Jag har noterat att vissa bloggkommentatorer dyker upp i sk skov. Man kan bara spekulera i varför och kan misstänka att detta är en tragisk effekt av psykiatrireformen och den psykiatriska öppenvården.
Flera för läsarna antagligen kända bloggkommentatorer försvinner igen och igen, och varje gång tänker man att äntligen har den här personen fått den hjälp vederbörande behöver. Men sedan kommer personen tillbaka och kommenterar väldigt intensivt under en kortare eller längre period, för att sedan försvinna igen.
En lista av möjliga hypoteser kan vara
- Slarv med medicineringen – det kan hända alla
- Självmedicinering – personen lyckas normalt via olika metoder hålla sina problem i schack, eller är så nere i självmedicineringen att vederbörande inte kommenterar.
- Lyckad medicinering. Kanske är det bara när personen faktiskt får korrekt behandling som vederbörande kommer upp över ytan och kommenterar?
- Slutenvård. Frånvaron av kommentarer kan handla om att personen under en period faktiskt fått ordentlig tillsyn.
- Fängelse eller häkte. En del kommentatorerna som dyker upp i skov verkar ha en mycket tveksam människosyn eller tveksam uppfattning om rätt och fel. Det är inte orimligt att de sitter av tid mellan skoven.
- Periodare. Det kan även vara droger inblandade, inklusive alkohol, som gör att personen försvinner i perioder. Kanske är detta samma som punkt 2.
- Arbete. Personen kan ha ett yrke som gör att man är borta från dator under långa perioder. Förr kunde man tänka sig sjöman, oljeplattformsarbetare, militär utlandstjänst etc, men idag är dessa platser ständigt uppkopplade. Dessutom är detta krävande jobb, som instabila personer är mindre lämpade för. Det kan dock finns yrken, speciellt hos egenföretagare, där man periodvis jobbar så intensivt att man bara sover när man inte jobbar. Kanske leder arbetspressen till visst maniskt beteende när man är ledig?
Det kan förstås finnas andra förklaringar, men man känner oftast igen de som går i skov på att de är väldigt intensiva och inte kan ta till sig något, samt har en väldigt … fantasifull verklighetsuppfattning. Och att de just dyker upp i perioder och sedan försvinner igen.
Internet är på många sätt fantastiskt. En av dessa är att man får kontaktytor med människor man aldrig skulle träffa annars och det inkluderar personer som hamnat fel av olika anledningar.
Jag vet att några av er går på medicin. Det är inget fel med det – ibland är det enda utvägen. Ta hand om er och sköt er medicinering. Det är fruktansvärt att se när vänner eller bekanta glömmer bort och trillar mellan. Och det är också tragiskt att vi lever i ett så intolerant samhälle att vi har låg tolerans för avvikare.
Så var lite snäll mot en del mycket förvirrade människor, som periodvis dyker upp i kommentarsfälten. Antagligen har de allvarliga problem, och förtjänar lite respekt och tålamod från oss som inte har problem.
Men tålamodet med de som har problem sviker oss alla ibland. Vi är ju trots allt bara människor…
36 kommentarer
Årets näst bästa inlägg! En teori skulle kunna vara att skoven sammanfaller med skovinnehavarens intresse för inläggen.
Jag skulle precis skriva samma sak. När jag började läsa fasade jag för att att Cornu skulle raljera och sparka nedåt men icke! Mycket fint.
Efter tre genomläsningar är jag benägen att hålla med, helt ironifritt inlägg.
När jag var ung och oskuldsfull på 70-talet trodde jag att folk i allmänhet växte upp och blev just – vuxna och resonliga. Det berodde förmodligen på att haveristerna försvann ur allmän åsyn på den tiden. Det fanns ingen publik arena för dem. Men idag har de fått webben.
Nänä..Det är väl ingen som blir vuxen, man lär bara sig att dölja sina värsta sidor och spela vuxen, ja utom som anonym på nätet då..
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Projicering handlar om att ta sina egna dåliga egenskaper, lägga dem på någon annan man beundrar för att ta ö ver dennes goda egenskaper. Får inte riktigt ihop det här, men du får gärna visa det.
Förlåt. Jag var elak. Bad Karma.
När min fru tycker jag tillbringar för mycket tid på bloggen tvångsbältar hon mig. Kan sitta fastspänd 1 v då och då. Nära datorn men inte så jag når den.
Sen händer det att man åker på semester och då är det semester även från blogg.
Vet inte om jag är en av de skribenter som syftas till.
Men jag skriver nog i vad man skulle kunna kalla "skov". Har inget med medicinering då jag inte går på något av den sorten.
Min förklaring till mitt egna skovande är att jag i 9 fall av 10 inser att min kommentar inte kommer göra ens en tillstymelse till skillnad…någonstans. Den där kvarvarande gången får jag mot bättre vetande för mig att någon skillnad kanske det gör…sedan när jag har ett finger med i spelet är det svårare att släppa.
Typ.
Nja, du kanske kommenterar i skov, men dina kommentarer antyder väl sällan att du har problem.
Var inte så kryptisk, tala ur skägget, vilka är det som avses vara psykiskt sjuka?
Bara för att jag raljant misstänkt dig för att lida av psykisk ohälsa gällande dina feberfantasier om ryska invasioner av Ukraina som mest tilldrar sig på idiotmediet Twitter behöver du väl inte bli så purken att du levererar ett så obalanserat inlägg. Och detta särskilt som jag nu har reviderat min uppfattning och kommit fram till att du bara är så där tokroligt ironisk som bara en västkust 70-talist kan vara.
Anledningen till att jag ändrat uppfattning om din psykiska status är främst att du fortsatt håller en hög kvalitet i de bloggposter som inte handlar om Ryssland/Ukraina.
Så tagga ner lite grann! Och nej, jag ska inte sluta läsa din blogg – och det är inget löfte, det är ett hot!
Och vad självmedicinering anbelangar vill jag citera Leif Mannerström; "Livet är inte så lätt som nykteristerna tror."
Vi får alla fått uppleva förluster i livet och kan känna oro när någon försvinner men kanske också oro när någon kommer tillbaka. Ska man våga knyta an till den här nya personen som kanske kommer att svika igen? Hur ska man förbereda sig för att inte bli sårad igen? På ditt eget sätt lyckas du Lars ta upp livets svåra frågor som vi alla borde begrunda emellanåt. Din lösning kanske inte är en lösning för alla men det är ändå stort av dig att dela med dig av dina tankar.
Tar man ett neutralt, typ alienskt, utifrånperspektiv verkar det mesta av det som människor har för sig rätt galet. Men grunnar man på vad ens incitament är så handlar det i slutändan om att trigga belöningscentrum eller undvika motsvarande egenbestraffning.
Att hålla på kommentera kan ge en belöning genom att man måste tänka efter och får upprepade små insikter, vilket triggar belöningscentret att ge en liten dusch av dopamin i främre hjärnhalvan vid varje tillfälle. Och är således milt beroendeframkallande, fast i en bra bemärkelse för de flesta.
Du rör dig med sunkiga psykologiska antaganden. Dels är det sedan många år tillbaka klargjort att dopamin inte har den funktion som du föreställer dig, dels är det självfallet medvetandet som är "belöningscentrum" och dels är medvetandet ingen knarkare utan en informationsprocessor som vill processa rik och komplex information. Jag skrev om det i ett gästinlägg här i somras. Du torde få mer info i ämnet i morgon här hos Cornu.
Ber om ursäkt om jag inte uttrycker mig helt uttömmande med en vetenskaplig avhandling i ämnet. Dock är jag rätt övertygad att de grundläggande principerna jag påpekar existerar tills de motbevisats. Vissa egenskaper är inbyggda i arkitekturen genom evolution. En av dessa är att ge en belöning för vissa grundlägande måluppfyllnad och straffa för andra. Och vist är hjärnan en informationsprocessor. Det är dess huvuduppgift, att skapa en kontinuerlig användbar modell av innehavaren och dess omvärld, det vi kallar för verkligheten.
För att förtydliga lite så är vad jag säger inte ens kontroversiellt. Dock kan den korta framställningen skapa missförstånd, vilket jag är medveten om. Å andra sidan har jag varken tid eller ork att hålla på och förklara allt i detalj tills alla förstår. Det är ofta en ganska lång process att nå fram till en insikt inom ett område som man tidigare inte grottat ner sig i, så de flesta förstår nog inte vidden av det hela, men kan ändå få något att fundera över som kan underlätta att slanten trillar ner när rätt förutsättningar finns.
Och det är en ju en annan av människans, och en del djurs, främsta egenskaper, nyfikenhet, och förmåga att behålla en fråga i bakhuvudet till det klickar. En stark drivkraft nyfikenhet, vars resultat när förståelse uppnås belönas (ej kontroversiellt) med en väldigt positiv känsla. Vilket kan förstås genom att det evolutionärt är en fördel för individen att försöka komplettera sin modell av verkligheten så att den blir så bra och användbar som möjligt.
Förutom att dopamin inte är någon belöningskemikalie kan man påpeka att hedonismen får problem när man inte hittar ett utan många "belöningscentrum". Inget tyder på att ett av dem har den överordnade funktion som hedonismen tänker sig.
Vidare är det svårt att förstå varför en massa fakulteter skall signalera välmående eller uppskattning genom en liten struktur som bara förmår sända ut en enda signal. Även om det kanske kan vara bra med en signal som även en idiot kan fatta så är det omöjligt att fixa en komplex styrning utifrån en enda enkel signal. Det är som att tro att man kan bygga en symfoni på ett piano med bara en tangent.
Om jag skall vara snäll mot hedonismen så kan jag kanske tänka mig att ett "belöningscentrum" en gång i tiden hade en väsentlig funktion. Men det är svårt att förstå varför komplexa fakulteter skall fortsätta kommunicera med pannloben genom en futtig, entonig struktur när den kan upprätta en mer direkt kommunikation med pannloben. Om någon funktion kvarstår hos ett primitivt belöningscentrum så är det för de tillfällen då vi är helt sänkta av alkohol eller något annat. Men inte för normalt välfungerande. Varje fakultet kan signalera välmående eller uppskattning på ett mycket rikare och mer direkt sätt genom direktkontakt med pannloben.
Och liksom fakulteters välmående och uppskattning inte kan eller bör reduceras till en enda monoton signal så är medvetandets välmående och uppskattning inte någon monoton signal, utan en rik, komplex aktivitet.
Mer om sånt här i morgon, som sagt.
"Du rör dig med sunkiga psykologiska antaganden."
Hrrm.. Mr. "Livsflöde" .. Dags att stanna upp och fundera igenom saker lite?
Ditt sista inlägg här var dessutom 10 ggr mer flummigt än det Neo Cortex skriver..
Ja du. Som narcissist och uppmärksamhetshora med lätt facebookberoende kan jag för egen del konstatera att kommentarerna är en del av medicinen. Funkar allt i livet behöver man inte skriva massa dynga i kommentarsfält och i statusuppdatering. Har allt gått åt helvete så är det iaf en liten dopaminrusch när nån likear eller kommenterar tillbaka. Mothugg eller ryggdunk är sak samma.
Som narcissist och uppmärksamhetshora tror jag att det är en bra medicin att börja skriva en blogg.
När jag ger någon kommentar vill jag helst ha något litet nytt att tillföra som ingen annan redan tidigare har skrivit i samma bloggtråd. Alla inlägg intresserar mig inte heller. Tyvärr så har jag vare sig kompetens eller intresse av blogginläggen om försvaret eller om krig. Mitt intresse och kompetens finns inom ekonomi och fastigheter, samt även ett visst intresse för politik. Men blir det alldeles för mycket politik så orkar jag nog inte läsa och kommentera så mycket.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det men Hitler har rätt.
Jag vet inte vilka kommentatorer du tänker på men jag skulle tro att det är vanligare att kommenterandet är ångestreglering än att folk åker in och ut på medicinering, psyket eller fängelset.
Kommentera fyller för många samma funktion som porr men med mindre kladd. Det hjälper en undvika ångest.
Vissa dagar har man mer tid att skriva, ibland har man inte lust att skriva och för det tredje tycker man inte det är något att skriva om (bloggens ämne).
En fredagkväll när frugan tittar på något TV-program som man inte gillar kan det bli en del skrivet på olika forum 🙂
7. Arbete. Huvudsakligen.
Annars många kloka ord i kommentarerna ovan, reda ut sina egna förvirrade tankar i skrift, *försöka* tillföra något som saknas, narcissism, belöning för informationsprocessorn.
Framförallt: Hr Bloggägaren skriver ju om sådant som är värt att kommentera! All vetenskap börjarde som kritisk mot Aristoteles, som Bertrand Russell sa. Ok, all samhällsdebatt börjar inte som kritik mot Cornucopia… Än.
Jag tror att de periodvis är placerade i utbildningar och fas3-åtgärder.
Det framgick inte riktigt av inlägget huruvida vederbörande skriver på bloggen när de sköter medicineringen eller när de slarvar?
Sen tror jag att man ska vara försiktig med att deklarera sig själv som problemfri. “In a mad world, only the mad are sane.”
När jag inte postar här förbereder jag socialistisk revolution inför den stundande kollapsen. Så jag kommer definitivt i skov…
Bra Cornu! Julstämning på Cornucopia!
En annan förklaring som passar in på åtminstonde mig själv.
Jag tar mig ibland för att gräva igenom min inbox efter open-id inloggningen. Sedan loggar jag in och sparar lösenord/förblir inloggad.
Sedan kan jag kommentera ett tag, och så händer något med datorn som gör att jag tappar inloggning.
Det skapar en tröskel, som gör att jag drar mig för att kommentera ett tag. Sedan händer något och jag tar mig över tröskeln igen och kan kommentera ett tag… etc etc.
Det kan ju också ha att göra med att man är intresserad av olika ämnen under olika perioder. Att direkt hänvisa till att folk har psykiatriska diagnoser tror jag är förhastat. Jag tror bara att en liten andel av människor som kommenterar har fått en riktig diagnos ställd. Svårt att gissa exakt hur många, men kanske runt 10%. Resten tycker bara inte som du.
Jag skulle tro att cornucopia? funderar mycket, undrar vilka alla dessa kommentatorer är egentligen.
Och om de kanske kan vara farliga?? Speciellt då alla dessa som han varit oförskämd emot.
Jag tror inte han behöver oroa sig så mycket.
För min del läser jag bara här om/när jag har mycket långtråkigt. Inte så ofta.
Man kan ju lära sig lite här om hur man kan bemöta hålihuvetdiskussioner i verkliga livet.
Men ibland kommer det ju något riktigt riktigt kul här också. Som när cornu beskriver hur han bankar ner 50 stolpar i marken, med tjälen kvar i jorden. (skrattar fortfarande)
Men det har jag inte kommenterat om förut, av min allra största hänsynsfullhet.
Jag kommenterar sällan men ganska intensivt, jag faller under kategorin "skriver endast om jag tror mig kunna påverka någon till att rösta på SD" och inse att de andra partierna inte har en "vettig" invandring politik.
Ska vi verkligen ha en massa särskrivare i det här landet?
Min vackra ebolaskyddade nuna bara måste pryda kommentarstråden till detta inlägg. Hinner dock tyvärr inte snida ihop något rim just nu. För mycket på jobbet.