Greyhound – en enda lång stridsscen

Tom Hanks nya krigsfilm Greyhound köptes under coronapandemin upp av Apple TV+ och fick sin premiär online via Apples streamingtjänst istället för på vita duken. Den är en enda lång intensiv  stridscen, och borde som sådan tilltala många av bloggens läsare, men brister i karaktärsbygge och med det engagemang i karaktärerna i filmen.

Tom Hanks med bolag har skapat många fantastiska krigsdraman genom åren – inklusive Spielbergs Saving Privat Ryan, men också dramadokumentärerna Band of Brothers och The Pacific. Man kan därför förvänta sig en teknisk korrekt skildring av slaget om Atlanten under andra världskriget i Greyhound, även om den är baserad på C S Foresters (Hornblower, Afrikas Drottning mfl) roman The Good Sheperd, och som sådan är fiktion.

Ni som läst och uppskattat min roman Midvintermörker bör uppskatta Greyhound, då den på motsvarande vis är en enda lång stridscen med en kortare paus för något lugnare tempo någonstans mitt i, samtidigt som man kämpar mot massivt dåliga odds och under svåra omständigheter. Och karaktärsutvecklingen är därefter, särskilt när The Good Sheperd ska trängas in på två timmar. Ja, kaptenen är kristen, och ja det är strid dygnet runt i flera dygn utan sömn eller mat. Mest sympatier får man för en mässpojke (man, egentligen), som upprepade gånger försöker få fartygschefen att äta något under den konstanta striden.

Tempot är helt enkelt så högt att det inte finns tid att bygga karaktärer eller hinna börja bry sig om dem. Till och med utskällda filmer som Fury lyckas bättre med detta, men har så också mycket lägre tempo. Man kan gissa att Greyhound klippts ner i tid till att vara i princip enbart strid, och att manuset kanske låg på en halvtimme längre.

Filmen skildrar fiktivt en av de hundratals konvojer, kanske tusentals, som korsade Atlanten under andra världskriget för att undsätta det isolerade Storbritannien, och bygga upp trupp och materiel inför invasionen av Frankrike via Operation Neptun (“D-dagen”). Den utspelar sig under den intensivaste och svåraste perioden 1942, och mestadels ute i det område där konvojerna inte kunde få flygskydd och var helt blottade för de tyska ubåtarnas vargflockar.

Och det är vad filmen handlar om. Konvojen möter en vargflock och kämpar desperat för sin överlevnad. Det finns mästerliga scener, som panoreringen i natten upp över konvojen medan skepp efter skepp träffas av torpeder, och nagelbitande action minut för minut.

En del dramaturgiska avvikelser finns det förstås, t ex är det omtvistat huruvida de tyska ubåtarna hade stora målningar på sina torn – i synnerhet i röda väl synliga färger – men det får man acceptera som ett grepp som gör att man som tittare kan skilja på de olika angriparna. Visserligen var ubåtsvapnet fullkomligt livsfarligt för besättningarna, men man kan också fundera kring om de tyska besättningarna var så rena kamikaze att de inte strök flagg och gav sig när de skadade tvingades upp till ytan, utan fortsatte striden trots att utgången bara kunde bli en när man inte kunde dyka igen. Att man var på ytan nattetid var dock korrekt, och många aspekter på striden finns med i filmen – bland annat att det inte går att öppna eld mot en ubåt som ligger i ytläge mellan handelsfartyg, eller problemen med att som eskorter i mörkret bryta formationen och försöka manövrera bland handelsfartygen. Som fiktion så tas förstås alla moment i ubåtskriget med i filmen, medan man kanske i verkligheten inte råkade ut för allt samtidigt. Å andra sidan fanns det konvojer med extrema förlustsiffror på kanske uppåt 20-25% av tonnag eller skepp innan slaget om Atlanten vände. Exempelvis konvojen HX229 förlorade 13 skepp av 50, medan tyskarna förlorade en enda ubåt.

Det fanns även några vänster och höger initialt men längre in i filmen började man använda styrbord och babord, kanske var det en tillvänjningsprocess för tittarna?

Inte bortkastade två timmar, men kanske inte en krigsfilm som kommer placeras i toppen.

Slaget om Atlanten kostade otroliga ca 72 000 döda sjömän och ca 3 500 sänkta handelsfartyg och 150 sänkta örlogsmän för de allierade. Tyskland förlorade runt 800 ubåtar (dvs i snitt sänkte en ubåt 4-5 fartyg) och cirka 30 000 man. När det var som värst innan de allierade fick ordning på sin krigföring nådde de tyska ubåtarna ända in på amerikanskt vatten och ska även ha fotograferat New York.

Slaget vände när taktik och teknik började konvergera för de allierade och långräckviddigt flyg tillsammans med ny teknologi och i hemlighet knäckta tyska krypton gjorde att de tyska ubåtsförlusterna blev ohanterliga och Tyskland drog sig tillbaka för att därefter hamna på defensiven och rent av sänkas inte långt utanför sina hamnar. När väl de allierade landsteg i Frankrike, där ubåtsbaserna låg, blev det det sista knivhugget mot det tyska ubåtsvapnet.

Även om mycket var i Östersjön eller Nordsjön, så slapp inte det officiellt neutrala och icke-krigförande Sverige heller undan. Handelsflottan förlorade 206 fartyg och 1307 omkomna. Fiskeflottan förlorade 31 fartyg och 89 omkomna, och örlogsflottan åtta fartyg och 92 omkomna. När det gäller handelsfartygen avser det svenskar – besättningarna var ofta internationella, och förlusterna räknat i besättningar på svenska fartyg var ännu högre. Svenska fartyg sänktes av både allierade och tyskar, men även minor krävde stora offer i de relativt sett trånga farvattnent i norra Europa.

Har du Apple TV+ (ingår t ex gratis någon månad vid köp av ny dator) så är Greyhound sevärd om ämnet intresserar. Tre starka ymnighetshorn av fem möjliga. Budgeten för filmen ska ha varit ca 500 MUSD, och den såldes med 200 MUSD i vinst till Apple för 700 MUSD.