Uppgifter: Kraftiga prishöjningar på djurfoder efter årsskiftet – 20% till 30%

För ett par hundra år sedan fick både hundar och katter fixa sin egen mat, plus lite slamsor som slängdes ut från köket. Vi passade i somras en hund (en Staffe), som hade bestämt sig för att fixa sin egen lunch och det var det vidrigaste jag har någonsin upplevt. Vi har en stor inhägnad tomt och hundskrället gick precis ut med kompisen ner till gäststugan och jag följde med. På vägen dit avvek hundkräket några meter och började piska med svansen i luften. Oj då, tänkte jag, nu är det nåt lurt på gång, ropade på den och skyndade mig dit, eftersom jag tänkte att han nog hade hittat en orm och kunde bli biten. Men istället för en huggorm, fanns där en gammal benig katt och den satt stilla, utan att försöka att fly, fast det fanns träd omkring. Då tog jag ett stadigt grepp om hundkroppen och försökte hålla honom kvar genom att skrika "nej nej nej" till honom, men han lyckades sprattla sig loss efter några sekunder. Sedan tog han ett språng och det sa bara "smack" när hunden slukade kattstackarens huvud. Jag började skrika efter hjälp och försökte stötta katthuvudet, så att hunden inte skulle kunna knäcka kattens ryggrad med ett litet knyck. Då kommer kompisen till hjälp och vi försöker tillsammans rädda kattstackaren. Jag var jättechockad och vi drog och drog och bände och bände och tänkte att vi blir säkert själva hundbitna på kuppen. Till sist, efter några minuters kamp, kom kompisen på idén att dra i hundens baktassar, och då släppte den taget. Tyvärr var jamaren redan död och vi låste in vovinaren och började ringa runt till våra grannar, för att berätta den fruktansvärda nyheten. Sedan blev det en biltur till veterinären med den arga grannen och vi fick pröjsa kattstackarens kremering, för "Elvis var 16 år gammal, men fortfarande pigg" enligt henne. Som tröst köpte vi till grannen massor av blommor och chokladaskar för "bearbetning av sorgen". Hon polisanmälde hundägaren och krävde avlivning, men eftersom katter räknas som "saker utan värde", om de inte råkar vara dyrbara raskatter, så blev det inga konsekvenser för hunden. Förutom att vi vägrade passa honom mer efter denna tragedi, för det blev en dyr läxa och ett förfärligt obehagligt minne.

Eftersom katter ofta smyger i buskarna bredvid vägen, tar det bara någon sekund, innan katthuvet är djupt inne i hundens käft, efter att hunden har bestämt att just den där kattstackaren ska bli hans middag.

Det var en liten 20 kg-hund med korta ben, men hans matte hade bantat ner honom väldigt hårt och efter flytten från stan till landet hade hundens dagliga motion och därmed muskelmassa och förbränning ökat kraftigt. Hunden skrek i mitt kök flera gånger, men vi hade fått strikta order att inte ge honom någon mat, förutom hans lilla portion VOM-färskfoder, som han hade med sig. Jag undrar, om färskfodret i sig också ökar jaktinstinkten, om hunden tänker på "den där katten luktar precis som min VOM-hundmat" (VOM-serien är tillverkad av de delar av djuret som är kvar efter att filéer och kotletter skurits ut. Innanmäte som vom, lever, lungor och njurar tillsammans med kött och fett från nötkreatur, lamm och gris).

Hans svåra hunger väckte antagligen hans jaktinstinkt, som finns hos alla hundraser mer eller mindre, med stora individuella avvikelser. Hundar är ättlingar till vargen och de har inprogrammerat i hjärnan "amatörslakt-metoder", t ex att man tar bytesdjurets huvud i munnen och ruskar om, och då knäcks ryggraden och resten går som smort… Tur att kattstackaren var oblodig och såg nästan intakt ut, annars hade traumat varit svårare för alla iblandade.

Hundens matte och husse intygade, att deras hund var jättesnäll, och det var han – inomhus. Han brukade rusa fram och hoppa upp i knät och utdela en 20-pussars "puss-attack" i snabb takt. Bra knävärmare och väldigt förtjust i långa skogspromenader, trots de oerhört korta "Buttericks"-benen. Att en så liten hund, uppvuxen i en lägenhet i stan, kunde sluka ett katthuvud och bita hårt som en grävling så det knakade till och avliva kattstackaren, var en stor chock.

Ja, folk gör rätt mycket med sin privatekonomi innan de ens tänker tanken på att dra ner på djuren. Värst är det nog för hästägare. Där kan vi prata om svart privatekonomiskt hål.

Kan bara instämma med Cornu. På anekdotisk nivå kan jag konstatera att det bland skuldsatta personer är mycket vanligt med hundar. Hur man överlever med de kostnader som följer djurinnehav kan man funderar på. Av fullt rationella skäl räknas inte kostnader för djur tillhöra livets nödvändigheter vilket jag har fått förklara många gånger genom åren utan att nå fram. Det är tragiskt att se hur människor väljer att rasera sin ekonomi totalt hellre än att göra sig av med djuret och få ordning ekonomin.

*beep* Du sade V-ordet. Här har du ett inbetalningskort på 1200 kronor.

Folk har lärt sig att en kattunga ska vara vaccinerad, avmaskad och veterinärbesiktigad (det senare för att försäkring ska gälla), och då drar det ju upp till 2000:-, oräknat mat och kattsand under de första tolv veckorna.

Ja, kartell-bildningen mellan Anicura (som vi har nära oss) och Evidensia märks tydligt här. Vår gamla Dalmatiner blev dyr för oss under de sista åren, pga höftledsartros, som ofta drabbar gamla, stora hundar. Han behövde mycket medicin och varma kläder. Vi hade t o m två värmedynor på hela tiden under hans Bia-bädd, pga kalla golv i huset. Veterinärkostnaderna gick på 5.000 kr under det sista året + försäkring ca 5.000 kr + avlivning 5.000 kr till. Hundens anskaffningskostnad var dock låg, bara 3.000 kr, eftersom vi köpte honom som vuxen omplaceringshund. Vi fick ändå 10 härliga år med honom. Han var en riktig "pussy licker" och inget hot mot grannens många katter som springer omkring på vår tomt.

Gulligt! Vår Dalmatiner, som älskade katter över allt annat, slickade dem helt och hållet, om han lyckades få tag på nån av grannskapets katter. Han stoppade in sin tunga in i kattens öra och sög på öronbladet. Sedan juckade han på kattstackaren, som viftade med sin tass som protest. Sedan började de om från början och "pervon" och katten kunde hålla på så i timmar i buskarna.

Jag brukar ge bort vanliga bondgranar gratis till alla som vill ha, de växer vilt på min tomt. Men de flesta svenskar vill ha en ädelgran, kungsgran eller blågran.