Landets kommande sex regioner

Så var det klart med hur landets sex nya regioner ska se ut. Utfallet kommer förstås bli helt katastrofalt, och utvecklingen inom t ex Västra Götalandsregionen kommer inte räcka som varnande exempel.

Svärige. Här Nora i Bergslagen.

Lokala förhållanden, både geografiska, demografiska och kulturella, kommer i praktiken bortses från och i princip alla omorganisationer i riktning mot större enheter leder till sämre lokal närvaro och ökad centralisering.

Tittar vi på landstingen, som har hand om i princip sjukvård och kollektivtrafik så kan man titta på Västra Götaland. Lokala sjukhus läggs ner, t ex Lysekil, Uddevalla, Skene, bara för att nämna tre. Istället måste befolkningen resa i timmar till sjukhus, inklusive veckoliga turer för dialyspatienter i norra Bohuslän. Snart kommer det antagligen bara finnas fyra sjukhus i hela Västra Götalandsregionen – Sahlgrenska, NÄL, SÄS och Skövde. Kollektivtrafiken behandlas lika illa, vilket jag personligen fått uppleva när man drar in direktbussar till Göteborg från kommunens expansivaste kommundel. All form av lokalkännedom är som bortblåst.

Man kan förstå att Halland slåss med näbbar och klor mot att assimileras in i den nya Region Väst, som även ska innefatta Värmland, som geografiskt, kulturellt och demografiskt har lika lite med Västgötaslätten eller Halland att göra som Bohuslän har.

Över till länsstyrelserna.

Länsstyrelserna är statens lokala representation och fögderi. Det är här man bland annat hittar krisledning. Det är till och med så att om kontakt tappas med regeringen i en kris (krig?) ska länsstyrelsen axla regeringens ansvar och i praktiken agera regering lokalt.

Krisledning handlar om att samordna – både informationsflöde och kontakter mellan olika parter.

Under höstens migrationskris har detta visat sig vara ohanterligt för Västra Götalands län. Man har nämligen ett 50-tal kommuner i länet, som alla ska samordnas. Ett mer normalt län har ett tiotal kommuner, optimalt ännu färre. Antalet kontakter mellan kommuner och andra organisationer stiger exponentiellt, inte linjärt, med antalet. 

Kort sagt kan inte de nya regionerna hantera en större kris, då de helt enkelt får för många kommuner under sig.

Tillbaka till det där med lokal särart. Enda området som verkar ha någorlunda samstämmig särart är Region Mitt, som omfattar Bergslagen. Fast inte Värmland, där delar tillhör Bergslagen. Här hittar man mycket gemensamt kulturellt och geografiskt, även om dalmasar förstås har sin egen särart. Fast av någon anledning ska Gävleborg också in i Region Mitt, fast man inte tillhör Bergslagen (vilket Uppland gör). Så Gävleborg kommer inte passa in.

För att inte tala om “Norrland”. Extremt nedsättande att klumpa ihop hela Norrland under en enda vapensköld.

Förra året genomfördes en annan “reform”. Polisreformen. Den har lett till att enligt en enkätundersökning svarar 0% av poliserna att verksamheten förbättrats. Åtta av tio poliser överväger att byta yrke. Allt lokalt och förebyggande arbete har slagits ut, trots snack om “komma närmare medborgarna”.

Detta är en ledtråd till hur det kan komma att se ut i våra nya regioner framöver. Fast det kommer förstås kosta lika mycket skattepengar som förut. 

Hur kan man för övrigt i ett Sverige med BNP-tillväxt och växande befolkning lägga ner sjukhus. Med förbättrad ekonomi och större befolkningsunderlag borde det istället byggas fler lokala sjukhus – uppenbarligen klarar inte landstingen av att förvalta sina ansvarsområden och slösar bort pengar i något svart hål. Det kommer inte bli bättre av nya, större, regioner.