utbildning

Den nödvändiga debatten om särbegåvade barn fortsätter med två till synes förolämpade lärare som replikerar mig hos SVT Opinion. Det är välkommet att lärare går in i debatten, men det är synd att de gör det med halmdockeargumentation och med uppenbar dålig läsförståelse för vad jag skrev.

Svenska skolan har sedan några år blivit bättre, åtminstone på pappret. Alla elever ska få anpassad undervisning, men det är inte dagens elever jag menar har slösats bort. Lärarna medger att det fanns dåliga kunskaper kring detta på 90-talet, men det samma gällde även på 60-, 70- och 80-talet. Hundratusentalet särbegåvade vuxna har aldrig fått den behandling de förtjänade.

Jag skrev:

”Dessa barn har sällan getts möjlighet att nå full potential, men arbete inlett av Skolverket ska nu ge även dem möjligheten till anpassad undervisning.”

Spontant gissar jag att getts (givits – getts användes hos SVT Opinion för att uppfylla krav på antal tecken) är sk supinum, till skillnad mot presensformen som skulle vara ges. Det betyder att jag ovan anger hur det har varit, inte hur det är. Ordet sällan används för att visa att frågan inte är svart-vit, utan det även finns de som faktiskt fått ett bra bemötande. En sk nyansering och inte ett absolut tvärsäkert uttalande. Möjligt att lärarna Berg och Struxsjö inte är språklärare.

Repliken skriver:

”Det verkar som om Wilderäng tror att särbegåvade barn medvetet och systematiskt missgynnas av lärare och skolledare. Men det är ju ett absurt påstående.

Elever i svensk skola missgynnas inte systematiskt. Elever i svensk skola kategoriseras inte att vara än det ena än det andra. Svensk skola arbetar ständigt för att möta varje elev utifrån dennes förutsättningar.

Däremot har kunskap om särbegåvade elevers behov, att jämföra med bristen på kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet, saknats.

Det handlar inte om att skolan slösar bort elevers resurser, det handlar om elevers förmågor som ännu inte ljussatts.”

Jag tror ingenting. Jag vet att barn har missgynnats systematiskt. Jag säger inte att de missgynnas systematiskt idag. Inkompetens, oengagemang, stress, administrationsbörda, arbetsbelastning med uppgifter som inte är undervisning, för stora klasser och okunskap är säkert inte avsiktligt från lärarnas sida.

Min reflektion var främst historisk. Det är i det sammanhanget bra att man medger att jag har rätt när man skriver att ”kunskap [har] saknats”. Att sedan inte ljussätta elevers förmågor är just slöseri, men det finns antagligen något begrepp för vad det kallas när man bråkar om definitioner. Antagligen är den vetenskapliga termen sandlåda och prestige.

Sedan har jag bara tagit upp att Zlatan är en särskilt begåvad fotbollsspelare. Jag har inte påstått att han fått stöd. Tvärt om är han ett utmärkt exempel på att man inte gett stöd.

”Läser vi Zlatans självbiografiska bok, ser vi just detta som genomgående kritik i hans karriär – att han ständigt fått ta allt ansvar själv för sitt lärande. Inte med lärare, utan för egen maskin.

Vi ser därför Zlatan som ett mindre bra jämförande exempel på hur och vad särbegåvade elevers förmågor ska mötas.”

Det enda jag skrev om Zlatan var följande:

”[D]eras intellektuella förmågor är lika fantastiska som Zlatan är en särskilt begåvad fotbollsspelare. Tiotusentals särbegåvade talanger har slösats bort av skolan.”

Ibland ser man inte alla svampar på grund av alla träden.

Jag vet inte hur man utbildar svenska skolbarn i läsförståelse, men förhoppningsvis bättre än så här.

Mitt bruk av Zlatan var retoriskt för att förklara för de som inte har förståelse för nivåerna på särbegåvning ska inse prestationsförmågan. Fast om nu Zlatan tränat så mycket för egen hand, så är han kanske bara högpresterare och inte en särbegåvning. En särbegåvning behöver sällan öva, även om särbegåvningar ofta likt Zlatan kan nörda ur i tangentens riktning och på egen hand bli extremt specialiserade.

Att påstå att en annan debattör sagt eller skrivit eller menat något de inte sagt, skrivit eller menat finns det ett etablerat begrepp för. Det begreppet är halmdocka eller halmgubbe (eng straw man). Förhoppningsvis är inte halmgubbeargumentation något som lärarna Karin Berg och Victoria Struxsjö (B/S) lär sina elever är god retorik och argumentation, utan bara något de själva använder.

Jag har vad jag vet inte nämnt ordet lärare någonstans i min debattartikel, så frågan är varför B/S verkar ta åt sig (eller känner sig tvingade att försvara lärarkåren – vi lydde bara order?)? Men visst, jag har tidigare många gånger skrivit på bloggen om bristande lärarkompetens generellt, inklusive att man kan bli lärare med 0.1 i högskoleprov. Dock inser åtminstone jag att lärare är individer och att alla inte dras över en kam. Berg och Struxsjö är säkert jätteduktiga samhällsbärare. Det betyder inte att alla lärare är det, legitimation eller ej.

”Att skriva ner lärarna som profession och skolan som organisation, och dessutom använda ord som polariserar elever, är mycket märkligt 2015.”

Skolan som organisation behöver inte skrivas ner. Det gör den så gott på egen hand, vilket vi ser på t ex PISA-resultaten.

Jag vet dock att det finns en liten, men glädjande nog växande skara, av mycket duktiga och engagerade lärare som arbetar med särbegåvade barn på ett föredömligt sätt. Men de är ännu alldeles för få. B/S kan med fördel kontakta dessa för fortbildning.

Ingen polarisering har heller skrivits. Tvärt om skrev jag att alla är värdiga delar av samhället, oavsett om de är särbegåvade eller inte. Jag skrev:

”Det påverkar inte ett barns värdighet och alla blir värdefulla kuggar i samhället ändå.”

Det är synd att Berg och Struxsjö tydligen kallar att påtala att barn är individer som skiljer sig åt för att polarisera. Men de kanske menade något annat. Extra synd är det då de menar att barn får individuellt anpassat bemötande i skolan. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen medger man att barn är individer eller inte.

Jag hoppas att B/S tar kontakt med eller blir kontaktade av de tusentals föräldrar till särbegåvade skolbarn idag, som inte upplever att skolan idag lever upp till målsättningen. Att arbeta för något är inte samma sak som att ha lyckats. Där är Skolverkets pågående arbete åtminstone ett sedan länge önskat steg i rätt riktning.

Mitt förslag till B/S är att de försöker läsa två gånger, räknar till tio och inte replikerar i affekt. Man måste inte försöka missförstå och läsa in saker som inte skrivs. Och håll koll på supinum och presens.

Tack till B/S för att ta en debatt. Den behövs och förnekelse är första steget till kunskap om faktiska förhållanden för många av de ca 21000 – 52 000 särbegåvade barn (beroende på 2% eller 5%-definition) som finns i svenska grundskolan idag.

Jag rekommenderar återigen alla, inklusive lärare, att läsa professor Roland S Perssons av Skolverket indragna texter.

Tillägg: Johan Norberg, som i mitt tycke är en särdeles begåvning, har skrivit en krönika hos Metro om hur särskilt begåvade vantrivs i skolan. Bloggen Fröken Missnöjd, som tydligen är just lärare, håller med om problemen.

Det var inte bara SVT Debatt som ringde mig igår, utan även Public Service/SVT Opinion, som efterfrågade en debattartikel om särskilt begåvade barn (särbegåvade). Detta med anledning av käbblet mellan den svenske forskningsauktoriteten på området, professor Roland S Persson, och Skolverket, samt ett blogginlägg jag skrev i ämnet för ett år sedan.

Professorn i pedagogisk psykologi, Roland S Persson vid den statsoberoende stiftelsen Högskolan i Jönköping, påtalade i artiklar till landets lärare, skrivna på uppdrag av Skolverket, att alla barn är inte intellektuellt begåvade. Men det anser inte Skolverket, så artiklarna kommer inte ingå i det material Skolverket håller på att ta fram för att distribuera som fortbildning till den svenska lärarkåren.

Det är allmänt accepterat att man kan vara tondöv, sakna sångröst, helt sakna taktkänsla och ha noll bollkontroll. Men Skolverket vägrar acceptera att en del barn helt enkelt har svårt för intellektuella färdigheter, och därav har det blivit ett käbbel mellan professor Persson och Skolverket. Public Service/SR skriver:

”Roland S Persson vill inte medverka i en inspelad intervju. Men han säger till Sveriges Radio att det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. […] ’Om inte denna distinktion görs i projektet så är dessvärre projektet helt värdelöst.'”

Perssons texter är dock inte bortkastade, då de nu publicerats på forskningsportalen DIVA, som en del av våra universitets och högskolors tredje uppgift – forskning, utbildning och samverkan med samhället.

”Det är viktigt att understryka att dessa texter inte längre är officiella dokument och reflekterar inte Skolverkets syn på saken. Texterna representerar däremot vad den vetenskapliga forskningstraditionen som fokuserat dessa frågor har att säga. Texterna är vetenskapligt okontroversiella (Se förordet till samlingen). Dokumentet publiceras här på DIVA som en del av den sk Tredje Uppgiften; dvs kunskap för alla som har intresse därför. Dokumenten är inte kommersiellt publicerade och bör kategoriseras i akademiska sammanhang som ”working paper” där referens ges till författaren och den institution som denne arbetar vid.”

Ni hittar försättssidan på DIVA här, och texterna samlade som PDF här. Förhoppningsvis kommer berörda lärare att själva läsa dessa. Trots allt är lärare inte intelligenta får, utan kan läsa akademiska pedagogiska texter oavsett vad Skolverket tycker om saken. En fördel är att nu kan även föräldrar och allmänheten läsa dem i sin helhet.

Baserat på telefonnummer sitter även SVT Opinion i Göteborg.

Vad gäller min debattartikel hos SVT Opinion, så är det SVT Opinion som fetstilat texten. Min egen styckeuppdelning är inte lika spretig och texten är skriven för att inte behöva festilas, likt jag brukar göra när jag skriver krönikor åt t ex Jordbruksaktuellt, Skogsaktuellt eller Resultat. SVT Opinion vill också, trots att texterna är online, ha ett begränsat antal tecken (ca 3000), vilket gör att artikeln är kort och inte lika babblig som mina blogginlägg.

Skola och utbildning, både hög som låg, är ett av ämnena jag ofta återkommer till här på bloggen, så jag vågar uttala mig på andra platser i ämnet och det är förstås kul att bli tillfrågad om en debattartikel.

Min egen avslutning skulle se ut som följer, utan paragrafbrott eller fetstil:

”Alla barn är inte intellektuellt begåvade, vilket är helt okontroversiellt. Ingen ifrågasätter att man kan vara tondöv eller helt sakna bollsinne – på samma sätt är det inget konstigt att ha svårt för intellektuella färdigheter. Det påverkar inte ett barns värdighet och alla blir värdefulla kuggar i samhället ändå, för samhället är vi alla med våra individuella egenskaper, inklusive den särbegåvade minoriteten. Inga barn eller föräldrar behöver oroa sig. I Sverige kan nämligen alla bli politiker och makthavare. Det är rent av en fördel i den politiska karriären att inte tänka för mycket själv.”

Min debattartikel hittar ni här. 

Glöm inte att läsa professor Roland S Perssons texter också. De är förstås korta, koncisa, innehållsrika och mycket mer läsvärda än min opinionstext. Här är även en annan text för pedagoger om hur man kan identifiera särbegåvade elever.

Tillägg: Sedan angav jag 2% i debattartikeln, men har fått påtalat för mig att i den akademiska världen använder man 5%, även om jag antar att gränsen är luddig och blir osäkrare ju större intervall, vilket i så fall innebär att över 52 000 elever i grundskolan är särbegåvade och totalt sett nästan 500 000 boende i landet, mot de 21 000 och nästan 200 000 jag skrev i artikeln. T ex använder professor Persson 5% i sina texter ovan. Fast man kan nog med säkerhet säga att 2%-arna är särbegåvade. Oavsett är en utmärkande egenskap hos särbegåvade barn att de förbluffar lärare och vuxna med sina förmågor.