Gästinlägg: Förmånsbilarna och landsbygden

Nedanstående är ett gästinlägg skrivet av Mats Svensson, civilingenjör och bosatt på landsbygden och författare till ”Den trettonde bomben”.

Jag hamnade i en diskussion med Lorenz Tovatt (MP) på Twitter, där han påstod att bara tre procent av förmånsbilarna rullar på landsbygden, och att det därför var berättigat att chockhöja kostnaden för förmånsbilar.

Gästbloggarens förmånsbil, Mitsubishi Outlander plugin-hybrid av 2018 års modell

För det första har vare sig jag eller någon annan fått redovisat för oss varifrån Tovatt fått detta påstående. Sedan är det verkligen läge att ifrågasätta det. Hur många bilar ägs av företag med ett huvudkontor i en stad, men används i realiteten på landsbygden? Min egen förmånsbil är registrerad på ett företag i Stockholm, men den har aldrig varit i Stockholm. Den gör däremot ett ansenligt antal mil på skånsk landsbygd, eftersom jag pendlar till Lund, och har nästan fem mil dit. De siffror som denna bloggen presenterade i ämnet visade på en annan verklighet än den Tovatt försöker tolka fram ur statistiken.

Miljöpartiet har precis fått igenom sitt bonus-malus-system som slår stenhårt mot den som väljer en mindre miljövänlig bil och som premierar den som väljer en bil som är bättre för miljön. Detta är logiskt, hur man genomför det kan kanske diskuteras, men det är i alla fall ett styrmedel som går att begripa. Då väljer man att börja attackera förmånsbilarna i nästa steg. Men vad betyder då förmånsbilarna, och bilismen som fenomen för vår svenska landsbygd?

Jag skulle vilja säga att utan bilar dör landsbygden. I stora delar av Sverige finns det nämligen inte någon kollektivtrafik. Vi behöver inte ens ta oss till övre Norrland för att få det exemplet åskådliggjort, även Skånes landsbygd har dålig eller obefintlig kollektivtrafik. Bor man inte i någon kommunal centralort eller i de större samhällena, så är man hänvisad till de små linjerna till de mindre byarna, med en turtäthet som är glesare än till och med de få kornen av fakta i Tovatts resonemang.

Det är alltså inte ovanligt, ens i Skåne, för folk att bo en-två mil ifrån närmaste butik, barnens skola och service i form av postutlämning, bibliotek och liknande. I ett samhälle där vi beskattar bilism så stenhårt att den något luddigt formulerade gruppen ”vanligt folk” har svårt att ha råd med bil, vad skall då alternativet för dessa cirka femton procent av landets befolkning vara? Att tvingas flytta in till städerna, som en 21:a århundradets variant på 1800-talets inflyttning på grund av industrialiseringen, eller en flytt från stad till landsbygd som någon sorts omvänd variant på röda khmerernas Kambodja?

Gång på gång har Tovatt hetsat på Twitter mot förmånsbilarna med termer som att ”M väljer istället att fortsätta subventionera sina kompisar med monoklar som nöjt brummar fram längst Strandvägen i Stockholm”. Denna formulering är smutskastning, avhumanisering och förlöjligande av de som han uppfattar som sina politiska motståndare. Nidbilden av moderatväljaren med monokel är precis samma sorts politiska smutskastning som när Hitlers propagandaapparat publicerade bilder och filmer med den kroknäste juden som kom för att ta tyskarnas pengar. Att en svensk riksdagsledamot år 2020 uttrycker sig på det viset är minst sagt skamligt och uppseendeväckande.

Så, vilka är människorna som har förmånsbilar på landsbygden, och som skulle drabbas av det här med chockhöjda förmånsvärden? En stor grupp är egenföretagare, inkluderat lantbrukarna, och småföretagare i hantverksbranschen. 

En annan viktig grupp är alla de akademiker med tjänstemannajobb som valt att försöka hoppa av ekorrhjulet i staden och bosätta sig på landet i den nya tidens gröna våg, en grupp som gjort att landsbygden blivit revitaliserad under de senaste två decennierna. Denna grupp är högutbildad, miljömedveten och kör ofta de miljöbästa pluginhybriderna eller elbilarna.

En möjlig konsekvens för landsbygden av ett fördyrande av bilismen och en höjd förmånsbeskattning är således att många kommer att välja bort förmånsbil, för att istället välja en äldre bil, så pass gammal att den inte drabbas av bonus-malus-systemet. Konsekvensen av detta skulle då vara att de pluginhybrid- och elbilar som tidigare togs ut som förmånsbilar inte längre kommer i trafik, och vi får en mindre andrahandsmarknad för de fordonen. Förmånsbilarna är nämligen en motor i förnyelsen av bilbeståndet. Alla förmånsbilar blir så småningom sålda i andra hand.

En annan möjlig konsekvens för landsbygden är att många gårdar, mindre lantbruk och bostäder på landsbygden som idag köps av de unga akademikerna från staden för att användas som permanentboenden istället blir fritidshus för danskar, tyskar och norrmän som har råd. Med en ökande andel fritidshus utarmas landsbygden dubbelt: Skatteintäkterna går ner för landsbygdskommunerna, och med färre permanentboenden så försvinner butiker, kultur och arbetstillfällen för de som bor kvar.

Tyvärr är Lorentz Tovatt och Miljöpartiet, och fler politiker och partier med dem, beredda att offra den svenska landsbygden för att bedriva symbolpolitik. Om de istället för att försöka döda bilismen hade lagt sin energi på att på allvar uppmuntra verkligt miljövänlig teknik såsom modern kärnkraft, koldioxidfri stålindustri och eldrivna flygresor, så hade de verkligen kunnat göra någon skillnad. Nu uppfattar landsbygdens människor istället det som att de inte har något att säga till om.

/Mats Svensson, civilingenjör och bosatt på landsbygden och författare till ”Den trettonde bomben”