Gästinlägg: Sammanfattning av Sydney – Hobart 2019

Nedanstående är ett gästinlägg signerat Lena Wilderäng adrenalena.se om årets tävling i Rolex Sydney – Hobart Yacht Race, tillika 75-årsjubilieumet av regattan.

Här följer en sammanfattning av min andra Sydney-Hobart 2019, som påbörjades på annandag jul. Strax innan start, på julafton, hade jag stuckit till Kosciuszko Range och bestigit fem av Australiens tio högsta toppar. Sedan var det dags för att bege sig till Sydney, därifrån jag bloggade tidigare.

Vågorna utanför Sydney Harbour.

Jag brukar föra logg över seglatser men den här gången lät jag bli. I stort var det tre saker jag gjorde under tävlingen – styrde båt, sov, eller sydde segel. (Visst var jag uppe och hjölpte till vid segelbyte och liknande, men det är detaljer). Förra Sydney-Hobart hade jag en rutin där jag bara bytte det som satt på huvudet – pannlampa, solglasögon eller ögonskydd för sömn. Den här gången behövde jag inte ögonskydd eftersom inte ens den starka australiensiska solen kunde störa ut sömnen som slukade mig efter varje avklarat pass bakom rodret.

Starten i Sydney Harbour.

Sydney.

Vår rutt var förutbestämd utifrån vädermodellerna vi hade, samt tips från en känd vänderstrateg som hjälpte oss även förra gången vi tävlade Sydney-Hobart. Rutten var baserad på vår förväntade fart, bästa vindvinkeln och styrkan, samt strömmarna. Under tävlingen är det förbjudet att få väderrapporter på andra sätt än det som finns tillgängligt publikt, så det gäller att sätta strategi på all info som finns att tillgå innan.

På en tävling som till stor del bjöd på medvind var vi beroende av försegel som funkar bra i sådana förhållanden. Självklart pushar man härdare än vanligt – det är ju en tävling. Saker och ting går sönder. Jag var off duty och sov när det small till och alla kallades upp på däck för segelbyte. Vi hade Code Zero uppe, men påfrestningarna blev för hårda och en infästning gick sönder, med de enorma krafterna som slet sönder saker och ting som följd. Hela fören såg ut som att vi hade kört på en isberg eller något liknande.

Skadad för.

Ytterligare ett segel gick sönder i för hårda vindar, det var en spinnaker som vi pushade till det yttersta. Men när jag senare stod vid rodret med vår mest robusta spinnaker uppe, hade fullständigt korrekt kurs gentemot vind och vågriktning, och inte heller hade för höga vindstyrkor kontra seglets specifikationer, så blev jag extremt förvånad när seglet plötsligt öppnade sig, som med osynlig dragkedja. Eller en mun som öppnas rakt genom seglet. Det ska inte behöva hända. En teori var att den pushades för hårt under förra seglatsen, en annan är att luften här har en annan densitet pga att vi är så långt söderut.

Lena på däck.

Nu hade 3 av 4 medvindssegel rivits, och det var inte den bästa förutsättningen för att vinna. Vi höll toppositionen fram till att skadorna uppstod, och hade jag fått stå hela den natten med vår #3 spinnaker så hade vi kunnat behålla dem – och till och med förbättra, eftersom en av våra styrkor är just förmågan att kötta på med spinnaker även på natten, även i jobbiga förhållanden, och även utan måne eller stjärnor. Nu hade vi endast kvar lättvindsspinnakern, och vinden skulle tillta, så det kom inte på frågan just nu.

Skepparen David Hows vid rodret.

Min inställning var dock att vi måste förbli tävlingsinriktade. Alla andra båtar har ju liknande segel och liknande vind. Vissa får skador och sabbar segel, det är inte annorlunda för dem än för oss. Men hur många gör någonting åt detta? Jag plockade fram seglet som vi skulle kunna få mest användning för framöver, och satte igång. Det tog lite tid att ta ut trasslet på den stora duken, det hade snott sig runt sig själv väldigt tajt i den friska brisen. Nästa steg var att laga revan som löpte längs med två sidor. Hur många meter är det, 30? Jag vet inte, men det kändes som 300. Först tar du en tvättsvamp med rent vatten och bäddar bort saltet på ca 1 meter lång bit. Sedan torkar bort det med varm fläkt som råkade finnas ombord. Sedan applicerar du segelreparationstejp, och slätar ut det ordentligt. När ena sidan är helt klar så fortsätter samma sak på andra sidan.

Solen inne över fastlandet är färgad av röken från bränderna.

Jag var fortfarande inte hundra på att det skulle hålla, så jag beslöt mig att lägga stygn med segeltråd utanpå tejpen. Hela dagen hade gått åt tejpandet, så jag passade på att sova och ta nattpass för rodret innan jag fortsatte med det nästa morgon. Det tog tid och var tråkigt, men om jag kunde göra något som skulle ge oss en tävlingsfördel så ville jag ha det gjort.

I övrigt var det inga skador utöver en besättningsmedlem som fick sönder axeln lite grann pga fel vinschteknik. Vädret var hyfsat varmt, och sjön lugnade ner sig något efter första dagen då vågorna kom från alla möjliga håll och ibland hamnade i fas och förstärkte varandra lite väl mycket. Vi kom förbi Bass Strait utan större bekymmer, och det såg ut som att vi skulle klara oss in till floden Derwent och mot mållinjen innan en storm skulle rulla in från väst.

Det är sen natt och vi ska förbi Cape Pillar. På AIS ser jag ett 20-tal båtar inne i Derwent, samtliga i kluster med nära noll fart, vända åt olika håll – nästan som om de vore ankrade. Det är uppenbarligen stiltje därinne. Skepparen ber mig att sätta taktik för approachen. Jag sätter mig vid navbordet och monitorerar samtliga klustrar, samt båtar som är på väg in. Flera andra rundar Cape Raoul och kommer till komplett stopp. Det gäller att undvika samma öde. Jag tar beslutet att bryta mot allmänna regeln att hålla till högra delen av Derwent på väg in, och vi fortsätter utåt, runt området med stiltje.

Lena trimmar lättvindsspinnaker nära Tasmaniens kust.

Dock dröjer det inte länge tills även vi får slut på vind. Vi guppar runt i totala mörkret, med utgående tidsvatten som ger oss ca 0,5-1 knop åt fel håll. Skepparen ger sig och väntar på att vinden ska komma, innan någon segelsättning ska ske. Men jag får slut på tålamod efter ett tag och insisterar på att vi testar att få upp en gennaker trots ingen vind.

Det verkar funka, trots att vindrörelsen är en bråkdel av ett knop. Vi arbetar upp lite fart och glider ljudlöst genom mörka vattnet. Surrealistiskt att göra ungefär samma fart som vinden, men ingen ifrågasätter det hela utan bara hoppas att det håller i sig. Vi slår på musik, alla sätter sig på sidan för att optimera båtens yta och därmed minska vattenmotstånd, och en känsla av att färdas genom en annan värld infinner sig. Det är ingen vind, vi rör oss ändå, i totalt mörker, med bioluminiscenta stjärnor i de små svallvågorna som vi lyckas röra upp. Facit kommer i efterhand när det visar sig att vi hamnar före båtar som kom in innan oss, men som fastnade i stilla områderna vid Derwents inlopp.

Lena vid rodret.

Färden genom Derwent borde ha tagit ett par timmar, men tack vare vindens frånvaro blir det en utdragen tortyr som tar hela natten, morgonen och förmiddagen. I tillägg till stiltjen är det en extremt varm dag, med 37 graders hetta som drar över Tasmanien som vanligtvis sällan blir varmare än dryga tjugo. Besättningen kör på. Vi spanar efter områden med bris, andra båtar som har vind. Undviker kollision med båt som tappat styrning. Fortsätter spela musik för att få upp glädjen och moralen. Jag märker hur komiga alla är – folk är inte vana vid att vara utan sömn så här länge. Ett vanligt misstag är att vara uppe sedan man ser Tasmaniens kust – man blir så pepp och inser inte att det kan var över ett dygn kvar. Jag får mig en tupplur på relingen, men ser att andra inte klarar av att göra detsamma, och blir desto mer komiga. Jag sätter igång, värmer upp sista maten vi har ombord, langar fram dryck, snacks, godis. Viktigt att få folk att förbli alerta – vore förödande med misstag eller olyckor så nära mållinjen.

Nästan vindstilla och stekande sol på Derwent.

När vi väl är så nära att vi kan urskilja approachen till mållinjen, ser vi 6 st båtar som guppar framför hamninloppet. De kämpar för att komma i mål, och har gjort det länge. Vi misstänker att de blir 7 st snart. Beslutet blir att försöka macguyvra upp Code Zero trots trasig utrustning, och fånga upp den lilla vinden som kan väntas komma. Plötsligt ser vi en förändring bakom oss – spinnakrar i olika färger slår ut och båtar kommer närmare. Vattnet bakom oss färgas mörkt, man ser att en bris är på inkommande. Utifrån det vi ser kommer vi behöva spinnaker. Arbetet med Code Zero avbryts och vi skyndar att sätta spinnaker, båtarna bakom oss har nu kommit nära med brisen. Oklart vilken sida bommen ska till, vi chansar, inser strax att vi nog måste gippa, med risk att tappa fart. Tar ner bommen igen – men inser att det inte är lönt, nuvarande kursen tar oss in mot mållinjen, och med den minimala vinden nu är det för riskabelt att göra några som helst ändringar. Vi fortsätter utan bom, och glider äntligen över mållinjen 3 dagar och 23 timmar efter start. Den ickekonventionella segelsättningen avspeglas på bild med ett något tilltufsat segel.

Ocean Gem på mållinjen.

Efter 697 avklarade mil blev det en mittenplacering i de divisioner vi tävlade i, vilket var bra efter omständigheterna. Får vara tacksam för det schyssta vädret (utöver stiltjen förstås), och att det var rekordfå båtar som bröt, endast tre stycken i år. Jag ser fram emot min nästa kappsegling, där jag kan vara en ännu starkare och ännu mer erfaren deltagare. Alla creds till skepparen och resten av besättningen för ett fantastiskt bra jobb. I år var det dessutom extra speciellt att korsa mållinjen, då jag hade någon som väntade in mig på Constitution Dock.