal på uppdrag (för att inte behöva lämna stridsställning eller fordonsbefattning för att utföra sina behov).
Som jag skrivit tidigare så tjänar man väldigt lite på att blogga, om man inte har kanske 5-10x så många läsare som jag har. Nyckeln är dock relevant reklam, men det kryllar dock inte av relevanta annonsörer inom de ämnen jag mest skriver om.
Affiliateförmedlaren Double.net har dock några stycken, och bland dem Jungfruöbaserade AvaFx. Ni kanske lagt märke till deras reklam de senaste veckorna. Den var helt relevant, och drog in mer pengar på några veckor än vad mindre relevant reklam från Tradedoubler gjort i år. Relativt bra intjäning alltså, allt från 10:- till över 100:- om dagen, enbart på AvaFx. Reklamen gav sådant gensvar att jag rent av funderade på att lägga in den som leaderboard (fet reklam överst på sidan), något jag aldrig gjort tidigare.
Men det tog slut tidigare i veckan. Jag skrev nämligen det här inlägget. Det låg ute över natten och en stund in på morgonen, under vilken period AvaFx gjorde något jag aldrig varit med om förut. De terminerade mig som affiliate. Jag åkte helt enkelt ut. Denna blogg var, trots att reklamen blev extremt uppmärksammad, inte passande.
AvaFx ville förstås inte svara på varför de terminerade mig, K. på AvaFx har inte svarat på min fråga om detta. Naturligtvis kan det finnas en uppsjö av anledningar, för få som tecknade sig i förhållande till klick etc, men jag tar godtyckligt och tolkar det som att det var mitt John Lennon-inlägg och det faktum att jag jämförde amerikanska marinkårens soldater med tjejer.
Så strunt samma. AvaFx lär väl inte förlåta mig, oavsett vad det var för anledning till att de sade upp samarbetet, så det är väl lika bra att häckla den amerikanska marinkåren ännu mer. Inte för att jag behöver göra så mycket, de kan häckla sig själva på egna meriter.
Det finns en stolt amerikansk tradition av journalistiska krigsberättelser. En av de mer kända är Mark Bowdens Black Hawk Down om en större incident i Somalia, som ursprungligen var en artikelserie i The Philly (The Philadelphia Enquirer) och finns att läsa online. På äkta amerikanskt vis så gav Bowden förstås ut en bok också (meningslös affiliatelänk till Adlibris), även om boken är betydligt svagare än de rätt adrenalinstinna artiklarna. Passager som gör en svettig i artiklarna avhandlas med några rader i boken, så man kanske mer skall se dem som ett komplement.
Nu handlar förstås Black Hawk Down inte om amerikanska marinkåren, utan om arméns jägarförband Rangers (“Rangers Leads the Way – hoo-haa”). Vad den dock speciellt ger inblick i är den amerikanska motsvarigheten till svenska superhemliga SSG, dvs Delta Force, och baserar sig i mycket på intervjuer med just personal från Delta Force. Bowden var förvisso inte med på sammandrabbningen, men reste själv ner till det anarkistiska och statslösa Somalia och intervjuade den andra sidan på plats, vilket får sägas vara rätt … modigt av en amerikan.
Black Hawk Down blev sedermera även en Hollywood-film, som glättade över och Hollywoodiserade mycket av händelserna, även om den i stort skildrade händelseförloppet på ett någorlunda autentiskt sätt.
En riktig föregångare ibland dessaa krigsskildringar är förstås Stephen Ambroses Band of Brothers (också meningslös Affiliatelänk till Adlibris), som bygger på intervjuer med medlemmarna ur ett kompani ur den amerikanska 101:a luftburna divisionen, Screaming Eagles, och alltså handlar om tiden från invasionen i Normandie till krigsslutet. Det här är storartad läsning, då kompaniet ingalunda är valt av en slump. I slutändan var de de första att nå Hitlers Berchtesgaden och plundrade även hans vinkällare, och det är nog baserat på det som Ambrose valde just det kompaniet, och man får följa kompaniet genom många av västfrontens avgörande drabbningar, från Normandie till Market Garden och Ardenneroffensiven.
Band of Brothers gjordes av Stephen Spielberg till en TV-serie, och är extremt sevärd, i motsats till Blackhawk Down. Betänk att allt i TV-serien baserar sig på autentiska upplevelser, och i vissa fall extremt väldokumenterade sådana. Exempelvis den första striden för delar av det fragmenterade kompaniet efter luftlandsättningen i Normandie, som fortfarande är ett skolexempel i hur man rensar befästningar hos amerikanska armén, 65 år senare.
Men detta handlade inte heller om amerikanska marinkåren, utan om arméns fallskärmsjägare.
Från Vietnam hittar vi We were Soldiers once and Young som handlar om delar av en av de första riktiga striderna mellan amerikansk trupp och den nordvietnamesiska armén, denna gång som en bok skriven av bataljonschefen Moore. Denna gång hade han faktiskt med sig en journalist, Galloway, som dokumenterade det hela och är medförfattare, och omslaget på boken råkar visa bilden av en plutonchef som sedermera blev säkerhetschef på Morgan Stanley, och dog i 9/11-attackerna mot World Trade Center när han säkerställde att all personal lämnat lokalen.
Tyvärr gjordes även denna bok till en Hollywood-film, ännu sämre än Black Hawk Down. Filmen hette lite mer patriotiskt bara “We Were Soldiers“, och hade australiensaren Mel Gibson i huvudrollen. Uselheten kan bero på att den gjordes efter 9/11. Den aktuella striden vid LZ Xray kanske föll väl ut för amerikanerna, men i striderna kring Ia Drang så gick det betydligt sämre vid LZ Albany, vilket man nog får läsa om med Wikipedia som utgångspunkt. Ett 100-tal amerikaner dödades under loppet av minuter.
Som en läxa från Vietnam så började amerikanerna med inbäddning av journalister på allvar under det första Gulfkriget, och utvecklade det ännu mer vid Irakkriget. Nu bäddades utvalda journalister från allsköns media in tillsammans med trupper i frontlinjen, och isolerades under krigets veckor.
Detta för oss nu in på amerikanska marinkåren, och liberala tidskriften Rolling Stones artikelserie “The Killer Elite” av journalisten Evan Wright, som man hittar i nedan i ensidesformat. Alternativt kan man gå till artikelseriens hemsida, men notera att varje artikel är elva sidor lång, så det är enklare att läsa i ensidesformat.
Wright lade förstås ut texten ytterligare enligt tidigare mönster och gav ut boken Generation Kill, som förra året blev en riktigt bra, musiklös och osminkad amerikansk miniserie som även visats på SVT under våren.
Detta är nutidshistoria när den är som bäst. Wright var inbäddad i marinkårens första spaningsbataljon, specifikt i första kompaniets första plutons första grupp, under sergeant Brian “Iceman” Colbert. Här pratar vi alltså om de som var tänkta att leda den amerikanska marinkårens väg upp till Bagdad, “The tip of the Spear“. Och det gjorde man. Genom osannolik tur blev en soldat skjuten i foten, men i övrigt klarade man sig hela vägen. Inte sällan befann sig journalisten Wright längst norrut av alla marinkårssoldater på marken, och det är bokstavligt.
Artikelserien är storartad läsning, och innehåller hundratals med ordagranna citat som sedermera ligger till grund för större delen av dialogen i den utmärkta TV-serien. Boken utökar förstås materialet. TV-serien tar sig förstås lite friheter, en del citat har inte en specifik person som säger det, men i TV så får man helt enkelt placera citatet i någon skådis mun, men annars följer den artikelserien punkt för punkt och kan sägas vara autentiskt.
Och det är inte någon smickrande bild av marinkåren. Evan Wright blev sedermera misshandlad av marinkårssoldater hemma i USA, för att ha talat illa om amerikanska befäl, och kanske inte gett en helt snäll bild av allt det “retarded” man blir utsatt för. Soldaterna hade rent av fått utrusta sina fordon själva, och enkla saker som batterier till nattkikare gick inte att få tag på. Specifikt hackas det ner på en annan plutons fullkomligt labile chef, som går under smeknamnet Captain America, vilket förstås inte nödvändigtvis kan tolkas som nedsättande baserat på smeknamnet.
Kom nu ihåg att vi pratar om eliten av eliten av eliten bland amerikanska marinkåren. Första spaningsbataljonens första kompanis kompanichef går bland trupperna under smeknamnet Encino Man, vilket förstås inte kan tolkas negativt om man är från Encino i Kalifornien. Men Encino Man är också en popkulturell referens till filmen med samma namn, om hur man hittar en nedfryst stenålderman varpå stor komik uppstår. Encino Man skulle kunna översättas till Neandertalaren eller Grottmannen.
Parodin förstärks och blir övertydlig i TV-serien, och till slut spricker det för en annan chef som helt enkelt ger sig på Encino Man handgripligen för att få utlopp för sin frustration över grottmannens inkompetens.
Med liknande smeknamnslogik får Colberts kulspruteskytt Trombley tids nog smeknamnet Whopper Junior, för Whopper är något men serverar på Burger King, B.K. Trombley skjuter nämligen ner (minst) ett gossebarn. B.K. Baby killer.
Att den våg av inkompetens som verkar finnas inom marinkåren, åtminstone ur fotfolkets perspektiv, ändå inte ledde till några nederlag får väl tolkas som att det beror på överlägsen träning bland fotfolket, överlägsen utrustning och överlägset stöd på marken och i luften.
En talande scen är när Colberts grupp under en tid spanat mot en irakisk by och konstaterat att det inte finns några fiender, utan bara kvinnor och barn, varpå delar av RCT:n (regimental combat team, stridsgrupp ungefär motsvarande fd svenska brigader) anländer, börjar beskjuta byn som strax ödeläggs av ett flyganfall. Sergeant Colbert packar ihop och kör därifrån med den lakoniska repliken “Good effect on target“, samt något om “We don’t have the whole picture“.
Och så fortsätter det. Hela Generation Kill är med få undantag en lång rad av civila offer, inklusive när man måste börja hantera civila fordon i vägspärrar utan några som helst instruktioner, dvs initialt behandlar dem som militära mål. Men även efter man började skjuta rökgranater som varningsskott så stryker det med civila. Exempelvis när en civil flyende fotgängare får en rökgranat in i huvudet när granaten studsar mot asfalten i ett försök att stoppa en bil.
TV-serien är helt utan musik, undantaget sista scenen i sista avsnittet när soldaterna tittar på den film de själva satt ihop. En film som också innehåller autentiska bilder som förbandet tog i verkligheten. Ni ser vad som är autentiskt, dvs det som är utan skådisar. Musiken är Johnny Cashs “When The Man Comes Around“. Föregående länk är till slutscenen på YouTube. Det är inte första gången den låten använts för att illustrera krig.
Ofta överträffar verkligheten dikten. Karaktären Rudy Reyes spelas i TV-serien av sig själv. Det gick helt enkelt inte att casta en så osannolik person, en metrosexuell Adonis-liknande halvpolynesier och tillika internationell världsmästare i Kung-Fu, förutom ett otal vändor med marinkåren i Afghanistan och Irak. Där han för övrigt noga såg till att brygga sin espresso, samt “wore product on his face” (dvs sminkade sig, och inte i kamouflage).
Sista avsnittet är en rejäl pay-off, om man följde serien. Annars kan man nöja sig med att läsa artikelserien ovan.
Man behöver inte häckla den amerikanska marinkåren. Den balanserade bild som Evan Wright ger räcker.
En annan slutsats är att krigskildringar är komplicerade och mångbottnade, och gör sig bättre som miniserie än på bioduken. Men allra bäst är de i textform.
De hittills annonserade totala räddningsåtgärderna för USA uppgår till 8 200 miljarder USD. Det som hittills betalats ut är 4 616 miljarder USD.
4 616 miljarder USD är mer än den totala inflationsjusterade summan för Marshallhjälpen, Louisianaköpet, månfärderna, savings-and-loankrisen (90-talets början), Koreakriget, Roosevelts New Deal, Irakkriget, Vietnamkriget och NASA.
Andra världskriget kostade USA 3 600 miljarder USD, inflationsjusterat, och inkluderar alltså Manhattanprojektet för framställandet av atombomben. Andra världskriget tog fyra år för USA:s del. Rådande akuta finanskris är nu inne på sin fjärde kalendermånad och har kostat mer.
Så än så länge har Federal Reserve och US Treasury planerat lägga mer än vad andra världskriget plus ovanstående projekt kostade för att rädda finansvärlden och de amerikanska bankerna. I slutändan kommer det av nödvändighet vara Federal Reserve som köper upp de amerikanska statspapper som behöver ges ut för att finansiera detta, och det kommer leda till inflation.
8 200 miljarder USD. USA:s statsskuld var innan dessa ca 10 000 miljarder USD. Underskottet i budgeten 500 miljarder USD. Man kommer nästan dubbla sin statsskuld det närmsta året.
Och amerikanska obligationer ger idag marknadsräntor på 0.01 – 1.00%. Tror ni att resten av världen kommer vilja fortsätta låna ut pengar till USA?
För övrigt är det enda som beslutats av kongressen TARP, om 700 miljarder USD. Resten har liksom bara tillkommit av sig själva.
Köp guld.