Volontärsarbete och företagsinitiativ visar hur samhället anpassar sig till kris

657

De allra flesta människor är hederliga personer med empati, och utgör grunden i det självorganiserande samhället vid kris. När krisen uppstår uppstår även strukturer som löser problem i smått och stort, och detta utan överhöghet eller krav på en tidigare existerande krisorganisation. Verkligheten vid kris är inte att folk beväpnar sig och blir egoister – annat än för de empatistörda eller kriminella som redan var det normalt.

Skyddsrockstillverkningen på Svenska Mässan i Göteborg.

Tvärt emot vad en del tror och hävdar, så samarbetar de allra flesta människor vid kris. Dock gäller förstås flight, fight, freeze, tend, befriend, dvs reaktionerna är olika. En del blir handlingsförlamade, andra flyr, många kavlar upp ärmarna och kämpar, andra tar hand om drabbade och en grupp söker samhörighet.

Men någon Mad Max där folk får konstiga frisyrer och börjar skjuta på varandra blir det inte i verkligheten, utom vid krig och inbördeskrig. Tvärt om kommer den fattigaste människa att riskera sitt eget liv för att med bara händerna försöka gräva fram instängda personer ifrån ett rasat hus vid en jordbävning. Folk ställer upp för eftersök eller skogsbrandsbekämpning frivilligt, företag bjuder på utrustning och mat – under skogsbränderna 2014 och 2018 var bitvis folks vilja att hjälpa så stor att man fick tacka nej och överflödet av donationer i smått och stort blev ett logistiskt problem i sig.

Produktionslinan för skyddsrockar lördag morgon.

För de allra flesta är decent human beings. 

Sedan finns det de som hävdar motsatsen, rent av skryter med hur de själva minsann ska söka upp en prepper och plundra dennes förråd. Det är den minoriteten av individer som tillsammans med de som redan är kriminella som kan bli ett problem, men de kommer ganska snabbt självorganiseras bort av spontana initiativ eller myndighetsinsatser.

För inte heller myndigheter, inte heller företag sitter på sina arschlen vid en kris. Man anpassar sig, reagerar, agerar.

Själv har jag tillbringat några timmar på förmiddagen med volontärsarbete och svetsat skyddsrockar åt vården och omsorgen i Göteborgsområdet. Svenska Mässan upplåter lokaler, el och möbler. Andra sponsrar privat eller företagsmässigt med utrustning, allt från musikmaskiner till värmepistoler. Göteborgs kommun betalar plasten av rätt kvalitet. Och privatpersoner sponsrar med det värdefullaste de har – sin tid.

Svetsning av ärmar.

 Produktionen är uppe i flera tusen engångs skyddrockar i veckan, lite beroende på hur många som arbetar och hur länge. Trots allt är det frivilligt, se det sker efter egen takt, vilja och förmåga. Min bedömning är att ett team på fem personer – skärning, svets mage, 2x svets ärmar (tar längre tid än svets mage), 1x förpackning – borde klara av 30 – 50 rockar i timmen. På linan på Svenska Mässan finns det än så länge plats för åtminstone två produktionslinor, och med leveranser av mer utrustning på lördagen så kan detta öka ytterligare om tillräckligt många volontärer ställer upp.

Färdigsvetsade rockar.

Arbetet är inte slitsamt eller tungt, kräver ingen särskild klädsel, och sker efter egen takt. Inledande handledning klaras av på under en halvtimme. Alla måste vara fullt friska, det finns omfattande rutiner för tvättning av händer och bruk av handsprit, och röda markeringar på golvet gör att den sociala distanseringen mellan arbetsplatserna är 4-5 meter. Även en introvert kan stå där och jobba meditativt, och umgänge med andra volontärer blir helt efter eget huvud.

Färdigförpackade rockar. Återstår värmeskåp i 70 grader för slutdesinficering och konservering, sedan leverans.

Samtidigt sitter 10 000-tals i göteborgsområdet hemma och är permitterarde. Det kanske är kul att titta på Netflix hela dagarna, men någon timmes volontärsarbete i veckan kanske kan ge lite mening och dessutom i praktiken rädda liv, underlätta för vården och minska smittspridning.

Detta är bara ett av flera volontärsinitiativ i Göteborg, och det finns mycket liknande över hela landet, inklusive hur 3D-printers tillverkar hållare för ansiktsskärmar av OH-film. Företag upplåter utrustning och lokaler, eller har ställt om sin egen produktion. Och detta sker över hela landet.

För till skillnad mot domedagsprofeterna och de empatistörda, så sitter inte samhället med armarna i kors. De gör något åt problemet, litet som stort.

Sedan är det frivilligt. Alla kan inte hjälpa till. Är du inte fullt frisk ska du stanna hemma – du kanske har ansvar för barn i en ålder där de inte klarar sig själva? Orsakerna är många. Men om du letar runt i ditt närområde, så ska du se att det finns möjligheter att stoppa in någon timme i volontärsarbete.

Svenska samhället levererar, både myndigheter, företag och civilsamhället. En kris löses genom att man i stort och smått agerar, och så sker också. Om allt hade existerat innan krisen hade det inte varit en kris utan bara vardag, men ärligt talat kan inte samhället vara förberedd för exakt allt – och få skulle vara villiga att innan krisen betala för det. Nu får vi betala montetärt efteråt och med arbetslöshet och konkurser, sjuka får betala med sina liv eller hälsa, anhöriga med förlust av sina kära och sjukvårdspersonal får betala med sin tid. 

Eller så knyter man handen i fickan och gnäller i tron att gnäll löser ett endaste dugg. Särskilt om man målar upp påhittade icke-existerande problen och gnäller på dem, eller retroaktivgnäller på något som för länge sedan är överspelat, som att vi borde lagt miljarder på pandemiberedskap. Men nu är vi här, och då är det bara att gilla läget, bita ihop och lösa uppgiften.

Du kan också bidraga till hanteringen av krisen – exakt hur, var, när och i vilken omfattning är upp till dig. Men krisen löses inte av dig vid tangentbordet. Och vet du vad – den där plastrocken kanske var den sista som behövdes för att krisen skulle vända och du skulle kunna gå tillbaka till arbetet igen, få full lön och att ekonomin börjar återhämta sig. Om du nu bara tänker på dig själv.

Rockarna ovan är naturligtvis inte av operationskvalitet, utan är till för personal på vårdavdelningar och tas på över klädseln och kasseras via rätt hantering (så man inte får eventuella smittoämnen på händer eller kläder när man tar av rockarna) efter bruk. Det är en del av ett skydd för smittspridning, både till och från patienter, men också för vårdpersonalen. Det går således åt en hel del rockar just nu.