Nedanstående är ett gästinlägg och långläsning författat av twitterprofilen Ridefixer, tillika åklagare någonstans i Sverige.
Mot bakgrund av den senare tidens debatt om nödvärnsrätt i Sverige har jag fått den stora äran och förtroendet av Lars Wilderäng att beskriva nödvärnsrätten och den enskilde medborgarens rätt att försvara sig mot brottsligt angrepp.
 |
| En polisbil. |
Inledningsvis en kortare presentation av mig: Jag arbetar som kammaråklagare någonstans i Södra Sverige och twittrar anonymt under pseudonymen ”Ridefixer” – ordlek med yrket (Åk-lagare). Jag kommer fortsättningsvis behålla denna pseudonym och jag har förståelse att det genererar en viss skepsis från läsaren. Jag har försökt styrka min trovärdighet genom att på Twitter lägga upp bild på tjänstelegitimation samt åklagarbricka i syfte att mota bort trollanklagelser.
Med det sagt tänkte jag presentera den svenska lagstiftningen, ha ett kortare inlägg om den s.k. Castle Doctrine som ofta nämns i dessa sammanhang samt åskådliggöra med några rättsfall samt aktuella händelser. En disclaimer; nödvärnsrätten är föremål för djupa juridiska analyser och det finns avhandlingar och doktrin (dvs juridisk litteratur av de akademiskt intellektuella, de som forskar inom området) som enbart fokuserar på att analysera bestämmelsen. Jag ska försöka skildra nödvärnsrätten överskådligt och förståeligt för dig som läsare, men det blir ingen djupgående analys av bestämmelsen.
Nödvärnsrätten i Sverige
Vi lever i ett rättssamhälle. Enskilda kan inte själva skipa rättvisa. Det åligger polis, åklagare och domstol att upprätta samhällets rättsliga fundament. Det finns dock situationer när en brottslig handling är acceptabel såsom rätten till självförsvar – nödvärnsrätten. DU FÅR ALLTSÅ BEMÖTA VÅLD MED VÅLD. Frågan är snarast hur mycket och i vilket sammanhang. Det har i förarbetena till brottsbalken angetts att nödvärnsrätten anses tillhöra ”den naturliga rätten” (dvs rättigheter och skyldigheter som i alla tider anses gälla för alla kulturer och folkslag samt som står över de tillfälliga lagar staten instiftar) och att man därför inte kan detaljreglera denna bestämmelse. Det som i alla tider har varit svåra att bestämma för både lagstiftaren och domstolarna är balansen mellan rätten till självförsvar och angriparens rätt att inte behöva tåla mer än vad som är nödvändigt, vilket gör att man avväger om handlingen är självförsvar eller självhämnd.
Svensk nödvärnsrätt finns i brottsbalkens 24 kap. 1 § och är en ansvarsfrihetsgrund, dvs., om nödvärn föreligger blir du inte dömd för en gärning som normalt är att anse som ett brott.
24 kap. 1 § brottsbalken
“1 st: “En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig”
2 st: Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse”
Paragrafen listar alltså några situationer som medför rätt till nödvärn. Den är tämligen vag och ger utrymme för en bred tolkning. Man kan gå in i djupet i dessa uppräknade fyra punkter i andra stycket, men det är snarare föremål för juridisk diskussion och jag avser att beskriva nödvärnsrätten lättförståeligt för dig som läsare och ge dig ett hum om vad som är förenligt med nödvärnsrätten. Det våld man utövar blir endast brottsligt om det är uppenbart oförsvarligt utifrån ”angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse, omständigheterna i övrigt”.
Angreppets beskaffenhet
Man tittar på vad det är för typ av angripare. Är angriparen stor och stark samt beväpnad påverkar det bedömningen av angriparens farlighet och därmed hur mycket våld den angripne får försvara sig med. Även den angripnes egenskaper vägs in. Är man stor och stark och angrips av en obeväpnad, liten svag person minskar utrymmet för våld.
Det angripnas betydelse
Man tittar på det angripnas betydelse för att bedöma mängden godtagbart våld. En persons välbefinnande är mer skyddsvärt än egendom.
Omständigheterna i övrigt
Man gör en helhetsbedömning av alla faktorer i det aktuella fallet.
Uppenbart oförsvarligt
Våldet man utövar under nödvärnsrätten blir straffbart först när det alltså är uppenbart oförsvarligt. En kommentar kring begreppet finns i förarbetena till brottsbalken: ”uppenbart oförsvarlig” utgöra en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid en bedömning av huruvida den angripne har hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. Man bedömer alltså händelsen ur ett förmånligt perspektiv till den som har blivit angripen.
Högsta domstolen (härefter ”HD”) har i rättsfallet NJA 2009 s 234 kommit med vägledning hur man ska bedöma uppenbart oförsvarligt våld. I det fallet var det en mångårig konflikt mellan två personer som bodde grannar. Den åtalade som uppgav nödvärn hade dagen innan anmält att han blivit utsatt för en misshandel av den andre. Den aktuella dagen hade målsäganden kommit till den åtalades hus. Den åtalade uppgav att målsäganden hade angripit honom med kniv och han fick tag på en hammare som han slog målsäganden i huvudet med. Han sprang därefter in i huset för att se till att hans barn var där och bad dem ringa polisen och sprang ut igen. Då angrep målsäganden honom igen, han uppfattade att målsäganden fortfarande hade kniv, varpå han slog till målsäganden blev liggande. Målsäganden blev bl.a. blind på ena ögat och fick kraftiga skallskador.
Vad gäller ”uppenbart oförsvarlig” uttalar HD att man ska göra en tvådelad bedömning. För att våldet ska vara acceptabelt ska det inte föreligga en uppenbar skillnad mellan våldsanvändningen. Exv: angrips du av en person med en klen pinne får du inte knivhugga denne. Angrips du däremot av livsfarligt våld kan du möta med livsfarligt våld.
Det andra ledet är att det inte ska ha gått att avvärja angreppet med ett mindre ingripande sätt, t.ex. om man kunde flytta sig, eller om någon ropar ”Jag ska döda dig Sven för att du låg med min fru” varpå du svarar att du inte är Sven och angreppet avbryts. Enligt rättsfall, bl.a. NJA 1999 s. 460, får man generellt stanna kvar och försvara sig om man blir angripen med våld.
Att beväpna sig med kniv eller skjutvapen är generellt sett att anse som uppenbart oförsvarligt. Men! Även om gärningen skulle vara uppenbart oförsvarligt kan man ändå gå fri om det bedöms som nödvärnsexcess, vilket regleras i 24 kap. 6 § brottsbalken.
Nödvärnsexcess
24 kap. 6 § brottsbalken slår fast att om någon går utöver nödvärnsrätten och “gjort mer än vad som medges, ska han eller hon ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig“.
Med begreppet ”svårligen kunde besinna sig” har HD uttalat att det innebär att den angripne personens handlande ligger utanför det som kan anses vara uppenbart oförsvarligt men ändå kan bedömas som godtagbart med hänsyn till att situationen exempelvis har varit mycket stressande och traumatisk, såsom att ens barn blir angripna.
HD konstaterade i det ovan nämnda rättsfallet NJA 2009 s. 234 att den åtalades våldsanvändning, trots att han ansåg sig ha varit i en livsfarlig situation, var uppenbart oförsvarlig eftersom det rörde sig om ett relativt utdraget händelseförlopp, där framförallt att han springer ut igen och slår angriparen anses för mycket. HD ansåg dock att den åtalade (den angripne) skulle frias på nödvärnsexcess eftersom det konstaterades att han var mycket rädd, både för sig själv och sina barn, och vid en samlad bedömning kom fram till att han befunnit sig ett sådant tillstånd att han inte kunde ha förmått sig att begränsa sin våldsanvändning.
Det diskuteras ofta i sociala medier och traditionell media om angrepp i hemmet, eller home invasions som den engelska termen är. Mot vad som nämns ovan skulle jag säga att utrymmet för att bemöta våld med våld är större i ditt eget hem om du t.ex. upptäcker en inbrottstjuv och angrips än att du angrips på gatan. På allmän plats är utrymmet större för dig att fly från platsen (du får så klart bemöta våld med våld) än i ditt hem. Utrymmet för nödvärnsexcess skulle jag även säga är större i ditt hem, t.ex. du angrips i närvaro av dina barn.
I nödvärnsbedömningen finns det även ett begrepp som kallas för putativt nödvärn eller “inbillat nödvärn”, alltså hur en person har uppfattat en situation och trott sig ha nödvärnsrätt, trots att det inte var så. Om domstolen bedömer att det föreligger putativt nödvärn kan det leda till friande dom.
Rättsfall
Alltså; det finns stora utrymmen i praxis att gå fri även om man allvarligt skadar/dödar någon om nödvärn inte kan motbevisas av åklagaren. Exempelvis blev nyligen en regimkritisk bloggare från Tjetjenien, bosatt i Gävle, angripen av en gärningsman med hammare. Bloggaren lyckades avväpna angriparen och slå ner densamme med hammaren. Angriparen sitter för närvarande anhållen så vitt känt. Tre andra exempel på fall där den åtalade har friats är följande:
Dom från Malmö tingsrätt den 30 november 2016. Kvinna åtalad för mord/alternativt grov misshandel, grovt vållande till annans död. Den tilltalade (kvinnan som angreps) larmar 112. Patrull kommer till platsen, en man påträffas död. Kvinnan uppger att mannen angripit henne med våld och att hon därvid kommit åt en kniv som hon hållit mot honom, men att han fortsatte mot henne och fick kniven i sig, utan att hon märkte detta. Det fanns en del indicier som inte var förenlig med hennes berättelse (blodspår i lägenheten, hur mannen hade rört sig efter att han började blöda), varför hon blev åtalad. Tingsrätten friade med hänvisning till att det inte fanns några vittnen och att kvinnans berättelse inte var orimlig (mannen var påverkad vid händelsen).
Dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge den 5 juli 2018. 17-åring blir angripen utanför en villa av sin flickväns expojkvän. 17-åring bar vid tillfället kniv på sig. Angriparen sätter en pistol mot 17-åringens huvud, varefter han hugger angriparen med flera knivhugg. Pistolen visade sig vara en kolsyrepistol. Hovrätten konstaterar att 17-åringen inte kunde fly från platsen och att han har uppfattat vapnet som riktigt. Utifrån den situationen har hans våld inte varit uppenbart oförsvarligt.
Dom 29 december 2011 från Hovrätten över Västra Sverige. Två bröder har konflikt. Den ene kommer hem till den andre och kräver pengar för en skuld. Den angripande broder försöker forcera dörren, bl.a. med en fyrhjuling. Den angripande brodern har även ett cementrör i handen. Den försvarande brodern tillgriper ett luftgevär och öppnar dörren. Den angripande brodern närmar sig varför den försvarande brodern skjuter honom i bröstet med luftgeväret. Hovrätten konstaterar:
” [..] med beaktande av att ett luftgevär är ett skjutvapen som i denna situation hade kunnat orsaka endast begränsade skador, och att [angriparen] av skottet också orsakades lindriga skador, anser hovrätten att det inte hade varit möjligt för [försvararen] att avvärja ytterligare angrepp med mindre ingripande våld. Den gärning som [försvararen] begått i nödvärn har därmed inte varit uppenbart oförsvarlig. Åtalet ska därför ogillas.”
Två andra uppmärksammade fall där den som menar nödvärnsrätt blev dömd är Vallåkradomen och ”Hjälmfallet”.
Vallåkrafallet
En äldre man skjuter ihjäl två bröder som trakasserat honom med olika former av hot m.m. Den ena skjuts i bröstet, den andre i ryggen, vid mannens dörr. De var beväpnade med tillhyggen och hade krossat en ruta. Här ansåg hovrätten att: ”hotet mot 69-åringen var dock inte så akut, i skottögonblicken, att hans handlande kan vara straffritt. Bröderna befann sig på andra sidan av den låsta dörren. De stod stilla och gjorde inget med dörren när han valde att skjuta. Trots att 69-åringen var i en mycket svår situation måste han ha haft möjlighet att till exempel först ropa eller visa att han var beväpnad, att skjuta ett varningsskott eller skjuta mot mindre vitala delar.”
I detta fall blev dörren den avgörande faktorn. Hade bröderna befunnit sig inne tror jag mannen hade friats.
”Hjälmfallet”
En man blir angripen av en beväpnad tjuv efter mannen med kamrat kommit på tjuven på bar gärning. Mannen lyckas få tag på tjuven motorcykelhjälm som han slår ett flertal slag i huvudet på tjuven. Tjuven orsakas kraftiga skallskador och blir invalidiserad. Mannen menade att han hade slagit tre slag i tjuvens huvud när denne stod upp, men åklagaren, utifrån stöd från Nationellt Forensiskt Forum, menade att det rörde sig om fler slag än tre och där en del hade utdelats när tjuven låg på marken. Hovrätten fann det styrkt att tjuven blivit misshandlad på marken och hade följande resonemang: Sammantaget anser hovrätten att annat inte är visat än att [den åtalade mannen] i inledningen av misshandeln har befunnit sig i en sådan nödvärnssituation att han har haft rätt att tillgripa visst våld för att avvärja det brottsliga angrepp som tjuven påbörjat mot honom och [vittnet]. Däremot har mannen saknat nödvärnsrätt då han utdelade det sista slaget mot tjuven när denne låg ned på marken. Tjuvens brottsliga angrepp får nämligen då anses ha upphört.
Ni ser själva att det kan bli komplexa bedömningar av vad någon bort göra/inte gjorde. Mot denna bakgrund kan man inte ta fram en “mall” på vilket våld du får använda eller inte använda.
The Castle Doctrine
The Castle Doctrine (härefter “CD”) härstammar i sin moderna form från engelsk rätt. Redan här ett påpekande; anglosaxisk rätt (Common law) bygger främst på ett gediget system av rättsfall, dvs en rättsordning byggd på praxis, germansk rätt (som Sverige, Civil law) bygger på huvudsakligen lagstiftning. Common law är främst spridd i länder som tidigare haft Storbritannien som kolonialmakt. USA, vars CD många refererar till, har enkelt uttryckt en blandning av common law och civil law, med grundlagen The Constitution och ett system med praxis.
CD bygger på begreppet att “mitt hem är min borg” och att man har rätt att skydda sig mot en angripare i främst sitt hem, men i vissa delstater även på sin mark/fordon. I de flesta delstater, påstår jag, är CD i princip samma som svensk nödvärnsrätt; du har rätt att skydda dig, även med dödligt våld, om du angrips, och används i kontexten att fria någon från att en inkräktare har dött, snarare än att det ger en absolut rätt att döda en inkräktare.
CD kräver att vissa förutsättningar är uppfyllda, exv:
1. Inkräktaren måste ha tagit sig in i ditt hem på ett brottsligt sätt (läs brutit sig in). T.ex. en polisman har rätt att ta sig in i ditt hem.
2. Hemägaren måste ha uppfattningen att vederbörande kommer att utsättas för ett brottsligt angrepp från inkräktaren.
3. Hemägaren får inte ha provocerat fram att inkräktaren tar sig in eller att inkräktaren attackerar vederbörande.
CD ger alltså inte ovillkorlig rätt att skjuta någon på fläcken. Som jag tidigare har beskrivit har CD alltså stora likheter med svensk nödvärnsrätt. Den egentliga skillnaden är att i svensk nödvärnsrätt ska våldet vara proportionellt, vilket så klart är en bedömningsfråga, och även fast våldet inte har varit proportionellt så kan man frias med nödvärnsexcessen.
Man ska inte, enligt mig, förväxla in CD i debatten kring rätten att bära vapen, vilket är en helt annan fråga. Eftersom rätten att bära vapen är mer utspridd i USA blir det mer normalt att använda sig av just detta i nödvärnssituationer. I Sverige kan man få licens på vapen i skyddssyfte, men det är otroligt restriktivt. Svensk nödvärnsrätt hindrar dock inte dig att använda ett skjutvapen i nödvärn, blir du angripen av livsfarligt våld i hemmet och du har licens på ett hagelgevär kan du använda detta. Jag hör ofta argumenten ”man får inte skydda sig mot angrepp i Sverige – tillåt CD nu och skjutvapen”. Jag menar att dessa egentligen handlar om att släppa på restriktionerna för skjutvapen mer än rätten till nödvärn, eftersom CD och svensk nödvärnsrätt har många likheter, men en skillnad är som sagt rätten till att bära vapen, och det är en annan diskussion som inte ska smitta diskussionen om nödvärnsrätten.
Sammanfattning
Nödvärnsfallen blir ofta komplexa bedömningar av vad personer har gjort eller inte gjort och juridiska resonemang vad vederbörande har uppfattat eller borde uppfattat. Mot denna bakgrund är det oftast mest lämpligt att situationen prövas i domstol och inte av åklagaren eftersom det rent objektivt, dvs de faktiska omständigheterna, visar att ett brott begåtts och då får domstolen bedöma om det har förelegat ansvarsfrihetsgrund eller inte. Detta gäller så klart inte de uppenbara fall av nödvärn och jag som åklagare har en nedläggningsgrund med följande motivering: “Det går inte att motbevisa invändningen om att gärningen har begåtts i nödvärn“. Med det sagt, har någon orsakats allvarlig kroppsskada eller avlidit är oftast utrymmet för att åklagaren ska lägga ned väldigt begränsat, och dessa fall prövas normalt i domstol. Det är en anledning till varför det främst är den typen av nödvärnsfall som förekommer i media. När någon har fått en allvarlig skada eller dött behöver detta utredas grundligt, och jag tycker det är bra att det prövas i domstol. Jag som åklagare har en skyldighet att väcka åtal om tillräckliga skäl finns, vilket det oftast finns i dessa fall. Vidare är det bra att utreda omständigheterna så att man kan bekräfta eller ifrågasätta invändningen om nödvärn. Många på Twitter vill ha rätt med “stand your ground”-liknande bestämmelser och ha rätt att ha [skjuta] ihjäl en inkräktare. Juridik och vardagen är dock inte svart eller vit. Många tänker sig säkert skumma helkriminella gäng från Östeuropa som ska plundra dig i ditt hem Det är så klart att det kan hända och sker, men inkräktaren kan lika bra vara en förvirrad tant, grannens missbrukande barn, eller en 15-årig tjuv. Ska man ha ovillkorlig rätt att ha skada dessa oavsett? Det tycker inte jag.
Med detta sagt har jag försökt att kortfattat och på ett tydligt samt enkelt sätt skildra svensk nödvärnsrätt.
//”Ridefixer”
Bloggens kommentar: De flesta nödvärnsfall hamnar aldrig i domstol, än mindre i media annat än som att “greps av allmänheten”, “tillskyndande hjälp räddade offret” osv. Men när någon dör eller blir mycket allvarligt skadad så kommer det prövas i domstol. Det betyder inte att den åtalade är skyldig till brott, utan det är så vi i rättsamhället Sverige testar de allvarligaste fallen av nödvärn. Precis som varenda gång en polis skjuter någon så lämnas det vidare till åklagare och går ibland rent av till domstol, då polisen också använder samma nödvärnsrätt som du. Man får använda nödvärn för att skydda annan. Men räkna inte med att frikännas om du skjuter en flyende person i ryggen med hagelbössa, utanför ditt hem, eller om du slår med en motorcykelhjälm mot en medvetslös person på marken upprepade gånger.
39 kommentarer
Intressant läsning. Tack!
Mycket intressant gästinlägg!
Bortom medias, vissa politikers och sociala mediers verklighetsbeskrivning är Sverige ofta väldigt rationellt. Tack för insikten, ska lyfta fram detta nästa gång diskussionen dyker upp på kafferasten.
Det är en svår fråga, min lekmannabedömning och känsla i dessa fall är dock kanske ännu svårare.
Jag som en ordinär laglydig medborgare förväntas på något sätt förstå hur mcyekt våld som är acceptabelt i en dylik situation. Jag ska besinna mig i en komplett obekant situation mot en angripare som jag inte vet något om. Vilket våldskapital besitter denne, vad kan jag drabbas av om jag inte hårt och precist neutraliserar angriparen?
I de fall du beskriver tar man hänsyn till situationen som sådan, utifrån ett objektivt synsätt om huruvida man borde kunna besinna sig eller förstå att nog är nog. Problemet blir att hur ska man veta vad som är lagom mängd våld i en situation där man fruktar för sitt liv. Det extra slaget eller skottet kan vara en konsekvens av att man tror att om det inte utdelas kommer attacken att fortsätta fast så inte är fallet rent sakligt.
Den andra sidan är förstås att man inte ska kunna göra vad som helst och sen hävda nödvärn.
Mycket svåra frågor att svara och till syvende och sist kommer det ner till en åsikt om vad kan anses vara försvarligt och det kan så klart variera från person till person samtidigt som lagtexten, av förklarliga skäl, är luddig.
Inte minst med tanke på att man ser åtskilliga fall där tröskeln för dödligt våld är i princip noll.t
De ännu mer problematiska situationerna torde vara om man ska ingripa å någon annans vägnar, där uppfattas rätten som ännu mer kringskuren.
Säg att tre personer på ett eller annat sätt angriper en ensam person. Ofta ställs frågan varför ingen ingrep, det passerade ju flera personer som såg vad som pågick. Svaret på den frågan verkar vara att man själv löper risk att skadas eller straffas och att din nödvärnsrätt är kraftigt begränsad å en annan persons vägnar. Du kan inte gärna knata in och knacka en av personerna på axeln och be dem upphöra då det medför fara för ditt eget liv i en situation som redan är obehaglig att kliva in i. Skulle du istället storma in sparka en av dem i huvudet och försöka veva loss på person två så gott du kan i hopp om att den tredje flyr så utöver du sannolikt för mycket våld och riskerar att dömas.
Det är också stor sannolikhet att ditt liv påverkas av en dylik situation, du kan få en kniv i magen om du är för återhållsam eller en dom om du är för aggressiv vilket i sin tur kan komma att påverka ditt framtida liv kraftigt. Motparterna kanske redan är hårt kriminellt belastade utan någon egentlig normal framtid och kommer kanske rycka på axlarna åt att ha satt en kniv i dig.
Med bakgrund av den här typen av situationer och nuvarande nödvärnsrätt är det fullt rimligt att folk blundar, avstår från att ingripa och går förbi och det är sorgligt att samhället skapar det beteendet för att i nästa andetag ifrågasätta varför ingen ingrep.
Svaret på den här frågan diskuteras lite i inlägget tänker jag. I frågan om vapen. Vilket är nödvändigt i en sådan här situation.
Det ideala i den här situationen hade varit att den som ingriper är en rättskaffens och laglydig person som är beväpnad och har ett mandat att använda vapnet om det är nödvändigt. Kanske har denne genomgått en utbildning, är över 25 år gammal, ostraffad och frisk och sund. Personen är etablerad i samhället och har mycket att förlora på att begå brott.
De tre kriminella angriparna, som är kriminellt belastade, får inte bära vapen och blir ofta kontrollerade av polisen eftersom de är kriminellt belastade och skulle de ha vapen får de räkna med att bli finkade på stället. De är därför troligen inte beväpnade, iallafall inte med annat än knivar.
I den situationen är risken att ingripa begränsad. Om ett sådant ingripande slutar med att en eller flera kriminella skjuts ihjäl (t.ex. för att de är narkotikapåverkade och går till angrepp med kniv mot den som ingriper) så är det ett moraliskt godtagbart utfall.
Samhället gör rätt i att ge mera förtroende och makt till de som är pålitliga och bidrar till samhället, medans kriminella som skadar sina medmänniskor bör ges mindre förtroende och mindre rättigheter och i hög grad bör värderas lägre än skötsamma människor. Väljer man att direkt angripa sina medmänniskor är det också rimligt att man i stort är rättslös när man gör det.
Håller med
+1 på Gork. Det daltas med kriminellt slödder.
I sådana här diskussioner får jag alltid känslan av att de som förespråkar rätten till våldsanvändning med skjutvapen är de som är minst lämpade att inneha skjutvapen.
Det kanske vore en bra idé att ha som kriterium för vapeninnehav att man inte vill ha ett vapen. 🙂
Instämmer, intressant läsning. En kort kommentar till "bloggens kommentar" längs ned. Utöver nödvärnsrätt så har en polisman även laga befogenhet att använda våld. Finns en del information om det på polisens webbplats.
Min uppfattning är att balansen är skev till brottslingarnas fördel. I Vallåkrafallet har jag inte alla omständigheter, men 2 års fängelse när en 70-årig man skjuter ihjäl en 21-åring och en 24-åring som angriper hans hem med tillhyggen känns ordentligt omoraliskt. Samhället borde tydligt ställa sig på brottoffrens sida och tillåta en mer omfattande våldsanvändning i självförsvar. Vanligt folk ska inte behöva vara rädda eller försiktiga när de försvarar sig mot ett brottsligt angrepp, men förbrytaren får gärna vara rättslös.
Kanske saknas någon form av brottsrubricering för överdrivet nödvärn? T.ex. att den som använder för mycket våld får böter eller villkorligt istället för fängelse.
Att skjuta en flyende i ryggen tycker du inte är omoraliskt?
Jag är ganska säker på att den nödvärnsliknande situationen vägs in vid straffutmätningen även om det inte blir en särskild rubricering.
Att skjuta en flyende i ryggen är såklart omoraliskt om man gör det i en väl övervägd situation.
Men i en stridssituation när livet det egna livet är hotat så reagerar man i hög grad på instinkt. Vanligt folk är inte tränade för detta. Det går dessutom fort och man kanske har sekunder på sig att fatta beslut medans adrenalinet sprutar. I den situationen skall man inte begära att någon fatta kloka och övertänkta beslut. Om en sådan situation slutar med att en angripare blir skjuten i ryggen så har försvararen iallafall inte begått något allvarligt klandervärt. Lämpligt straff vore kanske isåfall böter för "oförsvarligt nödvärn" eller liknande. Inte fängelse.
Jag har svårt att tro att en friare nödvärnsrätt skulle utgöra ett samhällsproblem. Hur vanligt är det att någon dödar eller misshandlar någon annan och sedan skyller på nödvärn? Tror inte att det skulle bli mycket vanligare. Däremot är det viktigt att vanligt folk vet att man inte behöver vara försiktig i en nödvärnssituation.
Vem är personen att sätta sig in i mannens psyke just i den situationen? Inte ens en domstol antar jag.
Det här börjar gå off topic, men jag har för mig att GW tog upp Vallåkrafallet för en hel del år sen (5? 10?) då det framkom att angriparna under en längre tid hade trakasserat/hotat den äldre mannen innan det fatala angreppet skedde. Det torde ha inverkat på rättens bedömning. Enligt min egen, helt frikopplade bedömning borde det ha lett till frikännande inte minst med tanke på de inblandades respektive ålder, vitalitet, vandel och utsatta läge.
Så jag håller med Gork här, rätten skickade fel signal. Men busarna togs bort.
Var lugn, jag tänker inte gå med i {parti} bara för att få sitta ting. Nämndemännen utses ju bland dem på listan som blir över till "riktiga" nämnder.
I Vallåkrafallet är det dessutom inte svårt att föreställa sig att den äldre mannen var rejält stressad av att de båda yngre männen hade trakasserat och hotat honom en längre tid. Ibland brister det.
Jag har förvisso inte alla fakta i målet, men av vad jag har läst om det är jag lite förvånad över att det till slut blev en dom på två års fängelse (reducerad från fyra av hovrätten, om jag minns rätt).
Det är kanske rimligt att den äldre mannan inte friades, men med tanke på omständigheterna borde kanske straffet ha blivit mildare.
Men lärdomen av det fallet och av vad lagen och förarbetena säger är att utfallet blir allra bäst om man håller sig lugn och kall i en nödvärnssituation. Plättlätt, eller hur?
Jag har läst Vallåkradomen. Inte förvånande att det blev fängelse för den gamle mannen, men moraliskt var det helt fel och lagen borde ändras till de ursprungliga angriparnas nackdel.
Jag håller inte alls med åklagaren om att vi riskerar skjuta ihjäl folk till höger och vänster.
Som vanligt tar Svenska samhället alldeles för stor hänsyn till brottslingar och livsstilskriminella i stället för vanligt folk.
Politikernas undfallenhet för frågan om kriminellas plats i samhället kommer med stor sannolikhet tyvärr att få ett besvärligt genomslag i nästa val.
En grej jag funderat över med Vallåkrafallet (har dock inte läst domen i sin helhet) är om det finns något underliggande resonemang kring varför just den händelsen inte var nödvärn, som berör "smittorisken" eller hur man ska säga.
Alltså att – om han hade friats – det skulle kunna gå att locka två personer till sitt hus mitt i natten, skjuta dem genom ett fönster och sedan hävda samma sak som mannen i Vallåkra gjorde.
Hade det kunnat bli en annan bedömning om det funnits vittnen på plats som styrkte hans berättelse? Vilken jag alltså inte betvivlar i och för sig, jag ser bara hur möjligheter att ta människor av daga skulle kunna öppna sig om han hade friats.
I Vallåkrafallet fanns en lång historia av trakasserier mot den äldre mannen av de två.
Bra och givetvis initierat skrivet.
Funderar över nödvärnsrätten ställd mot VAR tillhygget finns. Om jag har ett basebollträ stående i hallen och det är det första jag ser som tillhygge när jag möter inkräktaren, kan ett enda slag göra slut på inkräktaren, oavsett dennes avsikt, förutom att ett försök till intrång påbörjats.
Tillhygget skulle kunna vara ett hagelgevär, inlåst i ett vapenskåp i hallen.
Vad jag vill komma med resonemanget är att situationen kan ses ut många perspektiv beroende på vad som finns att tillgå att skydda sig med.
Kommer nödvärnsrätten att tolkas olika om man svarar med ett hagelgevär eller en piesavakvast?
Lite så…
Det beror på,kanske hen var på väg att våldta din hustru!
Intressant och "ridefixer" har säkert rätt i vad lagen säger. Jag behöver dock inte hålla med lagen.
Så länge som polisen inte säkerställer min trygghet (egen erfarenhet) så måste jag ha fullständig rätt att göra det själv i mitt eget hem. Jag kan inte gå någon annanstans.
Kan exemplifiera med en bekant som blev misshandlad, mitt på ljusa dagen, med vittnen och bild på gärningsmannen. Nedlagt i brist på bevis…
Så nödvärnsrätten behöver utvidgas till "borglag". Om polisen inte tänker upprätthålla våldsmonopolet måste jag ha rätten att skydda mig själv.
Ett intressant inlägg, publicerat i Smålandsposten 2016, med lite mer historik kring självförsvar mm: https://www.smp.se/ledare/vi-behover-en-ratt-till-sjalvforsvar/
"Inkräktaren måste ha tagit sig in i ditt hem på ett brottsligt sätt (läs brutit sig in). T.ex. en polisman har rätt att ta sig in i ditt hem."
Måste en polisman identifiera sig (eller åtminstone tala om att han är polis) innan han bryter sig in i någons hem?
Det vore ju trist om någon misstog en polis för inbrottstjuv och det blev en kamp som slutade med polismannens död.
Om polisen tar sig in med hjälp av "hårdare" metoder så är det långt över vad kriminella normalt förfogar över och du kommer veta att det är polisen skulle jag säga. Däremot identifierar de sig alltid annars inklusive mitt i natten när de letar efter någon på landet och begär att man ska identifiera sig i sitt eget hem.
I ett sådant mitt-i-natten-scenario antar jag att polisen kan visa upp bevis på att de har fått tillstånd till husrannsakan.
PD, vad jag har förstått (jag är inte jurist så har inte någon lagreferens att komma med) är hela det här med "har ni tillstånd för husrannsakan" något som inte ens existerar i Sverige, men många/alla svenskar TROR att det gör det eftersom de sett hundratals amerikanska filmer/Tv-serier där det går till på det sättet.
Vad jag förstår får den svenska polisen ta sig in var den vill om den anser sig ha misstanke om brottslighet på någon viss nivå, det krävs ingen "warrent".
Här får gärna någon kunnig – t.ex. författaren till inlägget – komma med kompletterande information.
Korrekt, husrannsakan är inte något som finns i Sverige på det viset. Polisen ska kunna motivera tillslaget, men behöver ingen dokumentation eller tillstånd. Ofta frågar man sin chef bara.
Såvitt jag vet (men mitt minne kan behöva kompletteras) ska normal ett beslut om husrannsakan fattas av en åklagare, men i brådskande fall kan ett polisbefäl fatta beslutet.
Jo, jag mindes nästan rätt. Rättegångsbalken 28 kapitlet, 4 § och 5 §.
https://lagen.nu/1942:740#K28P4S1
"inkräktaren kan lika bra vara en förvirrad tant, grannens missbrukande barn, eller en 15-årig tjuv. Ska man ha ovillkorlig rätt att ha skada dessa oavsett? Det tycker inte jag."
Inte tanten, men de andra är gråzonsfall. Finns illvilligt uppsåt från förövaren så är dennes demografiska omständigheter ganska oviktiga. Vi kan inte tillåta folk att ränna omkring och stjäla och vara våldsamma bara för att de är unga, fattiga och/eller missbrukare. Det vore motsatsen till skademinimerande, vilket iallafall jag tycker att borde vara ledstjärnan för samhällets åtgärder.
Jag menar inte att man ska få använda obegränsat med våld som första åtgärd men det bör inte finnas någon bortre gräns för vad som kan tillåtas om inte de mildare åtgärderna räcker för att få förövaren att sluta.
Problemet med argumentationen "förvirrad tant" "grannens missbrukande barn" etc är att en förvirrad tant tar sig inte in i en normal bostad. Väldigt få tanter förvirrade eller inte klarar fysiskt av att bryta sig in, för här antar vi trots allt att det är ett inbrott.
"grannens missbrukande barn"… vad ska man säga? Är det annorlunda om det inte är grannens missbrukande kriminella släktning som i jakt på snabba pengar bryter sig in för att stjäla eller om den är snedtänd slå ihjäl dig? Vette tusan.
Samma med 15 årig tjuv, det är i normalfallet en person med grovt missbruk i botten.
Om grannens missbrukande 15 åriga barn bryter sig in i jakt på pengar så tja vad är det för skillnad mot om grannens missbrukande 21 åring bryter sig in? Ingendera straffas för det i svensk lag (om polisen ens behagar lagföra)
Tragiskt att inte mina två kommentarer fått ligga kvar. Varför har de tagits bort, Lars?
Ett fall som jag tyckte var intressant, var när en pappa slog en inbrottstjuv som hade hotat den sjuårige sonen med pistol. Pappan blev gripen. Är det någon som vet hur det gick sedan?
https://www.expressen.se/kvallsposten/inbrottstjuv-hotade-7-aring-pappa-ar-misstankt-for-brott/
Författaren av till detta gästinlägg meddelade på Twitter att förundersökningen mot pappan är nerlagd.
https://twitter.com/FixerRide/status/1221812920297893889
Vi hamnade i en diskussion om detta hemma.
Skolan säger till barnen (enligt dem) att man inte ska/får slå tillbaka.
Jag sade till barnen att vi har nödvärnsrätt i Sverige och att eftersom barn också är svenskar så gäller det dem också. (gäller väl alla på svensk mark antar jag)
Skrev till lawline om med frågan om vad som t.ex. kan vara befogat försvar mot t.ex. fasthållning. Att svaret var att mitt förslag om slag med öppen hand torde kunna avses försvarligt.
https://lawline.se/answers/nodvarnsratt
Mitt åsikt är att den den mängd trakasserier och lågintensivt våld som verkar föregå i vissa skolmiljöer gör regeln om skolplikt moraliskt tveksam… kanske retroativt straffbar.
När det gäller "skjuta i ryggen" vill jag från egen erfarenhet nämna att från det att hjärnan har inriktat sig på att skjuta har "ordern" redan gått ut och vad synen sedan uppfattar kan inte hejda det förlopp som redan påbörjats. Gäller även poliser. (Erfarenhet från målskjutning)