utbildning

Med start 2011 ”förbjöds” sk hemundervisning i Sverige, vilket fortfarande får diverse haverister utan kunskaper att vifta med armarna om förtryck. Men tvärt om har hemundervisningen istället ökat kraftigt sedan ”förbudet” infördes och man behövde tillstånd för detta.

2009 hemundervisades 126 barn enligt Skolverket. Under innevarande läsår hemundervisas 390 barn, ner något inom marginellt årskullbrus från 398 förra läsåret.

Hemundervisningen har alltså ökat, och de som viftar med armarna kring detta är antagligen så kallade offerkoftor, som inte anses lämpliga att undervisa sina barn, som ska erbjudas fullgod undervisning, eller helt enkelt inte själva har barn. Och förstås ideologiskt förblindade idioter, vars verklighetsuppfattning alltid skiljer sig från den faktiska verkligheten, där det är viktigare att skrika högt än att ta till sig fakta.

Sedan finns det förstås alltid enskilda hushåll och familjer som kommit i kläm, men det är inte dessa som skriker i kommentarsfält^1. här på bloggen. Där hittar man istället ideologiskt förblindade idioter, som antagligen inte ens har barn själva (eller ens är vuxna – ideologiskt blinda brukar gå på gymnasiet) eller aldrig ansökt om hemundervisning i första hand, eftersom de måste jobba för att betala bostadslånen.

Hemundervisning efter skoltid behöver man inte tillstånd för alls – tillstånd behövs för att barnen inte ska vara i skolan, och då de flesta föräldrar som bekant jobbar dagtid kommer hemundervisning ändå att för de föräldrarna ske kvällstid eller på helger.

Alla varningstecken kring hemundervisning och att lagstiftningen skulle leda till ett totalstopp har alltså kommit på skam. I själva verket har lagen också gjorts om, så att polisen inte får användas för att hämta barn till skolan. Däremot kan socialen använda polis och med stöd av LVU beslagta barnen, men det är alltså för att ta dem från av socialen godtyckligt bestämt olämpliga föräldrar, inte för att köra dem till skolan.

Rätten till hemundervisning ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och tydligen hindrar inte Sverige kompetenta föräldrar från detta. Däremot ger man inte tillstånd, generellt, av religiösa skäl, även om undantag finns.

Hemundervisning i Sverige 2009 – 2015. Källa: Skolverket

Det är tydligt ovan att lagstiftningen och ”förbudet”, som infördes med start höstterminen 2011, innebär att fler hemundervisas än tidigare. Synnerliga skäl ovan avser antagligen de som hemundervisas av religiöst fanatiska eller politiskt fanatiska skäl. Dessa har som man ser minskat, vilket också var avsikten med lagen, speciellt som dessa flydde landet initialt. Seriösa kompetenta föräldrar har beviljats tillstånd till fortsatt hemundervisning redan från höstterminen 2011.

Att synnerliga skäl återkom från 2013 och framåt ska bero på domstolsutslag som förtydligat hur lagen ska tolkas.

Oavsett är hemundervisning inte en statlig fråga, eftersom skolan är kommunal. Istället är det i praktiken rektor på den skola eleven normalt skulle tillhöra som avgör i första hand, och vad staten tycker har alltså väldigt liten påverkan.

^{1. Bara för att man läst något om hemundervisning på en konspirationssajt på Internet, betyder det inte att det som stod där är korrekt. Däremot är ju konspirationssajterna utmärkta sk honeypots för att identifiera okritiska individer, som inte kontrollerar något själva innan de skriker på Internet. Väcker en del funderingar kring hur fel de antagligen har i det mesta de skriver.}

Skolverkets stödmaterial till skolor och lärare, för att kunna hantera särskilt begåvade barn är nu publicerade. Bemötandet är än så länge positivt, från en av Sveriges ledande praktiska experter på ämnet särskilt begåvade barn, psykologen Anita Kullander.

Två av skolverkets tjänstemän har i samband med detta publicerat en debattartikel hos en tidning, som är rätt läsvärd i sin enkelhet.

”[Skolverket presenterar] i dag ett forskningsbaserat stödmaterial som kan bidra till att skolornas arbete med särskilt begåvade elever förbättras. Det är viktigt för varje barn men också för samhället. Att inte tillvarata och utveckla deras speciella begåvningar är ett slöseri.”

Själva materialet, med bakgrund och handledning för lärare och skolledare, men också praktisk tillämpning i undervisningen (didaktik) i ämnen som bild, historia, matematik, moderna språk och svenska, hittas på Skolverkets hemsida.

Anita Kullander tog 2013 emot Mensas pris för sitt arbete med särskilt begåvade barn inom det sk Filurumnätverket.

Skolverket har valt en definition där ungefär 5% av barnen klassas som särskilt begåvade. Man påtalar dock att det är en mycket heterogen grupp med stora individuella skillnader. Det är inte heller alltid självklart vem som är särskilt begåvad, då många, speciellt flickor, kan agera kameleonter istället för att deras faktiska förmågor märks. Andra kan verka vara störande och utåtagerande, lata, ointresserade etc.

Man identifierar också extremt begåvade barn, eller de 1% mest begåvade. I sammanhanget kan väl nämnas att Mensa tar emot medlemmar tillhörande de 2% av befolkningen med högst IQ.

Skolverket skriver i sin inledning om särskilt begåvade barn, och hur man kan identifiera dessa, följande om extrema begåvningar:

”Ibland finns anledning att särskilja den grupp av särskilt begåvade elever som har en extremt hög begåvning, eftersom deras begåvning skiljer sig på ett avgörande sätt från den hos andra särskilt begåvade. Dessa benämns i detta material med samlingsbegreppet extremt begåvade och utgör mindre än 1 procent av en population (Gagné, 2005). Avgränsningen är satt för att ge en uppskattning av hur många elever det kan röra sig om (Gagné, 2005; Gottfredson, 1997; Gross, 2004; Mayer, 2005; Silverman, 2013).Generellt sett ökar förmågan att lära och hantera komplex information gradvis med ökad begåvning (Gottfredson, 1997). När avvikelsen från normalvariationen blir större blir också skillnaden gentemot den mer normalbegåvade eleven successivt allt mer kvalitativ och inte bara kvantitativ (Coleman & Cross, 2005; Silverman, 2013). Det är alltså typiskt för extremt begåvade att de inte bara resonerar snabbare och mer utan också mer holistiskt, och kopplar samman kunskaper från flera områden. Den kvalitativa skillnaden ger en större djupförståelse, till exempel en lågstadieelev som läser och tillgodogör sig avancerad litteratur eller uppfattar avancerade matematiska samband.”

En intressant reflektion här kan vara att dessa ca 1% extremt begåvades förmågor kanske faller ur alla akademiska ramar. Att koppla samman kunskaper holistiskt är inte något som i princip sker inom den akademiska världen, där man blir expert på ett område. En extremt begåvad kommer i så fall extremt sällan kunna falla tillbaka på en formell meritokrati i form av akademiska examina, utan kommer kunna agera över långt bredare områden än den egna smala utbildningen. Åtminstone om vederbörandes förmågor ska komma till sin fulla rätt – naturligtvis kan även extremt begåvade sitta och bara fokusera på en enda nisch utan att släppas lös fullt ut.

Nästa steg är alltså att bereda plats för de som kan sägas vara akademiska autodidakter, dvs som saknar formell utbildning, men ändå kan klå de flesta på fingrarna genom att kliva över olika formella discipliner. Man ska iaf inte döma ut extremt begåvade på att de saknar formell utbildning i allt de sysslar med. Man ska av samma anledning inte per automatik döma ut de som saknar akademiska meriter i ett specifikt ämne – det kan handla om extremt begåvade personer som står sig ändå via möjligheten att se över gränserna mellan discipliner och kan tillföra mer än summan av sina formella kunskaper.

Sveriges Radio har intervjuat psykologen Anita Kullander, som jobbar med särskilt begåvade barn i Dalarna och privat samordnar nätverk för föräldrar, lärare, psykologer och även barn över hela landet.

”Självklart är det ju så att det kommer upp på agendan på alla skolor, nu kan man inte blunda för fenomenet. Det har ju funnits i alla år, men man har inte varit fokuserad på det. Man har inte tagit med det i beräkningen när man tänkt sig elever som har behov av särskilt stöd.”

SR:s inslag nedan.

Skolverkets sida innehåller även en hel del länkar till andra sajter i ämnet. Borde vara obligatorisk fortbildning för alla lärare. Med 5% särskilt begåvade blir det i snitt någon elev per klass, som kanske idag fallit mellan stolar.

Överlag verkar Skolverkets arbete sedan beslutet om att man skulle ta fram detta material förra sommaren vara ett snabbt och gott användande av skattemedel.

För att se till att få fler ”behöriga lärare”, dvs lärare med det nya påfundet lärarlegitimation får nu alla fritidspedagoger lärarlegitimation för låg- och mellanstadiet. Individer som alltså tidigare inte var behöriga lärare, blir nu behöriga i detta skämt till ”kvalitetssäkrande system”.

Lärarnas Tidning rapporterade härom året att fritidspedagoger utbildade fram till 2001 blir behöriga och får lärarlegitimation i bild, biologi, musik, samhällskunskap, svenska, teknik samt idrott och hälsa, med lite variationer. Teknik- och biologilegitimationen gäller bara fritidspedagoger utbildade 1993 – 2001. De som utbildats senare får varierande grader av lärarlegitimation.

Vasa Real

Uppgifterna bekräftas av en läsare som rapporterar om att en vän fått lärarlegitimation i svenska, samhällskunskap, musik, idrott/hälsa, biologi och bild för årskurs 1-6 och engelska årskurs 1-3. Allt som krävdes var att fylla i en formulär och lägga på brevlådan, och vips har vederbörande nu behöriga och legitimerad lärare i dessa ämnen.

Tidigare har jag påtalat att lärarlegitimation inte förändrar något alls – samma lärare, bra som dåliga, är fortfarande samma lärare, bra som dåliga, med eller utan lärarlegitimation.

Men nu är alltså även fritidspedagoger behöriga legitimerade lärare i exempelvis svenska språket. Med all respekt för fritidspedagogernas yrke, men detta visar utmärkt att hela ”kvalitetssäkringen” som lärarlegitimationen påstås vara är ett enda stort och dyrt byråkratiskt skämt.

Det dock finns ett större skämt än lärarlegitimationen, och det skämtet heter Jan Björklund.