försvarsmakten

Inför framtiden diskuteras det att reducera antalet militära transportflygplan i svenska försvaret från dagens åtta till fem. Samtidigt är just det militära transportflyget något som används skarpt hela tiden – internationella transporter för andra svenska insatser, transporter åt försvarsmaktens övningsverksamhet inom och utom landet, t ex specialförbandens övningar med andra specialförband, eller för den delen på egna specifika insatser. Det senare är aktuellt just nu med nödinsatsen i Filippinerna.

Fick en del insyn i hur läget och beredskapsnivån på transportflyget är under mitt studiebesök på Såtenäs tidigare i höstas, men gick inte ut med några siffror. I dagarna har med anledning av insatsen i Filippinerna Försvarsmakten själv redovisat det hela, så nu finns det ingen anledning att inte uppmärksamma läget. Av åtta plan är ett ombyggt för lufttankning. Två är för tillfället på underhåll i England och man genomför på Såtenäs motorbyte för ett av planen, vilket jag fick förmånen att titta på under besöket. Det handlar om att man plockar av och isär motorerna helt och hållet och går igenom alla delar, byter de delar som är för slitna och kämpar med att beställa dem från PRIO-systemet, där alla delar inte finns inlagda än. En enskild skruv eller mutter kan därmed ta veckor att få tag på tack vare att ett IT-systems brister får styra verksamheten. Uppenbarligen är man fortfarande inte klara med motorbytet.

Till detta händer löpande incidenter som innebär att plan behöver mindre eller större oplanerade reparationer.

Kvar finns då fyra flygplan för transporter. Ett används för prov- och försök, dvs metod- och materielutveckling. Ett används för övningsverksamhet och utbildning, dvs övning tillsammans med andra enheter ur försvaret, eller utbildning av ny personal. De sista två befinner sig nu i Filippinerna och av åtta plan är det alltså två som ständigt finns tillgängliga för insats. Ja, man kan vid ett riktigt krisläge även dra in övningsverksamheten och få tre plan. Det fjärde planet, som används för prov- och försök, kan ha utrustning etc ombord som gör att det är olämpligt att använda i skarpt läge. Dessutom ska man just nu hålla beredskap med ett plan för att stötta destruktionen av C-stridsmedel i Syrien, vilket antagligen innebär att övningar måste ställas in om planet behövs i Syrien.

Vill man nu reducera antalet plan till fem, så kommer ett plan förbli dedikerat för lufttankning. Kvar är då fyra, varav minst två kommer gå till övning, utbildning och utveckling (som även behöver ske med nya plan). Kvar finns då två plan för katastrofberedskap eller för understöd av svenska insatser utomlands. När ett enda plan behöver på service eller reparationer, så halveras kapaciteten. Om något går sönder på ett plan, samtidigt som ett annat är på service måste man dra ner på verksamhet och/eller beredskap.

Fem plan är helt enkelt för lite och lämnar inget handlingsutrymme. Med fem plan kommer dessa plan också slitas ännu hårdare och alltså behöva spendera ännu mer tid på oplanerad och planerad service och reparation. Till skillnad mot mycket annan militär utrustning står inte våra Herculesplan i malpåse i förråd, utan används året runt.

Cebu med uppradade C130 Hercules från Sverige, Nya Zealand, Australien och Sydkorea. Foto: MB

Insatsen i Filippinerna handlar nu, efter den initiala överflygningen av de två planen med bland annat elverk och vattenreningsutrustning, om transporter till och från främst det mycket hårt drabbade Tacloban. 

Flygbasen Mactan Ebito Ebuen på Cebu används som bas, medan flygplatsen på Tacloban, 160 km och 18 minuters flygning från Cebu, är mycket trång. Plattan rymmer bara fyra flygplan så det är högt tempo i urlastningarna.

På returresorna till Cebu evakuerar man befolkning från Tacloban, som får sitta på golvet på de transportkonfigurerade Herculesplanen. Man sitter med ryggen i färdriktningen och lutar sig mot de som sitter längre fram, medan ett fåtal kan sitta fastspända på de fåtal sittplatser som alltid finns monterade på Herculesplanen.

Förödelsen på Tacloban är total och beskrivs från luften som ett “Gudrun i kubik”.

Flygplatsen på Tacloban med en svensk Hercules. Notera att träden i bakgrunden saknar löv efter tyfonen. Även byggnaderna på flygplatsen visar upp skador om man tittar noga. Foto: MB

Evakueringen av folk handlar förstås om prioriterade fall, då man på sin höjd kan knö ihop runt 100 personer på en returresa, medan enbart Tacloban City har över 200 000 invånare. Men varje evakuerad person är en person mindre som behöver få förnödenheter influget.

Inför beslut om hur den svenska flygtransportdivisionen ska utrustas i framtiden så behöver våra makthavare och beslutsfattare bestämma sig för om vi ska kunna skicka nödhjälp vid katastrofer eller inte. Transportdivisionen är antagligen en av de mest användbara förbanden som Försvarsmakten förfogar över, oavsett om det är fred, skymningsläge eller krig. När det gäller nationellt försvar i ett skymningsläge är också flygtransporter avgörande för att snabbt kunna omdisponera de anemiska styrkor som vårt vidsträckta land har kvar. Samtidigt är allt mer funktioner modulariserade i containers för att snabbt kunna flyglyftas till oroshärdar – allt från ledningscentraler, fältsjukhus till luftvärnsradar sitter i containers som kan stoppas in i en Tp84 Hercules.

Flygtransportdivisionen kan därmed sägas vara viktigare idag än före den strategiska blackouten, när hela Sverige fortfarande hade någorlunda lokala  eller regionala militära förband och enskilda förmågor som luftvärn eller fältsjukvård inte var koncentrerade till en enda landsända.

För er som själva vill bistå Filippinerna rekommenderar jag som vanligt en gåva till Läkare utan gränser.