Den nödvändiga debatten om särbegåvade barn fortsätter med två till synes förolämpade lärare som replikerar mig hos SVT Opinion. Det är välkommet att lärare går in i debatten, men det är synd att de gör det med halmdockeargumentation och med uppenbar dålig läsförståelse för vad jag skrev.
Svenska skolan har sedan några år blivit bättre, åtminstone på pappret. Alla elever ska få anpassad undervisning, men det är inte dagens elever jag menar har slösats bort. Lärarna medger att det fanns dåliga kunskaper kring detta på 90-talet, men det samma gällde även på 60-, 70- och 80-talet. Hundratusentalet särbegåvade vuxna har aldrig fått den behandling de förtjänade.
Jag skrev:
“Dessa barn har sällan getts möjlighet att nå full potential, men arbete inlett av Skolverket ska nu ge även dem möjligheten till anpassad undervisning.”
Spontant gissar jag att getts (givits – getts användes hos SVT Opinion för att uppfylla krav på antal tecken) är sk supinum, till skillnad mot presensformen som skulle vara ges. Det betyder att jag ovan anger hur det har varit, inte hur det är. Ordet sällan används för att visa att frågan inte är svart-vit, utan det även finns de som faktiskt fått ett bra bemötande. En sk nyansering och inte ett absolut tvärsäkert uttalande. Möjligt att lärarna Berg och Struxsjö inte är språklärare.
Repliken skriver:
“Det verkar som om Wilderäng tror att särbegåvade barn medvetet och systematiskt missgynnas av lärare och skolledare. Men det är ju ett absurt påstående.
Elever i svensk skola missgynnas inte systematiskt. Elever i svensk skola kategoriseras inte att vara än det ena än det andra. Svensk skola arbetar ständigt för att möta varje elev utifrån dennes förutsättningar.
Däremot har kunskap om särbegåvade elevers behov, att jämföra med bristen på kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet, saknats.
Det handlar inte om att skolan slösar bort elevers resurser, det handlar om elevers förmågor som ännu inte ljussatts.”
Jag tror ingenting. Jag vet att barn har missgynnats systematiskt. Jag säger inte att de missgynnas systematiskt idag. Inkompetens, oengagemang, stress, administrationsbörda, arbetsbelastning med uppgifter som inte är undervisning, för stora klasser och okunskap är säkert inte avsiktligt från lärarnas sida.
Min reflektion var främst historisk. Det är i det sammanhanget bra att man medger att jag har rätt när man skriver att “kunskap [har] saknats”. Att sedan inte ljussätta elevers förmågor är just slöseri, men det finns antagligen något begrepp för vad det kallas när man bråkar om definitioner. Antagligen är den vetenskapliga termen sandlåda och prestige.
Sedan har jag bara tagit upp att Zlatan är en särskilt begåvad fotbollsspelare. Jag har inte påstått att han fått stöd. Tvärt om är han ett utmärkt exempel på att man inte gett stöd.
“Läser vi Zlatans självbiografiska bok, ser vi just detta som genomgående kritik i hans karriär – att han ständigt fått ta allt ansvar själv för sitt lärande. Inte med lärare, utan för egen maskin.
Vi ser därför Zlatan som ett mindre bra jämförande exempel på hur och vad särbegåvade elevers förmågor ska mötas.”
Det enda jag skrev om Zlatan var följande:
“[D]eras intellektuella förmågor är lika fantastiska som Zlatan är en särskilt begåvad fotbollsspelare. Tiotusentals särbegåvade talanger har slösats bort av skolan.”
 |
| Ibland ser man inte alla svampar
på grund av alla träden. |
Jag vet inte hur man utbildar svenska skolbarn i läsförståelse, men förhoppningsvis bättre än så här.
Mitt bruk av Zlatan var retoriskt för att förklara för de som inte har förståelse för nivåerna på särbegåvning ska inse prestationsförmågan. Fast om nu Zlatan tränat så mycket för egen hand, så är han kanske bara högpresterare och inte en särbegåvning. En särbegåvning behöver sällan öva, även om särbegåvningar ofta likt Zlatan kan nörda ur i tangentens riktning och på egen hand bli extremt specialiserade.
Att påstå att en annan debattör sagt eller skrivit eller menat något de inte sagt, skrivit eller menat finns det ett etablerat begrepp för. Det begreppet är halmdocka eller halmgubbe (eng straw man). Förhoppningsvis är inte halmgubbeargumentation något som lärarna Karin Berg och Victoria Struxsjö (B/S) lär sina elever är god retorik och argumentation, utan bara något de själva använder.
Jag har vad jag vet inte nämnt ordet lärare någonstans i min debattartikel, så frågan är varför B/S verkar ta åt sig (eller känner sig tvingade att försvara lärarkåren – vi lydde bara order?)? Men visst, jag har tidigare många gånger skrivit på bloggen om bristande lärarkompetens generellt, inklusive att man kan bli lärare med 0.1 i högskoleprov. Dock inser åtminstone jag att lärare är individer och att alla inte dras över en kam. Berg och Struxsjö är säkert jätteduktiga samhällsbärare. Det betyder inte att alla lärare är det, legitimation eller ej.
“Att skriva ner lärarna som profession och skolan som organisation, och dessutom använda ord som polariserar elever, är mycket märkligt 2015.”
Skolan som organisation behöver inte skrivas ner. Det gör den så gott på egen hand, vilket vi ser på t ex PISA-resultaten.
Jag vet dock att det finns en liten, men glädjande nog växande skara, av mycket duktiga och engagerade lärare som arbetar med särbegåvade barn på ett föredömligt sätt. Men de är ännu alldeles för få. B/S kan med fördel kontakta dessa för fortbildning.
Ingen polarisering har heller skrivits. Tvärt om skrev jag att alla är värdiga delar av samhället, oavsett om de är särbegåvade eller inte. Jag skrev:
“Det påverkar inte ett barns värdighet och alla blir värdefulla kuggar i samhället ändå.”
Det är synd att Berg och Struxsjö tydligen kallar att påtala att barn är individer som skiljer sig åt för att polarisera. Men de kanske menade något annat. Extra synd är det då de menar att barn får individuellt anpassat bemötande i skolan. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen medger man att barn är individer eller inte.
Jag hoppas att B/S tar kontakt med eller blir kontaktade av de tusentals föräldrar till särbegåvade skolbarn idag, som inte upplever att skolan idag lever upp till målsättningen. Att arbeta för något är inte samma sak som att ha lyckats. Där är Skolverkets pågående arbete åtminstone ett sedan länge önskat steg i rätt riktning.
Mitt förslag till B/S är att de försöker läsa två gånger, räknar till tio och inte replikerar i affekt. Man måste inte försöka missförstå och läsa in saker som inte skrivs. Och håll koll på supinum och presens.
Tack till B/S för att ta en debatt. Den behövs och förnekelse är första steget till kunskap om faktiska förhållanden för många av de ca 21000 – 52 000 särbegåvade barn (beroende på 2% eller 5%-definition) som finns i svenska grundskolan idag.
Jag rekommenderar återigen alla, inklusive lärare, att läsa professor Roland S Perssons av Skolverket indragna texter.
Tillägg: Johan Norberg, som i mitt tycke är en särdeles begåvning, har skrivit en krönika hos Metro om hur särskilt begåvade vantrivs i skolan. Bloggen Fröken Missnöjd, som tydligen är just lärare, håller med om problemen.
42 kommentarer
Nuförtiden verkar det som att man bestämt sig för att missgynna alla barn istf att bara prioritera de särbegåvade. Antagligen vill man även framställa det som att vara en förbättring.
Helt i linje.
Lärarna i fråga kanske även är fritidspolitiker? Inom politiken är det ju kutym att man klistrar på motståndaren en åsikt som han eller hon inte har, och därefter med emfas och eftertryck visar hur märkligt och felaktig denna åsikt är.
Tycker debatten är viktig. Många har föreställningen att intellektuellt välutrustade elever alltid klarar sig, och att det är de svaga man måste stötta. Men som barn är det jobbigt och inte sällan traumatiserande att vara avvikande, oavsett åt vilket håll. Jag är själv inte 2%-särbegåvad, men jag var intellektuellt flera år före mina klasskamrater när jag började skolan på 60-talet och minns tydligt känslan av att vara ett UFO.
Är du säker att du inte är 2%-begåvad? Även 5% är särbegåvat enligt professor Persson, men gränsen är nog knappast exakt.
Man behöver nog inte tillhöra dessa 2% för att känna så tror jag. Jag ser likheter med mig själv och jag har inte svårt hitta många mer begåvade individer än mig. Bara sett i min grundskoleklass var jag nog bara topp 15% men ändå så pass understimulerad att jag blev lat.
Jag är av uppfattningen att en variant att testa för dessa barn är att låta dem verkligen gå på djupet i något de brinner för, istället att bara stoppa dem med ny korv hela tiden. Och för att tillgodose det behovet kan det krävas en insats långt över kunskapsnivån hos lärarna på den lokala skolan.
Så du tror att skolans undergång bara är ett misstag som kan rättas till om du förklarar problemet, som du antar att ingen av politikerna eller byråkraterna kände till? Det kommer att ge noll resultat, för det missar det verkliga problemet. Problemet är avsaknad av valfrihet och ägande. Föräldrar som bryr sig om sina barn ser till att de får en bra uppfostran och skolning. Men idag förbjuder staten dem att göra det valet.
Om det är till någon tröst så fattade i alla fall jag vad du menade med Zlatan som exempel. Men ibland tror jag människor VILL missförstå vad som sägs för att få känna sig lite kränkta och bli rättrådigt arga.
Problemet med särskilt begåvade barn, eller för den delen barn med andra utmaningar på hjärn-området är att skolan är "one size fits none", om man inte är riktigt gravt handikappad, för då finns ju särskolan.
Även om det optimala för varje elev borde vara individualiserad utbildning så är det ju självklart inte möjligt att genomföra på industriell skala. Inte idag i alla fall. Men det borde i alla fall vara möjligt att ha klasser för både de med bra läshuvud, och de med dåligt läshuvud utöver den vanliga.
Jag får intrycket att det mest är ideologi som begränsar idag. Ingen får vara annorlunda, för annorlunda är alltid sämre. Som Lennon trallade: "-they hate you if you´re clever, they despise a fool"
Resursmässigt borde det inte bli mer besvärligt då man idag väljer att ge besvärliga barn en egen stödperson i klassrummet istället, vilket borde vara mindre effektivt än att ha flera barn samlade i en klass där man anpassar studietakt och studieprogram efter vad som funkar. Som det är nu tillåts stökiga elever förstöra studierna för de andra barnen som i inte så få fall har egna handikapp att kämpa emot som dyslexi och koncentrationssvårigheter, men som i alla fall försöker.
Jag misstänker att särbegåvade barn behöver lärare som kanske inte själva behöver vara sär, men på något sätt personligen haft en intellektuell resa och förstår hur det känns (just det: KÄNNS) att vara full av frågor som man inte kan formulera och inte har någon att fråga om.
Jag tycker mig se att lärare är fulladdade med metod, men utan egen kunskapstörst. Den som inte har det, kan inte leda någon annan till vatten.
Inte helt säker att jag håller med där. Om läraren har självinsikt, så kan den åtminstone veta när det är dags att ge eleven en karta till det där vattenhålet och övervaka att resan går bra.
Saxat från Berg och Struxsjös inlägg: "Det är viktigt att vi i skolorganisationen ser alla barn, och vi vet att de heterogena klasserna ger alla elever de bästa förutsättningarna. Ska alla elever lyckas och känna sig utmanade är det på progressionen vi behöver fokusera."
Om vi bortser från onödigt komplicerade ord som progression undrar man ju hur författarna VET att en heterogen klass ger de bästa förutsättningarna. Låt oss vända på resonemanget för det är här ungefär hälften av problemet ligger. Om vi utgår från en skolklass om trettio elever med normalfördelning av begåvning inom varje givet ämne kommer en viss form av undervisning att passa en större eller mindre grupp av eleverna. Om undervisningen läggs på en nivå så att ALLA kan tillgodogöra sig den kommer en större del av klassen att få för lite undervisning. Om undervisningen i stället läggs så att högpresterande kan maximera sitt inlärande kommer en stor del av klassen att inte kunna tillgodogöra sig ämnet/ge upp i förtid. Om utbildningen anpassas för genomsnittet har vi två grupper förlorare, gruperna med god respektive svag studiebegåvning, och ungefär så har det sett ut sedan enhetsskolans införande. Utgångspunkten att alla är lika begåvade i allt som har med skolkunskaper faller givetvis på sin orimlighet, och motbevisas dagligen i varje klassrum. Ändå och trots betyg som ska mäta de obefintliga skillnaderna utgår skolverket ifrån denna tanke.
Ja, hur vet de det? Jag vill se vetenskaplig evidens för det påståendet.
Det är snarare så att det inte har forskats på motsatsen i Sverige. Alternativet har ju inte funnits på ganska länge. Fram till sent sjuttiotal fanns det läs/hjälp och obs-klasser. Eftersom SorteringsSkolan sågs som en styggelse och den minst lika sorterande verkligheten var att föredra eller åtminstone inte var skolverkets eller dess företrädares bord avskaffades sådana stigmatiserande påfund. Speciallärare ersattes av specialpedagoger som skulle bese barnen och coacha lärarna medan de själva höll behörigt/behagligt avstånd från undervisningen. De första tjugo eller så åren fungerade det hjälpligt eftersom de äldre lärarna hade ett professionellt självförtroende och en egen uppfattning om vad som var väsentligt. När de så småningom ersattes av lärare från ett annat urval och systemet samtidigt belastades med löften om uppfostran, dagförvaring, mm. ökade hastigheten på fallet.
Är inte bekant med skolsystemen i alla länder men det skulle förvåna mig om man inte från relativt tidig ålder sorterar eleverna i lite olika klasser i de asiatiska länder som toppar t ex PISA-testet. Det skulle i så fall i någon mån t o m motsäga påståendet från deras inlägg.
Det samma gäller i Schweiz enligt en kompis som bor där sedan flera år tillbaks med barn i skolåldern. Enligt hörsägen delas barnen redan i 12-årsåldern upp i A-, B- och C-lag för att kunna lägga undervisningen på lagom nivå. Det verkar inte vara frågan om prestige eller avundsjuka mellan grupperna.
Jag tror personligen att man trivs bäst i skolan när undervisningen är lagom utmanande. För lätt eller för svårt gör skolan tråkig och jobbig.
Har ett gott exempel från min egen gymnasietid, på Duveholmsskolan i Katrineholm.
Alla tredjespråks grupper (tyska, franska, spanska) hade indelat respektive årskurs kull i olika kunskaps "nivåer". Det första man fick göra var ett inträdesprov, första dagen i ettan. Sedan fick man placeras (efter diskussion om man hamnade mitt emellan två nivåer som i mitt fall, där jag var mellan låg och normal nivå i tyska, men valde normal då jag ville ha den utmaningen) med den läraren som var ansvarig för den nivån. Detta krävde samma antal lärare som slumpad klassindelning, då det var samma antal elever i båda fallen.
Det måste kunna gå och utveckla ett sådant system för alla ämnen inom de högre årskurserna. Mellan 6-11 år är jag dock mer övertygad om att man behöver stabilare klasser (ett system som jag föreslår skulle slå sönder den sammanhållning man har som klass idag) för att många, oavsett ambition eller hur speciell man än är, behöver då.
ModeratMartin
Det finns ingen anledning att slå sönder klasserna. Däremot så finns det idag trots tjat om motsatsen en hög lärar-eller i alla fall vuxentäthet i låga årskurser. Det bör utnyttjas väsentligt bättre än idag.
Nu blir det ett exempel, siffrorna är inte huggna i sten, men fundera på hur det såg ut i er egen fjärdeklass.
Givet att man har två paralleller kan man i lämpliga ämnen dela i tre grupper. Vi behöver inte kalla det A,B eller C heller, men med två fjärdeklasser har vi ca 60 elever. Efter diagnostiskt prov och med ledning av vad tidigare lärare har sagt placeras 8-10 elever i en grupp där de får extra hjälp. Övriga delas i en snabbare grupp som får mer fördjupning, och en grupp som läser "boken" men inte så mycket mer. Det görs mycket klart att gruppindelningen INTE är är statisk utan att man kan både avancera och falla tillbaka. Mot slutet av sjätte klass kommer den snabbare gruppen att ha växt en del.
Lämpliga ämnen är egentligen alla, själv är jag i princip tondöv, men på mellanstadiet är det lättast att genomföra i Mattematik.
Nackdelar. Ingen utom att man måste planera lektionerna parallellt och ha tillgång till en resurs för en av grupperna, antingen den snabba eller den medelsnabba. Finns speciallärare tar denna givetvis hand om hjälpgruppen. Nej kränkning och stigmatisering av svaga elever är inget skäl. Det är mer än kränkning att låta dessa elever ständigt misslyckas i den ordinarie klassrumssituationen.
Fördelar:
Fler elever, inte alla, men väsentligt fler får undervisning på sin nivå.
Det blir lättare för läraren att hålla ihop sin grupp utan att tvinga snabba elever att hålla igen, vattna blommor eller sudda tavlan.
Det blir väsentligt mindre stök om flertalet elever ser uppgifterna som relevanta för den egna kunskapsnivån.
Fler elever kommer att sporras av tanken att tillhöra den avancerade gruppen, vilket leder till ökad arbetsinsats av eleverna i fråga. Oavsett uppflyttning leder arbetsinsatsen till bättre resultat.
Det är möjligt att gruppindelningar i varje ämne och hela tidenskulle förstöra eventuell sammanhållning, men att från tredje klass ha grupptimmar i svenska och matte är i sig problemfritt. Redan i dag har man grupptimmar från förskoleklass även om de inte är baserade på eventuella resultat.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bara att läsa skolverkets problemformulering så ser man att framtiden ser riktigt mörk ut för de begåvade eleverna. Dessutom så har vi dryga tre år kvar av vänsterstyre och flum. Andra sidan lyckas inte heller peka ut någon framkomlig väg… Ser inte positivt på det här alls.
strukturella-faktorer/strukturella-orsaker-till-sjunkande-skolresultat
Från Berg/Struxsjö
"Däremot har kunskap om särbegåvade elevers behov, att jämföra med bristen på kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet, saknats."
Jag läser in en dubbelnegation: bristen på kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet har saknats. Det vill säga, kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet har funnits.
"har" kunde flyttas nästsist, före "saknats". Problem med förståelsen kan det bli i alla fall med meningar, där man kilar in en bisats, ifall man inte är särbegåvad gällande språk och grammatik.
Problemet med skolan idag är lärare och skolledning som helt enkelt är för dåliga. Att tro att ett specifikt område inom skolan som hanteringen av särbegåvade barn ska kunna lösas på ett adekvat sätt när övriga delar av organisationen är genomrutten är naivt.
Urvalet till läraryrket har varit felaktigt under lång tid och utvecklingen är i princip omöjlig att vända. Om du är i 30-40årsåldern genomför följande enkla tankeexperiment. Vilka individer i din högstadieklass blev sedermera lärare? Inte f-n var det de som var högpresterande eller begåvade. Fråga därefter dina föräldrar som borde vara i 60-70årsåldern vilka av deras jämnåriga som valde att utbilda sig till lärare. Det kommer att vara skillnad. Utvecklingen är helt rimlig eftersom incitamenten att välja läraryrket för en individ som har andra alternativ successivt tagits bort.
Ovanstående är lätt att bäpa ur sig som en anonym pseudonym på internet men desto svårare att föra en saklig debatt om. Hur man faktiskt ska ta sig an problemet med horder av lågpresterande lärare har jag heller inget rimligt svar på. Givetvis finns enskilda ytterst duktiga lärare och dessa har min yttersta respekt, tyvärr säger min egen erfarenhet att de lågpresterande tröttmössorna idag är i majoritet.
Anekdotiskt visserligen men:
I min klass var det ett par duktiga tjejer som blev typ matte/NO-lärare. Inte klassens stjärnor, men definitivt i de övre 25%.
I mina föräldrars generation (de är typ 70) verkar det ju som om näringslivet kunde ta emot obegränsat med talang och betala dem feta löner. Där blev stjärnorna definitivt inte lärare.
Mina egna lärare (som ju också torde vara typ 70+ idag) framstod aldrig som några stjärnor heller. Snarare som en bunt grönavågare som behövde en födkrok och ett långt sommarlov som kunde gå till bi-odling, skägg-odling samt folkdans. Språklärarna var ibland typ tyskar och fransmän som flyttat till Sverige för naturens och/eller kärlekens skull och behövde ett jobb. Det var nog ingen av dem som såg yrket som ett kall direkt.
När man jämför med sina egna erfarenheter blir det alltid anekdotiskt men min erfarenhet är motsatt.
De flesta av mina lärare vid högstadiet och naturteknisktgymnasium var 30-talister och samtliga hade mycket goda sakkunskaper inom sina ämnesområden. Vissa kanske brast lite inom det didaktiska området men kunde man bara formulera en fråga fick man garanterat ett adekvat och ingående svar.
Enligt äldre släktingar som varit yrkesverksamma inom skolan hela sitt liv var det faktiskt en rätt seriös verksamhet innan 68-rörelsen infiltrerade verksamheten, studentskrivningar avskaffades mm.
Jag kommer anektodiskt ihåg i sjuan när jag under en period ansatte fysikmajen hårt med att jag ville ha en matematisk formel för att räkna ut formen på linser till ett astronomiskt teleskopobjektiv som jag avsåg att slipa till. Han svarade varje dag i två veckor att det inte fanns, fast jag insåg förstås att han ljög. Sen gav jag upp och fick tag i ett färdigt objektiv på inte helt lagliga vägar. Ett exempel på hur skolan inte ger vad som behövs när det behövs, och vad konsekvenserna kan bli.
Imponerande. Hur slipar man linser som högstadieelev?
Nu var det ju inte hur, utan målet. Hade jag fått det minsta hjälp hade jag fixat det, men icke. Bara en kompakt mur av ovilja och rätta dig i ledet. DDR-Sverige i ett nötskal!
Bättre då kemimajen som gärna berättade om allt mellan himmel och jord, där man kunde extrahera information om hur man tillverkade roligt explosiva saker. Då för tiden varnade de vänligt på apoteket när man som barn köpte kemikalier att, om du blandar dessa kan det explodera. Sån service saknar vi helt nuförtiden.
Men visst skedde några mindre misstag, t.ex. fick jag tillbringa en eftermiddag på akuten medan de spolade mitt ansikte och öga med vatten för att skölja bort eventuella rester av svavelsyra efter ett misslyckat experiment. Jag hade dock förvånande förstående och ickedömande föräldrar som lät mig hållas även fortsättningsvis.
Alla lärarna var mycket förstående dagen efter, speciellt kemimajen ville vet allt…
Aha, där blev du genast mer mänsklig :-). Roade mig med att försöka googla fram hur optiska linser slipades i den förindustriella eran, har inte hittat någon bra beskrivning ännu. Men det var väl någon form av svarv + naturliga polermedel gissar jag.
Fredrik,
Lite senare i livet hittade jag en bok där det beskrevs i detalj hur man går tillväga, helt utan några högteknologiska apparater alls. Tyvärr har jag var inte kvar kopian av boken som jag mödosamt kopierade på företagets kopieringsmaskin. Men jag noterar att jag nu får 48900 träffar på de enkla sökorden "bygg teleskop" . Lycka till!
Det är faktiskt inte så svårt att slipa linser, utan mer av en uthållighetsprestation. Alltså inget för mig, speciellt som allt redan finns på nätet. Så frågan blir helt enkelt varför? …varför något överhuvudtaget …
Och tack för de de medmänskliga orden, Fredrik. Det är inte alltid så lätt att passa in, men det vet du nog redan.
/HAL
Är jag ensam om att ha svårt att läsa insändarna på sidan? Deras styckesuppdelning på var eller varannan mening ställer till det helt i huvudet på mig.
Det är väl systematik i att alla skall befinna sig på samma nivå alltid. De som avverkar böcker snabbare än andra får helt enkelt sitta och vänta. Nya böcker, nästa avsnitt eller mer avancerad litteratur delas inte ut. Punkt.
Elever som blir klar med böckerna får ägna sig åt att rita eller titta ut genom fönstret.
Så var det när jag gick i skolan. Trots påstötningar om att jag ville läsa nästa bok, då jag var klar med den gamla , så var det rita som gällde. Minst halva året gick åt till att rita. Vi pratar 70-80 tal i det fallet.
Det positiva var att de konstnärliga talangerna utvecklades.
Jag är ett sk. särbegåvat barn. Jag fick sitta ensam vid ett bord avsides och rita hela mitt första år. Jag hade också en svenskabok från årskurs 2 med uppgifter i som jag kunde arbeta med om jag hade lust. Jag fick ingen hjälp, ingen stimulans, jag hade ingen dialog med lärarinnan över huvud taget.
I årskurs två hade vi ett annat klassrum och där fanns ingen chans att sätta mig avsides så jag fick sitta med de andra eleverna och arbeta med mina egna böcker.
Men detta var 71 och 72. Så idag skulle det bara avfärdas med att så jobbar vi inte idag (fast jag är ganska säker på att man arbetar precis likadant idag.
Allt är dock inte skolans fel. Skolan ville flytta upp mig 2 årskurser men min mamma motsatte sig det då hon trodde att jag skulle bli ensam. Hon säger fortfarande idag 40 år efter att det är det största misstaget hon gjort.
Det finns många orsaker till att det går som det går. Men jag skulle säga att jag aldrig riktigt "kom in" i skolan. Jag flöt mest omkring utanför och ovanför. Fast jag var en liten kille blev skolan ett slags skämt jag aldrig riktigt kunde ta på allvar.
Samma på 80-talet. Aha, duktig elev. "Sätt dig här med de här böckerna och håll tyst så jag kan lägga min tid på de som behöver den."
Att du ens ids diskutera sådant här? Man vet ju att det genast kommer politiskt korrekta genmälen enligt den oärliga och korkade diskurs som präglar all svensk samhällsdebatt numera. Det kommer inte att leda någonvart. Det är ändå 68-ornas verklighetssyn som präglar makten. Det går inte att diskutera med dem eftersom de nekar att den observerade verkligheten kan ligga till grund för samhällsdebatten. Den egna ideologin anses nämligen ha företräde och då man inte delar grundläggande axiom är tyvärr all debatt omöjlig. Låt dem istället köra bilen över kanten till stupet som alla sett. De kommer skylla på bilen, kartan, stupet och passagerarna eftersom de som förare visste, och fortfarande vet, hur man kör rätt väg så är det naturligtvis en fascistisk konspiration som ligger bakom kraschen som vi står inför.
Finns – fanns ju ett problem med överbegåvade.
För nån 20-år sedan kunde man läsa svårare matte, sk högskoleförberedande !!
Men det finns nog inte kvar, då dom som läste svårare fick sämre betyg och en del ska ha missat Högskolan pga. detta, då det inte fans omräkningsfaktor utan betyget bedömdes från det du klarade i just den kursen.
Så slutade med att många som skulle söka vidare läste lätt matte då det gav max betyg.
Hur funkar detta nu för överbegåvade, man kan ju inte kan få mer än max, men för att få alla igenom 'hålet' så sänks kraven så att till slut har även särskolan maxbetyg?
Högskoleprovet ?
Den utförliga PISA-rapporten är föredömligt politisk inkorrekt tillika vetenskaplig, och utom räckhåll för MSM och de svenska PK-botarnas klåfingriga censureringsförsök. Rapporten ger analysunderlag och fingervisning för vad som händer med matematikkunskaperna när andelen högstadieelever med ”non-immigrant” background förändras, som följd av förd invandringspolitik.
Till de nordiska länderna har det kommit en relativt likartad invandring på senare tid. Det som skiljer länderna åt är numerären på invandringen.
Med stor invandring under en tidsrymd till ett land, minskar med tiden elevandelen med non-immigrant background. Med hög grad av utvandring av tidigare invandrare, som i fallet Tyskland, ökar å andra sidan elevandelen med non-immigrant background.
Invandringspolitikens eventuella inverkan på förändringen i PISA-matematikresultatet mellan 2003 och 2012 redovisas nedan för elever i de jämförbara länderna Sverige, Danmark, Norge, Finland och Tyskland [kolumn 1].
Förändringen i landets medelresultatet och förändringen i resultatet för non-immigrant-elever redovisas i kol 2 respektive kol 3. Elevandelsförändringen för non-immigrant-elever redovisas i kolumn 4 uttryckt i procentenheter:
Förändring (PISA 2012 – PISA 2003) :
Land__medel__non-immi.___elevandelsförändring
SE____-31______-27_______-3
DK____-14______-12_______-2,4
NO____-6_______-3________-3,8
FI_____-25______-23_______-1,4
DE____11________3________2,3
Slutsatsen enligt ovanstående tabell blir att, elever med immigrant background drar ner de nationella medelresultateten för alla fem länderna. I länder där elevandelen med non-immigrant background minskar, där minskar också de nationella medelresultaten. I det land – Tyskland – där elevandelen med non-immigrant background ökar, där ökar också det nationella medelresultatet.
http://www.mecd.gob.es/dctm/inee/internacional/pisa2012/pisa2012voliiinternacional.pdf?documentId=0901e72b8178af64
Rättelse:
"Slutsatsen enligt ovanstående tabell blir att, elever med immigrant background drar ner de nationella medelresultateten för alla fem länderna."
Ska stå!
Slutsatsen enligt ovanstående tabell blir att, i de nordiska länderna drar elever med immigrant background ner de nationella medelresultateten mer jämfört med vad elever med non-immigrant background gör, mellan 2003 och 2012. I Tyskland har elever med immigrant background förbättras sig mer jämfört med elever med non-immmigrand background mellan 2003 och 2012.
(Men allmänt sett för de fem länderna så presterar elever med immigrant background sämre än elever med non-immigrant background i PISA2003 och PISA2012.)
Kan också nämna att man får litet annorlunda värden (pga normering mellan de två årtalen) i kolumn 2 i ovanstående tabell, när man utgår från Table II.3.6b. Tendensen är dock densamma, och förändrar inte slutsatsen. Värdena i kolumn 2 är hämtade från rapporter som har en mycket vidare spridning.
Enligt min erfarenhet tycker folk om att prata om individuella behov, att individanpassa utbildningen, individuella läroplaner, osv. Den första gången jag kom i kontakt med individualiseringen i skolan var på mitten av 90 talet när man gjorde ett pedagogiskt experiment på oss i låg/mellanstadiet på vår skola. Vi fick ett veckoschema där det stod hur många sidor vi skulle läsa i läsboken, hur många sidor vi skulle göra i matteboken, och så vidare. Det funkade som så att vi satt på lektionen och jobbade med det som vi ville jobba med och när vi var klara så checkade vi av det på schemat. Vi fick göra vad vi ville på lektionen så länge som allting var avcheckat i slutet av veckan. Samtidigt gick läraren fram och tillbaka mellan eleverna och hjälpte dem med det vi ville ha hjälp med och kollde så att allt gick bra.
Min vän tog med sig alla sina böcker hem och sen gjorde han klart allt han behövde göra första dagarna och spenderade resten av veckan med att göra sånt han tyckte var kul. För vilket han blev tillsagd att så fungerade det faktiskt inte men läraren tillät det för han var ju så jäkla duktig ändå. Jag själv kände mig inte så motiverad att göra saker hemma så jag satte mig på första lektionen och betade av all läsning som jag hade för veckan (Jag läste rätt bra) sen nästa lektion gick jag vidare till att göra nästa sak och så sparade jag matematiken till sist så jag skulle ha så mycket tid som möjligt till den då jag tyckte det var svårt.
Då blev jag tillrättavisad med att så fungerade inte schemat för nu får jag ju inte läsa mer resten av veckan och det var inte okej. Så då var det inte så mycket till planering eller valmöjlighet utan det var bara att beta av allt som jag skulle göra på dagen även om jag kunde göra hela veckans läsuppgifter på en lektion.
Ingenting kommer att ändras förrns vi har tydliga kursplaner med väl definierade kunskapskrav. Det värsta som fanns i skolan var ju att närvaron ibland var viktigare än provresultat.
Vet lärarna och eleverna vad eleverna ska kunna i de olika ämnena så kommer inlärningen att bli effektivare. (Det är samma princip som när man skummar igenom hundratals sidor text för att hitta den information som behövs. Vet hjärnan vad slutmålet är så hittar den en väg. Om det istället är planlöst flummande där man "med viss handledning ska kunna föra ämnesrelevanta resonemang" så kommer ingen lära sig ett skit eftersom slutmålet inte är väldefinierat.).
Intressant observation: På ledarplats i AB idag hävdar en särnågonting skribent att klassamhället manifesterar sig genom att barn till högutbildade har bättre skolresultat. Han menar att det är något att ta tag i för Löfven.