Gästkrönika: Ragnarök

Nedanstående är en gästkrönika signerad Erik Sprinchorn, författare till boken Livet, börsen och allting (betallänk till Adlibris), och sorteras in i facket kultur.

Uppenbarelseboken är en av Bibelns mest kända delar, även utanför gruppen av praktiserande kristna människor. Inte minst Apokalypsens fyra ryttare är en stark 2000 år gammal meme. Först rider Pesten på sin vita häst, följd av Kriget med svärd i hand på en röd springare och Svältens utmärglade gestalt buren av en svart häst. Sist rider Döden, lika blek som sitt gröna ök.

Visionen och idén om den yttersta tiden och undergången för världen som vi känner den har funnits med människan mycket länge och delas av de stora världsreligionerna. På krokiga vägar spred sig ursprungstanken från zoroastrerna till ­­­­­­­­judendomen, samt därifrån vidare till såväl kristendom som islam. Ragnarök var våra förkristna förfäders version. I vissa myter ses världens gång som linjär och apokalypsen innebär världens slut. Oftast ses dock ett cirkulärt förlopp och efter den stora katastrofen och omvälvningen uppstår en ny ordning – en ny värld. 

Apokalyps är ett antikt grekiskt ord som betyder avslöjande eller avtäckelse. Till slut ska det göras uppenbart att den existerande ordningen överlevt sig själv och att världen måste renas i en sista strid, för att återuppstå i en ny form. Samma tema kan ses i såväl ett globalt perspektiv som på ett personligt plan. Den arketypiska hjälten som i sin svåraste stund transformeras och blir på nytt, större, helare och visare.

Kanske kan vi tolka apokalypsen symboliskt likt ett event som bryter vår cirkulära, nomadologiska tillvaro – det obehag vi kan känna inför att världen aldrig igen kommer att vara sig lik. Den utmaning vi måste omfamna för att anpassa oss till en ny verklighet. Det är inte bara apokalypsen som skräckhistoria som fångar oss (även om den gör det mycket bra), denna meme har flera bottnar och de symboliskt laddade ryttarna förstärker den ytterligare.

Över en period om mindre än två år har världen drabbats av händelser och scener vi inte sett på flera generationer. Ett litet virus blev till en pandemi av episka proportioner. Ett anfallskrig i Europa med en etnonationalistisk tematik. Ett krig som involverar två av världens största livsmedelsproducenter – den ena hindrad av sanktioner, den andra under attack. Svält ser ut att kunna följa med Nordafrika och Mellanöstern utpekade som möjliga platser.

Kombinera dessa händelser med den antika myten och det är lätt att se Xi Jin Ping i sadeln på Pestens vita häst, följd av en barbröstad Putin med svärd i hand på Krigets röda hingst. Vem som är lämpligast att fylla Svältens gestalt vet vi inte än. I spåren av dessa tre följer, precis som i Uppenbarelsebokens berättelse, Döden och förintelsen. Står vi i begrepp att få uppleva apokalypsen i vår tid?

Världen kommer knappast att gå under, inte i en bokstavlig, fysiskt påtaglig mening. Men Rysslands anfallskrig mot Ukraina förändrar på flera sätt världen för evigt. Det ställer hela Europas, potentiellt hela världens, säkerhet i ett nytt ljus. Det befläckar vår gemensamma europeiska historia för generationer framåt. Och det raserar slutligen alla illusioner om att man långsiktigt ska kunna dra ned på spänningar och sprida demokrati genom att skapa ömsesidiga beroenden. 

Den mest intressanta frågan är hur denna nya världsordning kan komma att se ut. Kan vi påverka förloppet i en positiv riktning? Hur ska vi bäst förhålla oss till osäkerheten? Vi vet vad vi har haft och vi kan se exakt vad ännu tydligare nu då vi inte längre har det. Desto svårare är det att se vad som kommer – vilka aspekter som kan fortleva och i vilken omfattning. Vilka nya faktorer vi måste ta med i beräkningarna. Innan vi vet lite bättre hur den nya världsordningen kommer att se ut måste vi applicera en existentiell riskpremie på såväl vår tillvaro som på våra investeringar.

Det är fullt naturligt att känna sorg och smärta – kanske till och med hopplöshet – över både de faktiska övergreppen här och nu och de förlorade möjligheterna till avspänning och ökat välstånd som en ökad integrering, demokratisering och spridande av en liberal världsordning hade kunnat ge. Det finns dock ljuspunkter att ta fasta på, inte minst ett ovanligt enat och samstämmigt Europa. Med grund i denna enighet finns också något att ta avstamp i för framtiden.

Vi har mött fienden, och han är vi. Ett tolerant och öppet samhälle är ett bra samhälle att leva i. Den liberala, öppna, västerländska kapitalistiska demokratin är, objektivt sett, den bäst fungerande samhällsmodell som världen hittills upplevt. Allt med ett stolt arv från Upplysningens idéer. Toleransen och öppenheten ger tyvärr också fritt spelrum för intoleranta element och ideologier. Dessa går inte att hantera på ett tolerant och öppet sätt. Vi måste kalibrera denna tolerans på ett nytt sätt, med en selektiv intolerans för intolerans. Detta är en svår balansgång som bara är möjlig med ett gott självförtroende – en övertygelse om att vårt system är värt att försvara.

Det finns inget som förenar som en yttre fiende. Det hade varit bättre vi sluppit en väckarklocka av det mest bestialiska slag för att inse att autokratiska, intoleranta regimer inte är att lita på och att vårt system är oändligt mycket bättre. Men nu var det precis vad vi fick. Förhoppningsvis kan vi inse att många av de saker vi varit oense om och mycket av vår interna självkritik nu kan renderas oviktiga. Låt oss ta fasta på varje aspekt som bidrar till att västvärlden kan återfå sin stolthet och självförtroende. Hitta den moraliska resning som krävs för att stå emot krafter som vill förstöra det vi bör hålla kärt.

Värdera varje åsikt eller handling utifrån vad den kostar den som håller eller utför den. Då kan vi inte slösa bort Ukrainas offer utan är skyldiga att hålla gränsen mot ondskan och upprätthålla Upplysningens ideal: förnuft, humanism, vetenskap och framsteg.

/Erik Sprinchorn