Detta är en gästartikel signerad Lena Wilderäng.
En självklar del av midsommarfirandet är dansen runt midsommarstången till ”Små Grodorna”, samt en massa god mat. Här kommer lite kuriosa för att förgylla ditt firande!
Själva visan ”Små Grodorna”, eller dansleken om man vill, härstammar i Sverige från tidigast slutet av 1800-talet då den noterades i Nääs Slott (Lerum, Västra Götaland), och gavs ut i en sångleksskrift tjugo år senare. Sedan dess har den blivit en självklar del av midsommarfirandet. Lokala variationer förekommer på texten, som efter grodor avhandlar andra djur exempelvis små grisar, som är också lustiga att begrunda på grund av att ”båd’ öron och svansar hava de”. Lokala variationer förekommer även kring när på året man dansar små grodorna – exempelvis förekommer det på tjugondag Knut på vissa ställen på landet.
Men själva uppkomsten av visan har djupare rötter än så.
Melodin är en franska marschsång från franska revolutionens tid. Det går att skönja melodin i Mehuls Overture från 1797, men legenden tillskriver födseln av marschen till Slaget om Marengo som ägde rum i italienska Piemonte den 14:e juni 1800.
Låten är idag välkänd som Chanson de l’Oignon, eller ”Lökens visa”, och går att ta del av exempelvis här inklusive undertexter. Hör ni melodin från ”Små Grodorna” i refrängen?
Den som kan franska, eller passar på att använda ett översättningsverktyg, blir nog överraskad av texten. En marschsång, som handlar om kärleken till löken?
Låttexten går nämligen ungefär såhär:
Vers 1:
Jag älskar lök stekt i olja,
Jag älskar lök för att den är god.
Jag älskar lök stekt i olja,
Jag älskar lök, jag älskar lök.
(Refräng: I takt kamrater, i takt kamrater, i takt, i takt, i takt!)
Vers 2:
En enda lök stekt i olja,
En enda lök förvandlar oss till lejon,
En enda lök stekt i olja,
En enda lök, en enda lök.
(Refräng)
Vers 3:
Men ingen lök till österrikarna!
Nej, ingen lök till dessa hundar!
Men ingen lök till österrikarna!
Nej, ingen lök, nej, ingen lök.
(Refräng)
Låt oss älska lök stekt i olja,
Låt oss älska lök för att den är god.
Låt oss älska lök stekt i olja,
Låt oss älska lök, låt oss älska lök.
(Refräng)
För den som blev väldigt perplex så finns det faktiskt en förklaring till texten. Inför slaget gick Napoleon Bonaparte runt och kollade in hur soldaterna hade det. Några grenadjärer gnuggade brödet med något, och han frågade vad det var. De svarade att det var lök. Napoleon kommenterade: ”Trés bien! Finns inget bättre än lök för att marschera i takt längs vägen mot ära.”
Själva slaget började sådär, fransmännen retirerade, men efter att de fick förstärkning så kunde de gå i motattack och få ”de österrikiska hundarna” på flykt. Utöver stekt lök har Slaget vid Marengo lämnat ytterligare ett kulinariskt arv – Kyckling Marengo. Det var det som serverades till Napoleon i samband med slaget, och han gillade det så mycket att han ville ha det serverat efter varje slag för att fira. Grytan slängdes ihop av olika rester, och receptet kommer troligen alltid förbli ett mysterium men enligt vissa källor så bestod grytan inte bara av stekt kyckling med vitlök och örter, utan även ägg och kräftstjärtar för att det var det som fanns kvar just då. De moderna varianterna innehåller tomat, men det kan inte ha funnits där och då enligt experter. Vissa versioner innehåller svamp och vin, men enligt legenden vägrade Napoleon äta de förbättrade varianterna eftersom det var annorlunda än vid Marengo och han trodde att det skulle bringa otur.
Notera att inga av dessa rätter innehöll grodor. Hur kunde man göra ett så stort hopp (pun intended) till Sveriges hedniska midsommarfirande?
Det finns en version av händelseförloppet som innefattar engelsmän. Det sägs att engelsmännen retade fransmännen genom att kalla dem för grodätare – eller bara grodor. Då tog de marschen och gjorde narr av fransmännen genom både att ändra texten till ”i takt, grodorna” och eventuellt lagt till några rörelser.
Jag hittar dock inte någon historisk engelsk version av detta, som inte är en översättning tillbaka från svenska ”små grodorna”. Däremot så finns det en fransk barnvisa som heter ”J’ai perdu le do de ma clarinette”, vars refräng är samma som marschens. Det finns en stor spridning av texter därute, inklusive omarbetade moderna versioner som inte nämner barnaga. Bjuder på en gammaldags åttiotalsversion inklusive autentisk estetik.
Steget till svenska ”Små grodorna” är dock fortfarande ganska lång. Men det finns en version av visan i Turkiet, som heter just Küçük kurbağa – ”Lilla grodan” – och gör även den svenska texten mer begriplig.
Lilla groda, lilla groda, var är ditt öra?
Jag har inget öra, jag har inget öra, jag simmar i bäcken.
Kväk kväk kväk…
Lilla groda, lilla groda, var är din svans?
Jag har ingen svans jag har ingen svans, jag simmar i bäcken.
Kväk kväk kväk…
Lilla groda, lilla groda, var är ditt segel?
Jag har inget segel, jag har inget segel, jag simmar i bäcken.
Kväk kväk kväk…
Lilla groda, lilla groda, var är dina ögon?
Jag har inga ögon, jag har inga ögon, jag simmar i bäcken
Kväk kväk kväk…
Jag har försökt att söka fram hur låten har uppkommit och spridits i Turkiet, men min turkiska är för svag för att kunna avgöra något. Det som framgår i alla fall är att den är välkänd och räknas som folkvisa.
På den här tecknade filmen visas dansen upp, som också verkar överensstämma med den svenska.
Det intressanta är att den turkiska versionens kväkande liknar det som vi i Sverige sjunger på midsommar. Vår traditionella text är ”Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa” – vilket ju inte alls det som grodorna hade sagt ”på svenska”. Jag är ganska övertygad om att små grodor säger “kvack“. Är det ingen annan som har funderat varför midsommargrodorna inte kväker rätt under dansen?
På engelska låter grodan ”ribbit”, vilket inte alls stödjer tesen kring att sången skulle ha vandrat till Sverige från Storbritannien. Den turkiska låttexten är ”Ku vak vak vak ku vak vak vak kuvak kuvak kuvak” och det är rätt likt det svenska.
Det kanske finns en läsare som vet, kan språket, och vill upplysa om hur det hela evolutionerats fram. Jag är nog benägen att tro att Turkiet kan ha varit först med visan och det är inga konstigheter. Något annat som vi ser som typiskt svenskt är kåldolmar – som kom från Turkiet. Även yoghurt, som är en självklarhet i Sverige, är ursprungligen ett turkiskt rätt och turkiskt ord. Men som sagt – någon annan har säkert ännu mer info och det får ni gärna delge.
I Norge sjunger man för övrigt om ”Små rumpetroll”. Det är inte det du tror. Det är faktiskt norska för grodyngel. Och i norska sången så växer rumpetrollen ifrån sina svansar. Våra danska grannar sjunger däremot om ”små frøer”, men ordet är också en så kallad falsk tvilling, och det handlar inte om fröer utan också om grodor. I danska versionen så kväker de korrekt på danska.
Jag avslutar här med en önskan om en trevlig helg. Som icke-svenskfödd tycker jag förstås att det är en jättemärklig tradition det där med midsommar, men tackar inte nej till det roliga. De senaste åren har jag vanligtvis haft brandmannajour under midsommar istället för att fira, så att andra som har en mer nära relation till högtiden kan njuta. Det är lite av en högsäsong för räddningstjänsten på grund av alla trafikolyckor (folk stressar och/eller är onyktra), och bränder (grill och liknande). Så ta det lugnt, och var försiktig i närheten av vatten om det har genomförts något firande med alkohol.
För den som fått ”Små Grodorna” eller Lökmarschen på hjärnan erbjuder jag härmed en annan löksång – gå in på din föredragna musikapp och sök på ”The Onion Song” av Marvin Gaye och Tammi Terrell. Njut, och så lite solrosfrön för en bättre värld!
Glad midsommar!
