Nedanstående text är författad av Erik Melander, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet med anledning av att det idag den 8:e mars är den internationella kvinnodagen.
Rysslands förnyade anfallskrig mot Ukraina rasar vidare och tankarna går förstås till hur vi kan hjälpa försvararna och offren. För den som samtidigt vill ta ett analytiskt helikopterperspektiv finns många intressanta infallsvinklar. På internationella kvinnodagen kan det kanske vara passande med ett jämställdhetsperspektiv på kriget i Ukraina.
Jag har i en tidigare gästkrönika beskrivit den forskning som visar att mer jämställda samhällen är fredligare. Dagens utveckling illustrerar på ett kusligt sätt sambanden mellan den fascistoida Putin-regimens strävan efter herravälde över andra folk i nationens namn och ett ideal om krigisk manlighet som Putin försöker leva upp till och sprida i samhället.
Den amerikanske historikern Robert O Paxton har identifierat vilka krafter som driver fascistiska rörelser, och pekar bland annat på en bakomliggande känsla av kris och förnedring, tron att ens grupp är ett offer, nödvändigheten av ett auktoritärt ledarskap (alltid en man), och riktigheten i att den egna gruppen använder våld för att dominera andra. Den våldsamme krigaren förhärligas, och kvinnor ska föras tillbaka till deras naturliga roll i hemmet och moderskapet, som ett led i att fördärvande främmande influenser trycks tillbaka. Som fascistledaren Mussolini sade i det italienska parlamentet: krig är för mannen som moderskap är för kvinnan. Det är lätt att känna igen mönstren i Rysslands utveckling, exempelvis hur Putin försökt framställa sig själv som den oomtvistade ledaren och macho-mannen, samtidigt som kvinnors rättigheter trycks tillbaka. Det är också intressant att notera att liknande tankegångar går igen i många andra våldsamma auktoritära rörelser, till exempel i den militanta islamismen. Eller i den norske massmördaren Anders Bering Breiviks manifest.
Undersökningar visar att våldsbejakande och intoleranta attityder och beteenden i hög grad samvarierar med att en individ förespråkar en mansroll som är fientlig till jämställdhet och föreskriver att män ska vara hårda, dominanta, och beredda att använda våld som svar på utmaningar och för att vinna respekt. Det gäller exempelvis benägenhet att begå våldtäkt och andra våldsbrott, att förespråka tortyr, överdrivet risktagande, politisk extremism, och deltagande i politiskt våld. Där denna typ av manlighetsideal är starka och uppmuntras blir samhället följaktligen våldsammare och mer intolerant. Samtidigt tilldelas män i kraft av sin verkliga eller föreställda krigarroll generellt sett en dominant och priviligierad roll gentemot kvinnor. Detta är en central aspekt av fascismen som bidrar till att motivera aggression mot andra grupper och länder.
Det finns en näraliggande föreställning att samhällen som är jämställda och toleranta inte kan vara effektiva i krig, och att krigsmakter som integrerar kvinnor, homosexuella, och andra grupper som traditionellt varit exkluderade, är underlägsna krigsmakter som bejakar en krigisk manlighet. Det finns inget stöd för den föreställningen i systematiska studier av länders effektivitet på slagfältet. Tvärt om finns det goda argument för att ett fritt och tolerant samhälle producerar bättre motiverade soldater, och att en krigsmakt som bejakar tolerans och mångfald kan bli effektivare genom att rekryteringspoolen blir större och destruktiva beteenden ovanligare. Det pågående kriget mellan Ukraina och Ryssland kan i viss mån illustrera detta. Ukraina är ett klart mer jämställt och HBTQ-tolerant samhälle än Ryssland. År 2020 tjänstgjorde mer än 31 000 kvinnor i Ukrainas väpnade styrkor, vilket motsvarade 16% av totalen. Av dessa var 4810 officerare, däribland 12 kompanichefer och 109 plutonchefer. Under striderna år 2014 i Donbas tilldelades 257 kvinnor utmärkelser för sina stridsinsatser, varav nio postumt. I den nu pågående förnyade ryska invasionen förefaller de ukrainska styrkorna vara mycket effektivare på slagfältet än Rysslands armé, som utmärks bland annat av hård behandling av soldater, pennalism, och ett unket manligt krigarideal.
Kanske finns en parallell till de nordiska ländernas relativt höga försvarsvilja. De nordiska länderna har i forskning visat sig ha en “konstigt” hög försvarsvilja, och är i det avseendet outliers. Generellt finner forskningen en samvariation mellan samhällen med tolerans för olikhet, betoning av självförverkligande, emancipativa värderingar och LÅG försvarsvilja. Men de nordiska länderna kombinerar just dessa värderingar med ovanligt HÖG försvarsvilja. Forskarna för fram tolkningen att den ovanligt höga försvarsviljan i dessa fall kan förklaras av en vilja att försvara bland annat just dessa värderingar. Detta i kombination med närheten under lång tid till ett hotande imperium som står för en väldigt annorlunda samhällsmodell, dvs SSSR/Ryssland, skulle kunna förklara den annars svårförklarligt höga försvarsviljan i de nordiska länderna.
Det kommer rimligen att komma många viktiga lärdomar för Sveriges försvar från det fruktansvärda kriget i vår närhet. En lärdom ser ut att bli att försvarsmaktens arbete med värdegrund och breddad rekrytering är en framgångsstrategi. Vi torde ha goda möjligheter att rekrytera de som är allra lämpligast för varje befattning utan diskriminering. Förutsättningarna borde vara goda för att träna väl motiverade soldater som fokuserar på uppgiften istället för att leva ut skeva manlighetsideal. Vårt försvar är väl förankrat i breda lager av befolkningen och försvarsviljan god. Kritiker som gnällt om ”genusförsvar”, ”godhetssignalering”, ”wokeism”, och liknande verkar vara fel ute. Självklart kan det vara sunt att i specifika fall ifrågasätta sådant som mängden och innehållet av värdegrundsutbildningen. Men de som inte kan acceptera försvarets värdegrund och inkluderande hållning hör sannolikt inte hemma i ett modernt försvar, utan blir en belastning för sina stridskamrater.
Erik Melander
Professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
Veteran fredsbevarande utlandstjänst i Bosnien-Hercegovina
Aktiv i hemvärnet
45 kommentarer
The Russian President has released an International Women’s Day video where he says that conscripts and reservists are not being called up to fight on the frontline.
Jag bifogar inte länk då den går till Kreml 😉
Låter specifikt som att han talar om “Woman conscripts and reservists” 😛 De manliga påverkas inte av en dag som denna, de kommer allihop bara en dag närmare att själva bli kanonmat.
Det glappar mellan artikelns premisser och dess slutsats.
“Mer jämställda samhällen är fredligare.“ Vad är orsak, vad är verkan? Kanske fredligare samhällen höjer jämställdheten istället för tvärtom?
Krig har funnits långt före fascismen och drivs av många flera orsaker. Alla samhällen före år 1900 har nog dominerats av aggressiva män.
“År 2020 tjänstgjorde mer än 31 000 kvinnor i Ukrainas väpnade styrkor, vilket motsvarade 16% av totalen.” Intressant, men tjänstgjorde de i stridande befattningar? Det finns biologiska och kanske också mentala faktorer som gör bl.a. att mäns fysik är mer anpassad för våldsutövning. I krigsmakter finns en tendens att kvinnor förs till administrativa eller ledningsbefattningar – och därmed får ett karriärförsprång före de soldater som faktiskt sett strid. (Ref: van Creveld: Pussycats, 2016)
“försvarsmaktens arbete med värdegrund och breddad rekrytering är en framgångsstrategi. “
Helt politiskt korrekt!
Men som forskare borde Erik Melander ägna sig åt att diskutera de verkligt svåra motargumenten, inte det politikerna vill höra.
Exakt min tanke. Orsak och verkan lämnas ovisst.
Ett annat jämställdhetsperspektiv av krig skulle kunna innefatta;
– Var håller alla feminister hus när bomberna faller?
– Avskaffandet av “kvinnor och barn först”
– Fördömandet av den könsdiskriminerande Ukrainska lagen som förhindrar männens flykt.
Att vara emot jämställandet av män och kvinnor betyder INTE att man förespråkar våldtäkt, lynching av HBTQ personer eller tortyr.
Hej BG,
Invändningen om motsatt orsaksriktning är mycket bra, se mitt svar nedan. van Crevelds bok Pussycats tycker jag tyvärr inte väger särskilt tungt. Enligt mig mest en massa tyckande och anekdoter, och inga systematiska data.
När vi summerar kriget i efterahans så kanske vi ska ställa oss frågan.
Varför har det varit så får frivlliga kvinnor (än färre som kallar sig feminister) från väst som anslutit sig till frivilligtrupperna i Ukraina om det nu är så himla viktigt för dem att bekämpa mansidealen i Putins Ryssland?
Redan nu kan vi se en del av svaret. Blått hår och postmodernistisk genus-certifierade dokument fungerar synneligen dåligt mot bly i luften och detta förstår feministerna redan från början, men de försöker ändå av trycka ned sin ideologi i halsen på sin omgivning. Vi kan också se det som att det är frivilligt för ukrainska kvinnor att stanna och ta till vapen, medan för männen är det obligatoriskt.
Wow. Jag såg just en video på åtta ukrainska frivilliga kvinnor som uttalade ett tämligen vasst hot mot de ryska trypperna.
Utifrån din kommentar verkar du uppleva att din manlighet på något sätt är hotad. Utgår från att du själv anmält dig frivilligt och är på väg till Ukraina, annars faller ju hela din argumentation.
Här är videon till de ukrainska frivilliga kvinnorna.
https://twitter.com/NikaMelkozerova/status/1500879877741891589?s=20&t=aRbyXrWb-w-FdyN2Y8Vcew
Du får nog läsa lite nogrannare.
“Varför har det varit så får frivlliga kvinnor (än färre som kallar sig feminister) från väst som anslutit sig till frivilligtrupperna i Ukraina”
Jag pratar om kvinnorna i väst och att inga av dem ansluter sig.
De ukrainska kvinnor har ju som siffrorna nämner redan en stor andel ansluttit sig eller var redan en del av militären sedan flera år. De gör uppenbart enormt mycket för sitt land, de gör ett fantastiskt jobb med att försvara sitt land, barnen och andra civila.
Det är feminister och kvinnor från väst som lyser med sin frånvaro. Av de 19 000 som rapporterats vilja ansluta sig så hade det varit spännande att se siffror över hur många som är kvinnor. Min gissning är mindre än 500, men den siffran bygger bara på mina egna fördomar. När allt summeras så får vi reda på om den var korrekt eller felaktig.
Du har ju som macho-man inte anslutit dig.
Du kräver att feminister ska ansluta sig, men vägrar själv göra det. Det behöver inte sägas mer än så.
Postmodernistiska härskartekniker i form av formulär och genus-certifieringar fungerar dåligt mot Putins vapen. Men tydligen så är det inte så viktigt att bekämpa putin för dessa feminister när det väl kommer till kritan.
“Du har ju som macho-man inte anslutit dig.”
Ad hominem fungerar dåligt eftersom det är hyckleriet hos feministerna som är på tal. Det är de som säger att de kämpar mot något, men i slutändan så gör de inte det. Jobbigt läge, acceptera det gå vidare.
“Du kräver att feminister ska ansluta sig, men vägrar själv göra det. Det behöver inte sägas mer än så.”
Jag har aldrig sagt att jag ska kämpa mot Putin, det är feministerna som gjort det.
Bye, bye.
Fan vad enkelt det är att argumentera när man får bygga upp halmgubben själv.
Yes, hitta på något och angrip det du just hittat på utav bara f-n. Klassisk halmgubbe.
Intressant. En annan aspekt är Rysk-Ortodoxa kyrkan. Putin sägs vara religös (sant eller spelat? ) och Kyrkan har under Putins tid och överseende vuxit i inflytande.
Ett exempel på denna symbios mellan kyrkan och formella makten och Ukraina:
“Certainly, this sense of the “canonical borders” that exceed the current Federation borders has been employed rhetorically on several occasions – particularly in relation to Russian operations in Ukraine and the annexation of Crimea. Explicit note was made of the special status of Crimea in the history of Russian Orthodoxy – as the site where the Grand Prince Vladimir adopted Orthodoxy and was baptised. Putin noted, “his spiritual feat of adopting Orthodoxy predetermined the overall basis of the culture, civilisation and human values that unite the peoples of Russia, Ukraine and Belarus”. This narrative of unifying the Russian peoples defined by language and religion has been a growing trend in which the Moscow Patriarch and President mutually reinforce one another. The Church has become mobilised as part of the defence of this policy and the State more broadly – creating a concept of ‘Spiritual Security’. In official Church documents, spiritual security is now the official missional activity of the Orthodox Church in Russia, propping up a bold ideological vision for the role of the Church in society and politics.”
Putin går väl helt enkelt tillbaks till den gamla av hävd vunna symbiosen mellan Tsar/President och kyrka som fanns i tsarryssland. P inser helt enkelt att det blir enklare att dupera sina undersåtar mha statspropaganda+kyrkans propaganda istället för endast genom statspropaganda. Ryssen i gemen lyssnar fortfarande till prällen.
Jepp. Har alltid fungerat så, och kommer alltid att göra det.
Tack till både skribent Erik Melander och Cornucopia för publicerandet av denna artikel. Mycket intressant och angelägen.
–
Har de senaste veckorna reflekterat över den retorik som kommer från Kreml ang. Ukraina. Det är samma slags språk som används av en förövare av typen våldtäktsman eller kvinnomisshandlare mot sitt offer:
Skulden skjuvs över på offret, förövaren rättfärdigar sina handlingar med att han blivit provocerad, han är tvungen/blir tvingad att göra det han gör, offret degraderas och smutskastas för att minska i trovärdighet, “gaslighting” etc.
Innan invasionen av Ukraina i diskussionen om Minskavtalet kom Putin med ett uttalande riktat till Ukraina som på engelska löd så här:
“Do your duty, my beauty”. Många med mig studsade till över anspelningen på sexuellt våld i uttalandet och vad det sade om Putins syn på Ukraina.
Nu har vi facit i hand. Det våldskapital som Ryssland besitter har drabbat Ukraina i all sin kraft, medan Ryssland i fascistiskt anda odlar sin roll som det kränkta offret som tvingats ta till våld.
Tack. En bra analys (eftersom den rimmar med mina värderingar 😜). Försvarsviljan blir högre om man har något att försvara…
Intressant text men jag tror man ska vara försiktig med att dra slutsatser om vad som föder vad.
Det kan ju även vara så att långa perioder av fred skapar bättre möjligheter för ett mer jämställt samhälle, inte att jämställdhet leder till fred.
Ungefär som att många felaktigt dragit slutsatsen att fattigdom leder till kriminalitet när det finns stöd för det snarare är bakomliggande antisociala beteenden som leder till BÅDE fattigdom och kriminalitet.
Förenklat kan man säga att man inte skaffar en ansiktstatuering för att man är arbetslös, man är arbetslös för att man har skaffat en ansiktstatuering.
Vad gäller värdegrundsfrågorna så kan jag som tidigare försvarmaktsanställd säga att jag aldrig hade några problem med att försvaret breddade sin rekrytering, och att alla som vill och är lämpade har en självklar plats i försvarsmakten. Däremot är jag innerligt trött på den uppfostrande tonen som FM och många andra myndigheter kan ha i sin kommunikation, särskiltkring värdegrundsfrågor. Fokusera på kärnuppgiften, och framhåll att alla som kan och vill behövs för att klara av den, det räcker gott i mina ögon. De flesta beter sig ändå som folk gentemot sina kollegor och behöver inte uppfostras på förhand.
Hej MM,
Kul att du tycker texten är intressant. Invändningen om motsatt orsaksriktning är mycket bra, se mitt svar nedan. Jag kan förstå att det är tröttsamt med uppfostrande ton och att det kan bli för mycket.
Bra!
Påminde mig om det här youtube-klippet (som säkert de flesta har sett) om vilka personlighetstyper som Navy SEALs fokuserar på att rekrytera:
https://www.youtube.com/watch?v=kJdXjtSnZTI
Att den bästa organisationen skapas inte av de med högst prestation, utan där många mår bra och känner sig trygga. Ett osunt manlighetsideal utifrån det Erik Melander skriver om i sin krönika skulle definitivt ge en låg tillit i gruppen/organisationen.
Bra modell som iaf känns trovärdig.
Men sedan är väl just Navy SEALs ett rätt dåligt exempel. De har haft enorma problem med etik och moral inom förbandet, förmodligen pga högt slitage på människorna, glorifiering med brister i utkrävande av ansvar.
Navy seals vanliga team klassas numera som under rangers. Deras rekrytering är knepig då de man tar in inte har någon infanteri-bakgrund vilket ledde till att de under en tid drogs ut ur Irak. De redde inte ut det. Devgru dvs navy seals tier one enhet har ju även de en knepig rekrytering genom green team. De anses också inte vara i närheten av deltas nivå. Därav de inte fick Irak och Syrien. Devgru behandlades som b-laget och det av en anledning. Utöver det har vanliga teams samt devgru haft enorma problem senaste åren. Men klarat sig hyfsat då de har en pr maskin som går för fullt. Relentless strike är en bra bok för att lära sig mer.
Tittar man på polisen och kvinnlig personal i yttre tjänst så löser man / man, man / kvinna alla uppgifter, kvinna / kvinna inte. Och därav att ledningscentralen skickar ytterligare resurs om sistnämnda får specifika ärenden. Så är det, och det av nödvändighet. Kan man tycka vad man vill om men verkligheten kan man inte vifta bort. Då blir folk skadade.
Tack för intressant analys och kommentarer. Jag är iaf kvinna, feminist och född till försvarare av frihet och trygghet. Men jag begränsar det hypotetiskt fysiskt till Sverige/Finland/Norge/Danmark. Det är kanske lite märkligt för jag ser ju fördelarna med att stärka Ukraina. Men mitt hjärta är tydligen inte större och ilskan blir inte tillräcklig, för att jag ens som 20-åring hade åkt dit. Jag skulle vilja veta mer om gradering av stridsvilja i en befolkning. Tex kön, bakgrund, erfarenheter, ordning i syskonskara eller personlighetstyper, förutom demokratiskt sammanhang som i gästinlägget.
Givande och stärkande analys! Roligt att få läsa gästinlägg av de som kan saker och inte bara spekulerar hejdlöst. Fullständig idioti att inte ta till vara på styrkorna hos båda könen.
Kvinnor i strid måste vara bland det svåraste/farligaste för ryssen att bekämpa. Bygger enbart detta på egna tankegångar då en kvinna som lägger ner vapnen för att ge sig till ett land som Ryssland har något långt värre än döden som väntar i fångenskapet. Förmodligen gäller det överlag männen med men är mer en garanti för kvinnan.
Ära åt de Ukrainska kvinnorna!
Även röda armen hade stor andel kvinnor i strid under WW2. Dom hade en hel del interna problem kan man säga så man försökte separera förbanden. Inte nödvändigtvis för kvinnornas skull utan for moral och effektivitet i förbanden. Ryska kvinnor var “jämlika” med männen i sättet dom behandlades (dåligt) av sina befäl.
Andra befäl lät förstå att dom personligen skulle skjuta dem som rörde någon av “hans” kvinnor i plutonen. Då fick kvinnorna vara ifred.
Några kommentatorer ovan har tankar kring slutsatser i Erik Melanders krönika. Föreslår att de klickar på den länkade artikeln (och läser den), varifrån de kan komma vidare till den forskning som krönikan bygger på. Klipper in ett textavsnitt från den länkade artikeln:
–
En sund skeptisk reaktion när någon stöter på sådana här resultat för första gången är förstås att fråga sig om inte samvariationen kan bero på en tredje faktor som orsakar både jämställdhet och fred. Det är till exempel rimligt att fråga sig om inte jämställda länder är mer fredliga eftersom de också är mer ekonomiskt utvecklade, mer demokratiska eller kanske präglade av någon viss religions inflytande.
Forskningen om sambandet mellan jämställdhet och fred har emellertid tagit hänsyn till en lång rad sådana alternativa förklaringar, och sambandet kvarstår.
Intressant gästkrönika. Viktiga frågor som beslyses! Dock väcker den hos mig ändå funderingar kring var försvarsmakten drar gränsen för tolerans och mångfald. Vem är lämplig? Minsta medicinska avvikelse exkuderar potentiella soldater. Likaledes tillåts du inte ens mönstra om du någon gång diagostiserats inom psykiatrin. Trots att rättsfall nu klargjort att FM måste ändra på sitt synsätt händer inte mycket. På grund av detta generaliserande och förlegade förhållningssätt går vi miste om en mängd motiverade och kapabla potentiella soldater och får istället lika många omotiverade individer med sänkt försvarsvilja. “Kom som du är.” Jotack…
Gästkrönikören verkar fokusera på soldaters och enskilda länders filosofiska, politiska och moraliska ställningstagande som en del i utfallet av krigshandlingar och även då specifikt i Ukraina. För mig förefaller det ovetenskapligt att redan nu kunna dra sådana slutsatser. En försvarande part har per definition mer incitament än den angripande parten, oavsett åsikter om HBTQia, feminism, “woke”, samt religiösa, filosofiska eller politiska åsikter. Att en försvarsmakt däremot försöker inkludera så stor andel av befolkningen i sitt försvar av landet är ju per definition positivt för försvarsförmågan, sedan var för sorts handhavande i kriget man tar del av är ju en fördelningsfråga som går ner på individnivå(oavsett kön, sexuell läggning, politiska åsikter etc.), baserat på den individuella kompetensen och kapaciteten. Självfallet blir det en sämre förmåga om man exkluderar vissa grupper av icke logiska anledningar. Att som i Rysslands fall ha en militärmakt där de som angripare inte ens vet att man angriper ett land förrän man blir beskjutna är ju långt ifrån idealiskt, oavsett vad den enskilda individen har för åsikter. Att försvarsmakter på aggregerad nivå kan gynnas av mer decentraliserat beslutsfattande och kreativa individer finns det säkert en hög korrelation som går att säkerställa statistiskt. Där torde skolsystemet redan vara en positiv faktor för de länder som förespråkar grupparbeten och individuellt ansvar än “katederundervisning” och repressiva metoder för lärande och informationsinhämtning.
Gällande aggression och demokratier(samt diversifierade åsikter och jämställdhet) så får man ju inte glömma att den enda supermakten USA, knappast är oskyldiga små lamm och likt Ryssland definitivt spelar med liv som insats runt om i världen. Knappast några “woke-poäng” för hanteringen av sin “bakgård”, invasioner i diverse länder, störtande av regeringar som inte är önskvärda osv. Dock sker det mer sublimt än Rysslands mer “macho” invasion av Ukraina. I skenet av detta är väl det snarare så att västs påverkanskampanjer är mer effektiva än exempelvis Rysslands. Frågan är väl snarare om Kinas metoder är mer effektiva än västs eller inte, det återstår väl att se.
Ett försvar där så många som möjligt kan tänka sig att göra den ultimata uppoffringen är ju alltid avskräckande för motparten, men Japan under WW2 var sannerligen inte en demokrati eller jämställd stat, trots det krävdes det atombomber för att de skulle kapitulera. Ukraina är väl inte heller en fullfjädrad demokrati och att det “bara” är män som måste stanna i landet tyder ju på att jämställdheten inte är utvecklad.
Så i slutändan tror jag man får lugna sig ner gällande slutsatser om folk/länders politiska/religiösa/filosofiska åsikter.
Tänker på när Putin kallade Zelensky för ”beauty”, ”my beauty” eller liknande. Ett tydligt sätt att försöka effeminera Zelensky, få honom att framstå som en mjukisman, ”soy boy” etc. Väldigt klassiskt förhållningssätt från män som har investerat en stor del av sin identitet i reaktionära manlighetsideal. Har stött på det själv när jag försvarat feminismen inför mer grabbiga grabbar.
Västs mångfaldsideal inom kärleksläggning, religion/icke-religion, könsroller etc är sannolikt en huvudanledning till att Putin uppfattar väst som dekadent och försvagat. Och i gengäld en huvudanledning till att Putin uppskattas av många på den yttre högerkanten i väst, som t ex (Fox News) Tucker ”why should we take Ukraine’s side?” Carlson.
Nåväl, vi får väl se vem som är svag och vem som stark på sikt. Putins macho-ideal torde fortsätta käka lera i Ukraina.
Instämmer, väl talat.
Apropå just detta…
https://twitter.com/gullivercragg/status/1501136965852450816
Den var fin!😊 På många ukrainska och europeiska väggar inom kort gissar jag.
Måste säga att jag önskar att skribenten har rätt men tvivlar. Det är helt klart så att västvärldens jämställda samhällen har är förkrossande överlägsna när det gäller förmågan att utöva militärt våld. Trots detta har dessa de senaste åren blivit tillbakatryckta av Kina (Hong Kong) av den islamska världen (Irak, Afghanistan) samt av Ryssland (Georgien, Ukraina). Att vi har bra försvarsvilja och kapacitet är bra men våra motparter har dessutom attackvilja och kapacitet, detta gör att de kontinuerligt kan nagga i kanten. Att Ukrainare går ut frivilligt i krig gör att deras försvar kan göra mer med mindre, men i slutändan kommer de antagligen förlora territorier till ett land som tvingar ut sina soldater i krig.
Vad vill jag säga med detta, jo att trots kapacitet samt försvarsvilja så finns det en risk att den demokratisk och jämställda världen på sikt kommer att förlora till diktatur och toxisk maskulinitet i fall vi inte hittar strategier för att motverka detta.
Tack för positiva kommentarer och intressanta invändningar till min krönika!
En mycket rimlig invändning är att orsaksriktningen skulle kunna vara den motsatta, dvs. att erfarenheten av krig leder till krigiska manlighetsideal och ojämställdhet, snarare än att krigiska manlighetsideal och ojämställdhet leder till krig. Men forskningen tyder på att den orsaksriktning som jag skriver om i krönikan är viktigast. En av de starkaste studierna på detta är Webster, Kaitlyn, Chong Chen, and Kyle Beardsley. “Conflict, Peace, and the Evolution of Women’s Empowerment.” International Organization 73, no. 2 (ed 2019): 255–89.
Sambandet kan illustreras med att de länder som deltog i andra världskriget (tex Finland, Norge) hade en mycket större förbättring av jämställdheten efter kriget än de länder som stod utanför kriget (tex Irland, Schweiz). Än annan illustration är hur länder som Italien, Tyskland, och Japan, som under mellankrigstiden utvecklade fascistiska ideologier som förhärligade krigisk manlighet, därefter valde att invadera andra länder, medan de mer jämställda länderna (tex Frankrike, Finland) i högre grad försvarade sig. Detta är förstås tendenser och inte järnhårda naturlagar.
Det finns också pågående forskning på individnivå som visar att det är så att män med krigiska manlighetsideal söker sig till roller och situationer där de kan utöva våld, snarare än att män som hamnar i en våldsam situation därefter börjar identifiera sig med krigiska manlighetsideal.
Jag saknar helt en diskurs om den vårdande delen som finns i manlighet.
Det är svårt att förklara men alla som har hjälpt till vid lammning eller kalvninig vet vad jag menar
Likaså brandmän som har jobbat i, det som kan definieras som, en bra grupp.
Utan att ha med den delen så kommer nog aldrig en man att bli en riktig man.
För att fortsätta.
Jag tror inte en facistoid personlighet egentligen är mer ond snarare känner han mindre empati för andra.
Jag har träffat någon som är erkänt psykopat.
Ganska likt personligheten som Hannibal Lecktor visar.
Jättetrevlig person men saknar fullständigt förmågan att ha empati.
Jag tror det finns fler egenskaper som framträder mer när en människa saknar andra viktiga egenskaper.
Jag tror, till exempel, att en som förespråkar ett fast ledarskap gör det för att personen ifråga är lite för svag för att ta ansvar över sig själv och de i sin omgivning.
Egenskaper som empati, viljan att vårda och ansvar kanske kan ses som olika former av negativ återkoppling.
Självklart måste de andra egenskaperna också finnas.
Våld som självförsvar eller känslokyla inför tuffa beslut måste finnas också.
Annars hamnar man lätt i en godhetsfälla där man riskera att blir illa behandlad av en facist eller psykopat
Här lyfter du något oerhört viktigt som det borde pratas mycket mer om.
Såg idag en bild som berörde mycket. Det var ett foto med en pappa som tryggt håller sitt helt nyfödda barn i sina armar och ömt trycker läpparna mot barnets panna. Beskyddarinstinkten och ömheten var tydlig och stod i stark kontrast till miljön de befann sig i – ett skyddsrum i Ukraina.
Mitt inlägg 20.02 var tänkt som svar till Anders inlägg 19.21.