Krim-invasionen var aldrig gråzonsproblematik

Idag pratas det ofta om hur militärt försvar måste kunna hantera så kallad gråzonsproblematik. Det är i sammanhanget viktigt att påminna om att Kreml-diktaturen i Ryska Federationen inte tillämpade någon gråzon i vare sig Krim 2014 eller Georgien-kriget 2008, utan direkt gick in med reguljär trupp. Däremot använde man vilseledning, maskirovka, för att fördröja motreaktioner från de angripna länderna och omvärlden och snacket om gråzonsproblematik kan i sig vara en lyckas maskirovka.

Inte gråzonsproblematik när ryska vapen likt dessa dyker upp.

Gråzonsproblematik sägs handla om att en angripare under täckmantel kan genomföra en lågintensiv konflikt och angrepp mot ett land, men i verkligheten är detta eventuellt bara ett sätt för politikerna i västvärlden att slippa ta en konflikt och kunna hålla nere försvarsutgifterna. För såväl Georgien-kriget 2008 som den illegala invasionen och annekteringen av Krim 2014 var aldrig någon gråzonsproblematik. 

Krim-invasionen och den efterföljande illegala annekteringen genomfördes från början öppet av rysk reguljär trupp och ryska specialförband. Man hade dock tagit av sig grad- och förbandsbeteckningar, samt tagit bort markeringar på fordon. Därmed kunde diktaturen i Kreml förneka att det förelåg en regelrätt fullskalig invasion av Krim, eftersom trupperna med ryska markfordon, ryska flygplan, ryska attackhelikoptrar, ryska uniformer och ryska vapen inte bar ryska symboler. Detta lurade förstås ingen annat än de som ville luras, dvs västs politiker, inklusive Storbritannien, Frankrike och USA, som när Ukraina lämnade ifrån sig sina kärnvapen efter Sovjetunionens fall skrev under på att i utbyte försvara landets territoriella integritet. 

Vad man såg var en massiv påverkansoperation parallellt med den militära invasionen av Krim, där ryska påverkansoperatörer med hjälp av den femte kolonnen av nyttiga idioter och påverkansagenter i väst spred desinformationen att det inte alls var rysk trypp utan “oroliga medborgare” eller “gröna gubbar” (i Ryssland titulerade artigt folk).

I själva verket gick det ut order dagen innan det strategiska överfallet mot Krim att Ukrainas trupp inte skulle söka konfrontation och de-eskalera situationen på Krim. Vilket förstås var en order som i praktiken gjorde att Kreml utan motstånd kunde ta över den ukrainska halvön.

Vad Ukraina hade behövt göra var att omedelbart dragit en linje i sanden och gjort väpnat motstånd – då hade man antagligen inte förlorat Krim och inte heller senare sydöstra Ukraina. Tyvärr verkar ansatsen gråzon nu användas även i väst, och risken är att man kommer göra exakt samma misstag som Ukraina – att med ursäkten gråzon inte sätta hårt mot hårt, och därmed tappa initiativet, medan Kreml tar över nästa område.

Sverige behöver således inte ett gråzonsförsvar. Hybridkriget är inget nytt, utan handlar om att man utför krig inte enbart (men alltid med) militära medel. T ex behöver vi alltså ett aktivt operativt psykologiskt försvar mot femtekolonnarnas desinformation och utomståendes påverkansoperationer, men detta är parallellt med ett fullskaligt militärt försvar, som ska sättas in i full skala från dag ett.

Kort sagt ska vi som land hoppa över gråzonsproblematiken och inte tillåta politiker att gömma sig bakom den – vare sig när det gäller höjda försvarsanslag eller när det gäller beslut om mobilisering. Annars kommer vi likt Ukraina stå där och inte sökt konfrontation, medan vi förlorar en del av landet till diktaturen i Kreml, som just nu öppet misshandlar sina medborgare på Moskvas gator när de protesterar mot att landets författning (eng konstitution) inte följs i lokalvalen. De ryska folken förtjänar bättre, och svenskarna förtjänar definitivt ett fullt försvar.

Vad som skedde både i Georgien 2008 och i Krim 2014 var att Kreml själva konstruerade en självmotiverad casus belli, medan trupperna stod redo. Sedan slog man till – i Georgien stod de ryska divisionerna och väntade vid gränsen på att georgierna skulle besvara elden från separatisterna efter dessa mördat ett antal poliser – och på Krim arrangerades demonstrationer för att man därmed skulle kunna självmotivera angreppet mot Ukraina.

Själva gråzonen kan vara en lyckad maskirovka från Kreml, som inte har för avsikt att angripa någon med gråzonsmedel. Istället blir det fullskaliga angrepp, fast utan förbandsbeteckningar och utan initialt medgivande från Kreml. Det enda gråa är den konstruerade orsak man har till angreppet. När den sker ska den angripne mobilisera, inte de-eskalera. Men lyckas Ryssland tillämpa reflexiv kontroll, dvs påverka våra makthavares beslutsprocess så sker ingen mobilisering eller ens beredskapshöjning och man kan rulla in utan motstånd.

I den mån det ska finnas trupp för att hantera gråzon, vad spelar det för roll om förmågan finns, när beslutsfattarna inte tar beslut om mobilisering av denna funktion? Och hur ska det fungera juridiskt att sätta in militär trupp i Sverige i ett gråzonsläge, där krig inte råder? Idag saknas sannolikt nödvändig lagstiftning eller ska dessa gråzonshanterare lyda under polisen? Är det då inte ett återinförande av beredskapspolisen vi egentligen behöver, inte militär trupp?