Ansvarsprincipen – ingen kommer hjälpa dig när det blir kris

Vattenfall har fortfarande 9 233 strömlösa abonnenter i Stockholms län, varav 8 837 i den hårt stormdrabbade Norrtälje kommun. Samtidigt har det börjat klagas i media över att inga myndigheter hjälper de drabbade. Trots att MSB delade ut broschyren om kriget eller krisen kommer i höstas verkar en del missat ansvarsprincipen – den som har ansvar för något till vardags har det även vid kris. Kort sagt är det ditt eget ansvar att klara de flesta punkter vid kris, och några myndigheter kommer inte hjälpa dig normalt.

Har man lagrad dryck behöver man åtminstone inte ha tråkigt när krisen kommer.

Svensk krishantering utgår från tre principer; Ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen.

Likhetsprincipen innebär att samma lagar gäller i kris eller krig som i fred. Det finns inga undantagslagar i Sverige. Dock kan regeringen aktivera vissa krigslagar, t ex förfogandelagen, som ger rätt åt myndigheter att förfoga över privat materiel, egendom och arbetskraft. Mot kvitto, förstås. Det finns ju också stora befogenheter för räddningsledare inom svensk lag om skydd mot olyckor. Räddningsledare kan t ex riva hus, beslagta fordon och rent av tvångskommendera arbetskraft under särskilda omständigheter. Typexempel från i somras är att räddningsledaren kan beordra att skog huggs ner för att begränsa en skogsbrand.

Närhetsprincipen innebär att en kris ska hanteras så geografiskt och organisatoriskt nära krisen som möjligt. Krisen ska hanteras av berörda kommuner och eventuellt länsstyrelse, inte från Stockholm. Vid skogsbranden i Värmland flyttades länsstyrelsens krisledningsstab till en anläggning i området, istället för att samordna ifrån Västerås.

Länsstyrelsen i Västerås.

Den lokala krisorganisationen kan förstås likt för skogsbränderna plocka in resurser från resten av landet, rent av från andra länder, men ledningen av dessa sker alltså enligt närhetsprincipen lokalt.

Både närhetsprincipen och likhetsprincipen har liten praktisk innebörd för drabbade hushåll, företag och privatpersoner. Viktigast för dessa är ansvarsprincipen.

Ansvarsprincipen innebär att den som är ansvarig för något till vardags även är ansvarig för detta vid kris, rent av vid krig.

Således är det om du har kommunalt vatten och avlopp kommunens VA-verks ansvar att du har vatten även vid kris. Har du dock egen brunn är det inte kommunens problem, utan ditt eget problem att lösa. Elnätbolaget har ansvaret för att återställa din el. Skolan har ansvar för att barnens skolgång kan fortsätta, men om du inte har skolskjuts för barnen är det ditt ansvar att barnen kommer till skolan även om det ligger träd över vägen. 

Och det är ditt ansvar att hålla bostaden varm och att ha något att äta.

Skolan ansvarar dock för skolmaten, omsorgen ansvarar för värme och mat till de som bor i äldreboenden. Men de enda som kommunen har ansvar att ordna mat åt är de som normalt får mat via hemtjänsten. 

Det kommer alltså inte dyka upp några matkassar utanför dörren bara för att det är kris. Det är nämligen du själv som ansvarar för din mat till vardags, och även vid kris.

För att summera så finns det ingen särskild myndighetshjälp vid kris. Du är som normalt hushåll helt utelämnad till eget ansvar.

Det betyder inte att myndigheter, företag och organisationer inte kan organisera hjälp när tid och resurser finns, till prioriterade hushåll. T ex att man evakuerar personer med funktionshinder. Är du hel, vuxen och frisk ska du inte räkna med någon särkkild hjälp. Dock ställer ändå civilsamhället upp med resurser, t ex lokaler där man kan hämta vatten eller duscha mm. Detta är dock inte en skyldighet, utan handlar bara om att vara schyssta och ställa upp med det man kan.

Räddningstjänsten och under räddningsledaren underställda förstärkningar (som Försvarsmakten) kommer förstås vid kris att rädda nödställda, släcka bränder, stoppa översvämningar etc, eftersom det är sådant de gör. Polisen och deras underställda (som Försvarsmakten) kommer konsekvensutsätta brottslingar, plundrare och terrorister, för det är sådant som polisen gör. Men det finns alltså inte någon särskild krishjälpfunktion i samhället.

Naturligtvis är det trist när hushåll i media beklagar sig över att de inte får någon hjälp. Men så fungerar Sveriges decentraliserade och därmed rätt robusta krishantering. Ansvarsprincipen. Ta er i kragen och lös problemet själva helt enkelt. Trist, men så är det. Det positiva är att åtminstone att Sverige vid kris inte är det socialdemokratiska vaggan-till-graven-samhället, utan för en gångs skull något där folk får ta ansvar själva. Dock kan denna kontrast vara chockerande för många.

Med MSB:s broschyr i höstas kan inte detta komma som en överraskning för allmänheten. I så fall är den överraskningen på eget ansvar, för myndigheterna har informerat samtliga hushåll om vad som gäller.

Ett tips är att ägna sig åt lite grundläggande prepping och vidta åtgärder innan krisen kommer. Särskilt nödvändig utrustning har en tendens att ta slut väldigt fort när det smäller. Ett ställe att börja är med vad en tvåbarnsfamilj kan behöva för att klara en vecka isolerade från samhället och infrastrukturen. Men kom ihåg att vare sig 72 timmar eller en vecka nödvändigtvis räcker. MSB har aldrig sagt att 72 timmar räcker, man har på sin höjd sagt “minst 72 timmar”.