Fredagsmys: Tillbaka i Ravlunda för första gången på 29 år

Dags för fredagsmys efter över 30 km på cykel i 32-gradig värme från Åhus till Kivik. Bland annat innebar det att sniffa längs de avlysta skjutfältsgränserna på Ravlunda för första gången sedan min slutövning 1991, samt återse telestationen i Brösarp.

En av infartsvägarna till Ravlunda skjufält

Det var en fantastisk cykling fram till Ravlunda på skånska Sydostleden – platt, skuggigt, svalkande havsvindar. Sedan blev det tyngre inåt land när man ska upp i höjd och runda det avlysta skjutfältet. I ett läge hade det rent av lagts på löst grus på Sydostleden som gjorde att det inte gick att cykla alls, så vi fick bära cyklarna över lite eltrådar i en kohage och ut till väg 19 istället. Olika Swish-självservice med gårdspressad äppelmust längs vägen blev en livräddare.

Liksom Brösarp, där det visade finnas en foodtruck med trådade grisburgare (pulled pork för stockholmare), iskall IPA eller vin.

Fy fan vad bra

Så där satt jag på lunch i Brösarp, som jag sist satte min fot i för 29 år sedan under slutövningen under värnpliktsutbildningen. Fast nu med trådad gris och en iskall IPA, lite annorlunda än den matmässiga misären 1991, även om vi dagen innan fått leverans från McDonalds i Lund som middag till kompaniet. Etthundrasextiosex Big Mac & Co med Cola och äppelpaj som efterrätt trollade kvartermästaren och packgruppen fram.

IPA:n

Jag vet att jag har bra lokalsinne och nästan fotografiskt kartminne – antingen skapad i huvudet eller om jag tittat på en faktisk karta – samt allmänt bra minne, men ibland skrämmer jag mig själv.

När vi skulle fortsätta till Skepparps vingård (kommer separat inlägg) och sedan stranden i Haväng, så kände jag igen mig och pekade ut för Lena. Tar vi den vägen in kommer vi till telestationen.

Och det gjorde vi.

Där hade jag varit två gånger för 29 år sedan, för att koppla in kompaniet på telenätet. Och platsen låg kvar i kartminnet.

Den gamla AT-stationen längst bak. AXE-stationen är yngre och fanns ännu inte 1991.

En av uppsidorna med att tatta kabel medan resten av kompaniet fick mat och sömn, var att det faktiskt fanns toaletter med WC och rinnande vatten i telestationerna. Kanske inte något man berättade för övriga kompaniet eftersom det krävdes behörighet för att få komma in genom dörren på stationen. Men rätt uppskattat vid 18 dagar i fält.

Ravlunda självt var avlyst och ljudet av frihet, demokrati och nationellt oberoende hördes därinifrån medan vi var på stranden i Haväng, samt tog ett snack med den inkallade pensionerade officeren, som stod för säkerheten vid brytpunkten mellan badplatsen och skjutfältet. Mer om det i ett senare inlägg.

Rött flagg. Den bemannade vaktkuren vid Haväng ska hålla badgäster borta från skjutfältet

För 29 år sedan genomförde vi på 2:a pbat vid 9:e pansarbrigaden ett helt bataljonsanfall med skarp ammunition på skjutfältet. Detta efter förbekämpning med först bataljonens 10.5 cm haubitsar, och sedan svepte lätta attacken in med sina SK-60 och genomförde ett raketanfall. Mycket pang blev det. Själv fick jag leda RL:s och TL:s bägge stab- och trossplutonerna i skarpskjutningsmomentet, eftersom de omgalonerade gamla löjtnanterna (fd fanjunkare) till plutonchefer inte orkade… Själv hade jag inte fått någon sömn pga kabeltattande och en signalpostering utanför Brösarp vid vägmarschen från Revinge till Ravlunda och tyckte inte det var någon vidare idé, men fick någon fråga om jag vägrade slåss, och så var det med den saken. Var inte så noga med SäkI eller SäkR på den tiden. Konstigt att inte fler skadades allvarlig under kompaniets utbildning, även om några svårt skadade skickades hem inklusive en pansarskyttegruppchef som kördes över av en pbv 302 på Kråk tidigare under våren.

Idag är i alla fall saker och ting bättre, säkrare och reglementsenligt och vi har aldrig förr haft så bra soldater som idag. Oavsett vad vi i det nostalgiska gubbfläsket tycker, för fakta bryr sig inte om gubbfläskets åsikter.

Med det önskar jag ett trevligt fredagsmys, något utmattad av vädret. Cyklingen var helt okej, Champagne var värre, utan det är framför allt vätskeförlusten som tagit ut sin lott tror jag. Skulle blivit ett till faktiskt seriöst blogginlägg men jag orkar helt enkelt inte. Det är ju ändå semester, så då ska man vara lite slutkörd.