Barndomsnostalgi – nej, det var inte bättre förr

Människans minne och psykologi är fascinerande. Vi har en fantastisk förmåga att bara komma ihåg det bra över tiden och de flesta kommer ihåg sin barndom som att “det var bättre förr”. Men saken var att man som barn helt enkelt saknade referensramar. Och oavsett har vi en tendens till att förtränga det negativa, rent av förvandla det till något roande nostalgiskt minne.

“Det var bättre förr.”

Alla säger det. Alla drömmer sig tillbaka till 80-talet, 70-talet, 60-talet, 50-talet eller när de nu var barn och ungdomar. Allt var så bra då. Allt var så enkelt. Det fanns inga problem.

Det fanns visst problem. Enorma problem. Problem du inte märkte, för du var ett barn. Du saknade både referensramar och drabbades inte heller av de vuxenproblem du har idag – för dig som barn existerade helt enkelt inte de problembilderna.

Som barn behövde du inte bry dig om ekonomi, brottslighet, politik, arbetsmarknad, räntor, dålig lön, skitjobb och annat du har problem med idag. Det kan komma som en chock för dig, men dina barn kommer drömma sig tillbaka till idag och komma ihåg det som “det var bättre förr”. Alla gör det när de blir tillräckligt gamla för att glömma det negativa.

Vi har alla en utmärkt förmåga att över tiden tona ner det som är negativt – även det vi upplevde som negativt då. Istället blir det roande nostalgiska minnen. Fast tänker du efter kanske inte saker var så där fantastiskt ens när du var liten. Du blev varnad för att aldrig åka bil med någon du inte känner. Ta inte emot godis från främlingar. Förklarade dina föräldrar någonsin varför?

Förr tegs mycket undan, då det bara fanns en lokaltidning, en rikstidning, kvällspressen och Sveriges Television att ta till sig information från. Det betydde inte att det var bättre förr. Man hade helt enkelt sämre tillgång till information och du som barn fick absolut inte den negativa informationen. Och tidningarna skrev inte om allt.

Ja, det finns problem idag. Problemen är på vissa punkter inte samma som förr. Men din barndom var inte så där nostalgiskt underbar som du minns den.

Förmågan att förtränga det dåliga och omvandla det till goda minnen följer med upp i åldern. De flesta ärligt talat plågades genom “lumpen”. Men så här 10-20-30-40 år senare så har det förvandlats till ett kärt minne. Att torka bort andras bajs i den allmänna toaletten, att gå flera mil med blödande skoskav, ingen sömn, ingen mat, fysisk bestraffning från psykopatiska befäl, mobbning, översittarfasoner, meningslösa uppgifter, väntan, uttråkning, sova på ett liggunderlag direkt på marken, alla jävla idioter man träffade på. Allt det där förvandlar vi till goda minnen trots att vi tyckte det var rent ut sagt för djävligt där och då. Karaktärsdanande, träffade olika slags människor, lärde sig veta hut. Har du glömt de som bröt ihop i gråt och omplacerades? Antagligen har de också kära minnen av lumpen 30 år senare.

När jag läste Kalle Kniiviläs Krim tillhör oss, så blev det tydligt att man till och med i forna Sovjetunionen minns den kommunistiska diktaturens fullständiga misär som något underbart och längtade tillbaka till Ryssland i tron om att sina lyckliga barndomsår skulle återvända. Detta för de Krimbor som idag är i 30- eller 40-årsåldern och var barn under den kommunistiska diktaturen. För barn är lyckliga, även om de bara har en pinne att leka med och där en festmåltid var rysk sallad^1.. Att köa efter mat blir ett nostalgiskt minne. Det var så trevligt att stå och prata i kön. Alla var där. Diktaturens skräckvälde var inget de flesta barn märkte av – om inte annat försökte föräldrarna skydda barnen från att uppleva detta. Och i slutändan finns minnet av hur lycklig man var som barn. Hur kan det vara på något annat sätt, när man saknar referensramar?

Hur kan det bli så här? Varför minns vi inte de konstanta allerstädes närvarande negativa upplevelserna? Varför minns vi med nostalgi hur vi tittade på testbilden på TV:n i väntan på att den skulle förvandlas till klockan och sedan följas av något fullständigt horribelt ointressant TV-program? Varför minns vi inte trasiga skolböcker, mobbning i skolan, eleven som drog kniv mot läraren, klasskamraten som begick självmord, kompisens alkoholiserade farsa och kompisens blåmärken? Hur ni mobbade klassens mobboffer? Läraren som tafsade på flickorna. Läraren som stank sprit. Mamma och pappa som grälade.

Svaret är enkelt. Om vi inte skulle förtränga våra negativa minnen så skulle vi alla för länge sedan begått självmord. Att förtränga det negativa och förvandla till goda minnen respektive förstärka de goda minnena är ett resultat av tusentals år av evolution. Ren darwinism. Med intelligens och långtidsminnen är det nödvändigt för oss att kunna förtränga. Annars orkar vi helt enkelt inte leva.

Så sluta lura dig själv att det var bättre förr. Det var det inte. Problemen var annorlunda i vissa fall, men de fanns där. Du var bara för liten för att förstå. Och tiden har fått dig att förvandla allt till goda minnen. De som inte klarade av att förtränga finns inte hos oss längre.

Det finns också en erfarenhet för investeraren här. Vi har en tendens att lura oss själva och bara komma ihåg de bra affärerna vi gjort. Alla misstag förtränger vi och glömmer bort. Det blir för jobbigt annars. Speciellt om du börjar summera förlustaffärerna och jämför summan av dem med dina tillgångar idag.

Och vet du vad? Förr kommer inte tillbaka. Du har bara nu. Du kommer dö gammal och bitter och dina sista ord kommer vara “det var bättre förr”.

^{1. Majonäs, konserverade ärtor och morötter på burk, tärnat kokt ägg, hackad lök, och om man hade fått tag på det även finhackad skinka för att det skulle verka var mer än det var.}