Kilimanjaro – egen bestigning eller charter?

1.4K

De allra flesta bestigningar av Kilimanjaro kan klassas som charter, där man som turist har ett stort antal bärare och hjälppersonal. Vår bestigning skedde med egen kraft, utöver kravet på lokala guider, men kan vara svårt att arrangera då det kräver ett lokalt guideföretag som accepterar att man bär sin egen utrustning.

Teamet med full egen packning strax innan Lava Tower på 4 600 m höjd.

För det första – en prestation är alltid individuell. För en del kan det vara en prestation att komma ur sängen på morgonen eller skriva något snällt om någon på Internet. Att bestiga Kilimanjaro även med bärarhjälp är en prestation för de allra flesta, och på själva toppförsöket har alla ändå bara daypack, så den prestationen är lika för alla. Vi som bar 20-30 kg i packning fram till toppdagslägret kanske snarare hade en fördel i att byta ner till 5 kg packning efter att ha gått ett antal mil med 20 – 30 kg. Alla som bestigit Kilimanjaro har presterat, även om de inte burit sin egen utrustning – höjden, höjdsjuka, vädret och terrängen finns där oavsett packning. Vår grupp har valt att ta sina toppar av egen kraft så långt som det är tillåtet (t ex campingförbud på Mont Blanc), och det är ett frivilligt val, inte ett krav.

Kilimanjaro är en miljardindustri för Tanzania. Berget sägs bestigas av runt 30 000 – 50 000 besökare (ej räknat inhemsk personal) om året, och sett till priserna innebär detta en miljardintäkt för landet och dess arbetskraft.

Det normala är att göra en charterbestigning med bärare. Turisten bär bara en daypack med det som kan behövas under dagen – vattenflaskor, eventuellt godis, samt förstärkningsplagg som regnkläder eller dunjacka etc. Allt annat, inklusive lunch, ordnas av charterarrangören. Turisten behöver dock ha viss egen utrustning som t ex sovsäck, men den bärs av bärare.

Personalstyrka för fem respektive sex klättrare. Priserna avser dricks.

Personalstyrkorna är imponerande för de som kör charter. Vårt sällskap var fem personer, och hade vi anlitat charter hade vi landat på minst 20 personer. Se listan ovan. Tre guider är obligatoriskt, då det högst får vara en guide per två bestigare. Till detta kommer en kock, inte mindre än elva bärare, en diskare, en servitör, två lägerpersonal och en bärarchef. Alla dessa följer med till åtminstone topplägret på oftast 4 900 meters höjd.

Till detta finns olika tillval. Exempelvis egen toalett, vilket innebär en ytterligare bärare som bär toaletten plus tältet till denna. Detta är också den högst betalda bäraruppgiften, då det innefattar en certifiering för att hantera saniteten, något man håller på, t ex avstånd kök-toalett. Toaletten ska bland annat skrubbas rent varje dag, vilket man inte direkt kan säga om lägertoaletterna, om de någonsin gjorts rena.

I chartern ingår att lunch serveras när man når lunchplatsen, tälten är uppsatta när man når fram och turisterna behöver inte riva tälten. Kort sagt springer bärarna med tälten förbi turisterna. Tälten inkluderar förstås tältsängar och är färdigbäddade när man når fram. Sedan finns även bord och stolar för frukost, lunch och middag. Andra tillval kan vara fåtöljer. Vi såg en bärare som bar en gungstol. Enda som sätter gränser är pengar och att det som bärs kan delas upp i högst 20 kg-delar.

Och det kostar en slant.

Vi lyckades hitta en lokal arrangör som accepterade vad vår huvudguide kallade alpinistbestigning – att vi bar all vår mat och utrustning, inklusive tält och kök, själva. Begreppet kan diskuteras då mycket alpinism i själva Alperna kan innefatta helpension med vin på alpstugor, och Lena föredrar att kalla det skandinaviska modellen.

Vi behövde fortfarande anlita tre guider, och dessa guider hade två bärare och en kock åt sig själva. Så totalt var vår personalstyrka sex personer istället för tjugo. För detta fick vi betala 2 200 USD var, eller cirka 100 000:- SEK för gruppen, för planerade nio nätter. Fundera då på hur mycket det kostar med en personalstyrka på 20 personer. Man vet med sig att kunna ta betalt för en världsunik upplevelse. Det finns bara ett Kilimanjaro.

Bärare på kö för invägning. Bärarna får maximalt bära 20 kg utrustning, vilket kontrolleras.

Och man är noga med att bevara arbetstillfällena. Bärare får maximalt bära 20 kg, både för arbetsmiljöns skull och för att inte minska antalet arbetstillfällen.

Bärare åt ett turistsällskap på sju personer gör sig redo för avmarsch från Lemosho Gate.

Frågor om det inte vore effektivare att lämna utrustning som tält och kök i lägren, och bara bära runt mat och bränsle (gas finns bara på flaskor om nio kilo eller tyngre i Tanzania, så en bärare har en ryggsäck och en gasflaska på huvudet), möttes med allmänt oförstånd. Så gör man inte. Istället ska allt bäras varje vända. Ger jobb, och uppenbarligen finns det tillräckligt många villiga att betala.

Vår huvudguide konstaterade att vår expedition var årets första alpinistexpedition.

Vi möttes således av en hel del skepticism och förundran initialt. Men också nyfikenhet på vår lättviktsutrustning och torrmaten.

Herr bloggaren och författaren tillsammans med bärare och kockar, som studerar hur vi lagar kokar mat på lättvikts Primus Omnifuel.

Flera var intresserade av de små lättviktsbrännare från Primus vi hade, istället för de tunga kök man släpade runt, och ville gärna smaka på den frystorkade Real-maten vi mestadels använde.

Min packning. Cirka 25 kg i början av dagen, cirka 23 kg när man når lägret och allt vatten är uppdrucket. Successivt något mindre i takt med att maten äts upp.

Skepticismen byttes rätt snart till uppmuntran och ryktet spreds om de galna skandinaverna som bar sin egen utrustning. Har aldrig upplevt så mycket påhejanden, gratulationer och uppmuntran, på gränsen till beundran, som på Kilimanjaro. I ett läge provade en bärare från ett annat lag Lenas packning, som för stunden låg på cirka 30 kg – som erfaren expeditionsledare hade hon en del extrautrustning med sig, plus att packning ibland omdisponerades inom gruppen beroende på nivå av höjdsjuka. Bäraren skakade bara på huvudet och lämnade tillbaka ryggsäcken, för att sedan konstatera att Lena var enormt stark enligt honom.

Vår huvudguide Seraji (nom de guerre Somalia, eftersom hans mor kommer från Burundi – vi fick alla egna nom de guerre – mitt var Zombie Killer på grund av min isyxa, Lena var dock bara Boss, delger inte vad övriga fick som smeknamn av integritetsskäl) deltar i personalens hyllningssång på återresan efter sista dagen på berget.

I våra 2 200 USD ingick förstås en del. Transfer till och från flygplatsen. Två nätter på hotell på ankomstdag och avresedag, samt middag på hotellet. Transfer till och från de gates som släpper in bergsbestigarna i nationalparken, och förstås alla nödvändiga avgifter och tillstånd. Alla pengar hamnade alltså inte i personalens och arrangörens fickor. Till dess 2 200 USD kom cirka 140 USD i dricks per expeditionsdeltagare, att fördela ut på våra sex personers personal. Tillkommer priset för flyg, vilket inte heller är helt gratis utan landade runt 9 000:- SEK för min del med Qatar via Doha. Alternativet Ethiopian via Addis Abeba var dock inte mycket billigare. Kilimanjaro är en betydligt dyrare och högre topp än Mont Blanc, som vi gick som övningstur i somras. Då är en bestigning av Kilimanjaro fortfarande billigare per dag än att åka på Safari.

Den lokala personalen är mycket serviceinriktad och fokuserad på att på ett säkert sätt få upp sina kunder till toppen. Normalt klarar cirka 80% detta. Ändå sker det akuta evakueringar från lägren med helikopter dagligen, oaktat de som bara avbryter manuellt.

Kan summera med att jag är mycket nöjd med den lokala personalens kompetens och hade fullt förtroende för våra guider, och deras medhjälpare, även om de i praktiken mest tittade på eller pekade ut kännetecken i terrängen, samt svarade på frågor om växter och djurliv. Vår huvudguide har bestigit toppen över 100 gånger och har tappat räkningen på hur många gånger han totalt varit på berget – en siffra om 1 700 gånger nämndes i ett läge.

Man kan diskutera det koloniala med bärarna, men det ger jobb och pengar till den lokala ekonomin. Att bli guide förutsätter att man först börjat som bärare och gått som detta i några år. 

Nästa inlägg blir en fotoserie och beskrivning dag för dag från själva bestigningen. Så länge kan ni läsa Lenas egna blogginlägg här.

Nedstigning till Baranco-lägret på 3 900 meter efter att med full packning acklimatiserat vid Lava Tower uppe på 4 600 meter. Baranco-lägret skymtar som färgglada tält vid kanten på molnen där nere. Den 300 meter höga Baranco-väggen syns till vänster, och var nästa dags första etapp. Ja, Crocs eller motsvarande är obligatoriskt i utrustningslistan.  Man vill inte gå runt i kängor mer än nödvändigt när man väl är i läger eller tar en längre paus. Guiden “Limo” längs fram, komplett med Ferrarikeps.