En av landets läsvärda ledarsidor är Östersundsposten (ÄP) eller Hela Hälsingland, där Patrik Oksanen, som även driver EU-bloggen, håller hov. De senaste dagarna har ÖP kört ett försvarstema utifrån ryska påsken, som tog plats för två år sedan.
Än så länge finns fyra ledare ute.
Från den första, som tittar tillbaka på själva händelsen ryska påsken:
“Att inte ens vilja finansiera det redan överspelade försvarsbeslutet 2009 är inte bara farligt för svensk säkerhetspolitik. Det riskerar också bli en historisk felbedömning av väljarnas intresse.”
 |
| Stridsbåt 90H.
Amfibiebataljonen kan själva flytta sig över Östersjön ganska snabbt och kan därmed vara aktuella vid beslut om militärt bistånd vid angrepp på Baltikum. |
Andra ledaren handlar om de uttryckliga yttrade hoten från Ryssland om att sätta in kärnvapen. Den svenska politiska reaktionen är huvudet i sanden, eftersom vi tror att ryska ledare styrs av samma logik som oss, en form av psykologisk projicering:
“Vår svårighet att ta till oss budskapet handlar om att vi gått i rimlighetsfällan. Det är inte rimligt med vår logik att det som Ryssland nu övar på kommer kunna inträffa eftersom det verkar så orimligt.”
Som digital bonus sammanfattar Oksanen också de ryska hoten om kärnvapenanfall.
Idag publicerades en ledare om den obefintliga svenska tröskelförmågan, och om olika scenarion som presenterats kring ett ryskt övertagande av Gotland, inklusive min debutroman Midvintermörker. Bra sätt att ordna uppmärksamhet på bloggen – lägg in mina böcker på ledarplats och kalla mig inte för “en försvarsbloggare” som “en tidning” gjorde.
I sammanhanget bör påtalas att Sverige inte är helt militärt alliansfritt. Vi är visserligen inte medlemmar i NATO, men vi är medlemmar i EU. Lissabonfördraget har också ordalydelser om att alla EU-länder ska hjälpa en annan medlem som angrips, t ex Estland, Lettaland eller Litauen. Till skillnad mot NATO finns ingen samövning, eller beredskap för att inom ramen för EU göra detta, och likt i Midvintermörker kan man räkna med att det hamnar i politisk långbänk. Därtill sägs det inte att man måste hjälpa med militärt stöd, eller ens civilt. Till skillnad mot NATO, där militär hjälp, även om omfattningen inte är angiven, ska ges, så kan det räcka med att man klappar det drabbade EU-landet på axeln och säger “there, there” och “vi lider med er”. Kanske formulera ett skarpt fördömande uttalande?
De uttryckliga ryska hoten mot EU-länder som Sverige och Danmark handlar om att skrämma oss från att alls stödja Baltikum när (inte om) Ryssland går in. För hjälper vi till får vi kärnvapen som svar, vilket man visat med både övningar som bland annat ryska påsken och senare även i tydliga uttalanden.
Förslagsvis formulerar Margot Wallström redan nu ett uttalande, som hon kan slänga fram.
“Sverige fördömer skarpt att [Estlands|Lettlands|Litauens] territorium omslutit rysk militär trupp. Vi efterlyser nu en intersektionell genusanalys och Sverige står redo att skicka genusoperatörer för att bistå Ryssland med sin värdegrund och genderutveckling.”
