deflation

Det är dags att plocka upp pinnen i tillväxtdebatten igen. Ni har förhoppningsvis läst Sloped Curves replik till mig och mitt inlägg om tekniknaivism, som retade så mycket gallfeber på en del att det nog slog rekord i kommentarer på en enskild dag.

Sloped Curve presenterar ett sätt man kan bokföra fortsatt ekonomisk tillväxt även i en ändlig värld, genom att höja kvaliteten på det som produceras. Om en platt-TV är bättre än tidigare till samma pris, så blir det ett deflationstryck pga kvalitetsvärderingen. Deflation gör att BNP-deflatorn, dvs minskningen av BNP pga inflation, minskas. Vid ren deflation kanske man rent av kan räkna upp BNP med deflationen, och alltså få tillväxt även om vi egentligen inte har tillväxt. Hänger ni med? Inte? Det gör inget.

Sloped Curve påpekar också att även om vi nu går i tillväxttaket pga peak oil, så kommer vi kunna visa tillväxt genom att dra ner onödig oljekonsumtion, t ex flygresor, till förmån för värdehöjande teknologiska lösningar som distanskommunikation. Samtidigt måste man enligt mig betänka att produktionen av varor kommer minska successivt när råvarubasen minskar, och om vi inte hela tiden effektiviserar i samma takt som råvaruproduktionen minskar så måste vi minska produktionen av t ex datorer. Eller något annat.

Men låt oss för tankens skull tänka att Sloped Curve har rätt. Han påtalar då att allt större andel (får man anta) av råvarorna kommer gå till allt mer högförädlade produkter.

En konsekvens av detta är att kraven på anställda hela tiden ökar, och successivt kommer allt fler inte klara dessa krav på bl a utbildning. Trots allt är definitionsmässigt hälften av befolkningen sämre begåvade än den mer begåvade halvan. De okvalificerade jobben fortsätter alltså att minska.

Vi får jobless growth. Tillväxt utan att jobb skapas. Tvärt om, så ökar antalet arbetslösa. Vi skall dock inte glömma att det trots den värsta finanskrisen i mannaminne så har fler jobb just idag än under högkonjunkturen och sosseregimen. Men det är fortfarande så att antalet och andelen arbetslösa stiger.

Detta har vi även sett under det industriella samhället, och dessutom är det så att i takt med effektiviseringar så behöver vi allt färre personer i jobb. Vi har de senaste åren under högkonjunkturen haft en arbetslöshet i antal arbetslösa som vida överstiger vad man hade på 70-talet. Den här trenden fortsätter sannolikt om vi inte får allt fler okvalificerade arbetstillfällen, vilket vi inte får med Sloped Curves tankar om högre förädling för att bibehålla tillväxt trots bristande tillgång på råvaror.

Konsekvenserna blir att allt färre personer måste försörja allt fler genom transfereringar, dvs skatter + bidrag. Och glöm inte att det endast är anställda inom den privata sektorn som tillför skattemedel. Anställda hos stat, landsting och kommuner finansieras av skattemedel. Det är rent av även så att de inom den privata sektorn som säljer varor och tjänster åt just stat, kommun och landsting också finansieras av skatter. En sorts bidrag, men med krav på motprestation.

Om normalläget för arbetslösheten blir högre så måste vi antingen ta in mer i skatt, sänka bidragen eller dra ner på välfärden.

Höjs skatternas andel av BNP successivt, för att kompensera för jobless growth så kan man fundera på om vi trots Sloped Curves bokföringstrixande av tillväxt får det bättre? Minskar pengarna i plånboken så kvittar det väl om vi har tillväxt? Eller finns det en egennytta med att allt färre försörjer allt fler?

Alternativet är att man sänker bidragen eller drar ner på välfärden. Då ökar klyftorna i samhället.

Så även om vi kan bokföra tillväxt även när råvaruproduktionen faller, så kommer vi inte att få det bättre om vi fortsätter få jobless growth.

Vi har alla upplevt detta under 90- och 00-talet. Försämringarna i välfärden. De höga skatterna. Allt fler på bidrag. Vad staten gjort är alltså att både höja skatterna, sätta fler på bidrag och försämra välfärden. Varför välja när man kan göra allt?

Nyckeln till allt är arbetstillfällen i den privata sektorn. Här försöker åtminstone sittande alliansregim ordna detta, medan de rödgröna axelmakterna bara vill ha allt fler i statlig anställning, dvs fler motpresterande bidragstagare. Att försöka gå vägen högre skatter och att allt färre skall försörja allt fler är inte rätt väg att gå.

Vi kommer också se de stigande råvarupriser ge prisinflation i Sloped Curves värld, eftersom det blir genom prismekansimen som man avgör om resten av oljan skall gå till plast i datorer och diesel till gruvfordon, eller om den skall eldas upp i flygplan för att folk skall få utnyttja socialt arbitrage i något lågavlönat land på andra sidan jordklotet.

BNP är bara en siffra. Det är hur vi upplever denna förmodade tillväxt som räknas. Om allt färre av oss skall försörja allt fler, vad är tillväxten värd då? Vad har tillväxten och högkonjunkturen varit värd för de som är permanent arbetslösa?

De senaste århundradets fenomenala ekonomiska och tekniska utveckling har varit fantastisk att få varit med om, även så här på toppen. Den har satt stopp för revolutioner i västvärlden och säkrat ackumulationen av kapital, genom att bland annat lova populasen en lycklig pension bara de jobbar ordentligt. Välfärdssystem är en kostnadseffektiv försäkring för oss kapitalister, som därmed visserligen får betala högre skatt som försäkringspremie, men samtidigt säkrar att kapitalet är tryggt.

För de som inte förstått att staten är till för att säkra ackumulationen av kapital, och inte är till för den lille mannen, så räcker det att titta p t ex rättegångarna mot The Pirate Bay och andra fildelare. När det gäller att skydda kapital finns det inga begränsningar för samhället, men var är polisen och åklagarmyndighetens mångåriga utredningar om du som privatperson blir utsatt för vardagskriminalitet? Staten och kapitalet sitter i samma båt heter det, och så är det. Men det är spelets regler och inget att vara bitter över. Allt vår välstånd bygger just på denna heliga allians. Just nu vaknar en eller kanske tre generationer upp ur skönhetssömnen och upptäcker återigen just detta samband mellan stat och kapital. Och då går de och röstar på Piratpartiet, åtminstone i EU-valet. Inte på kommunisterna, som erbjuder lösningen att staten och kapitalet blir en part, istället för två, och alltså inte är en förbättring. Kommunismen har haft sin chans och visat att den aldrig leder till någon förbättring, utan bara byter namn på överheten. Jag ser intresset för Piratpartiet som ett friheteligt, liberalt och anarkistiskt drag. Folk vill helt enkelt inte ha en överhet.

Frågan är hur länge vi kan sträcka de senaste hundra årens paradigm, innan den brister? Min tro är att evig tillväxt inte är möjligt i en ändlig värld, och med det kommer samhället att förändras. Och all förändring är inte nödvändigtvis till det bättre.

Vad tror du?