fusionskraft

Optimister och tekniknaivister som menar att peak oil, peak gas och peak coal inte kommer ge några märkbara effekter på mänskligheten eller samhället, brukar hänvisa till att marknaden eller den fantastiska teknikutvecklingen skall lösa problemen smärtfritt. Åtminstone för dem själva, får man förmoda.

I fjärran hägrar den till synes oändliga fusionsenergin, som visar sig vara ett bra exempel på hur snabbt teknik får genombrott.

Världens forskning kring fusionsreaktorer, som inte bara skall förbruka energi, utan också ge mer energi tillbaka än instoppat, riktas in mot den enorma forskningsreaktorn ITER, som var tänkt att vara klar till år 2016, och sedan kanske ge några användbara forskningsresultat till år 2036, varefter man kanske kan börja bygga kommersiella reaktorer, vilket i sig tar kanske 10 år, dvs 2046 innan en första reaktor faktiskt är i drift. Om ITER lyckas. De flesta forskningsprojekt misslyckas som bekant.

EU står för 45% av budgeten, och den andelen var tänkt att urpsrungligen kosta 2.7 miljarder euro. Men som med all teknikutveckling så knackar verkligheten på. EU:s kostnad ser nu ut att hamna på 7.4 miljarder euro, och dessutom blir projektet försenat 3 år, innan det knappt kommit igång. Får vi inte se fler förseningar så kommer inte ITER igång förrän närmare 2019, förutsatt att peak oil inte ger brist på insatsråvaror eller andra problem innan dess.

Men i tekniknaivisternas värld finns inte vare sig förseningar, fördyringar eller misslyckanden.

Teknikrealister förstår naturligtvis att man måste försöka, medan det fortfarande finns möjlighet, men all forskning leder inte någon vart. Något som aktieägare i riskfyllda utvecklingsbolag sedan länge lärt sig den hårda vägen. Åtminstone så innebär ITER att några tusen forskare får skattefinansierade jobb i några decennier, så man åtminstone se projektet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Och kanske finns det spinoffeffekter i form av nya spännande material och annan teknik som går att använda till något annat.

Eller så var det bara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som drog mycket ström och råvaror.