Krigsplacerad 20 år efter värnpliktsutbildningen

Som hämtat ur min roman Höstsol har en läsare nu blivit krigsplacerad som värnpliktig. Vederbörande gjorde sin värnpliktsutbildning för 20 år sedan på fordon som inte längre finns inom försvarsmakten.

Pansarbandvagn 401, i Ryssland känd som MT-LB.

I min roman Höstsol finns det en värnpliktsplacerad man i medelåldern, som är krigsplacerad som ställföreträdande plutonchef på ett stridsvagnskompani med stridsvagn 122. Han var utbildad som värnpliktig sista året på stridsvagn S, men hade ändå använts för att fylla ut rollorna på ett tidvis tjänstgörande kompani.

Detta kanske låter som fiktion, men det är mycket nära verkligheten.

En läsare meddelar nu att vederbörande 20 år efter sin värnpliktsutbildning 1998 blivit krigsplacerad igen. För tjugo år sedan utbildades han till ställföreträdande plutonchef på mekskytte utrustade med pansarbandvagn 401, och har värnpliktig fänriks rang efter dåtida 15 månaders värnpliktsutbildning och kadettskola, allt med den tidens slavlöner och arbetstider dygnet runt utan extra ersättning.

Läsaren nämner förstås inte som vad, var eller med vilken beredskap och mobiliseringskoder vederbörande är krigsplacerad som, utan det får man gissa själv. Man kan dock konstatera att den olycksdrabbade pansarbandvagn 401 inte finns i Försvarsmakten längre. Mekskytte/pansarskytte använder idag stridsfordon 9040 och att mekskyttes strid idag i mycket ser helt annorlunda ut än på pansarbandvagn 401:s och pansarbandvagn 302:s tid, förutom de enorma tekniska skillnaderna mot stridsfordon 9040.

Stridsfordon 9040

Personen känner sig måttligt motiverad efter hörselskador^1. och köldskador i en utbildning där hot om fängelse var alternativet och avlöningen var ett skämt, förutom att utbildningen och träningen uppenbarligen är grovt inaktuell, för att inte tala om åldern.

Det är också enormt godtyckligt vilka för länge sedan värnpliktsutbildade som till synes slumpvis nu krigsplaceras. Det handlar om kanske procent eller rent av promille av tidigare värnpliktiga som väljs ut, vilket gör det rejält orättvist. Ska man dessutom vara befäl, ledare, chef och föregångsman i en pluton kanske man också vill vara bäst på den utrustning man är krigsplacerad på?

Men nu är det alltså hot om fängelse om vederbörande i egenskap av förälder inte inställer sig på kommande repövningar. Trots allt repövar vi nu. Ett antal fall har gått till åtal med fängelse som straff efter bland annat Aurora, pga brist på inställelse.

2016 nämnde jag ett annat exempel där en 47-åring utbildad tidigt 90-tal krigsplacerats.

Man kan gissa att krigsplaceringen av värnpliktiga fänrikar som inte varit klädda i grönt på 20+ år beror på den allt mer akuta officersbristen. Nyrekryteringen av officerare räcker helt enkelt inte till, utan istället tar man till otränade 40-åringar från det gamla invasionsförsvarets sista år. Därmed är inte sagt att dessa inte när det smäller kan göra ett mycket bra jobb – det är först när skrotet börjar flyga som man får facit – men är detta det bästa alternativet Pliktverket kan hitta för att fylla rullorna på pappret så står det inget vidare till.

Ja, det är lätt för dig som inte är krigsplacerad mot din vilja i familjeåldern 40+ att säga “gör din plikt och sluta gnäll”. Kom ihåg att man inte får full ersättning för inkomstbortfallet heller, för att inte tala om vilka familjeproblem repövningar kan orsaka.

Sveriges yrkesbaserade GSS/K och även GSS/T-försvar har de vassaste och mest dugliga, bäst utbildade och kompetenta svenska soldaterna någonsin. Hur tror du det känns att placeras som chef över dessa utan att ha hållit i ett vapen på 20 år?

Pbv 401 visar rumpan.

^{1. På 90-talet fanns inga aktiva hörselkåpor åt värnpliktiga, åtminstone inte 1991-92 när jag gjorde lumpen. För min del blev min hörsel aldrig den samma igen och jag har även en återkommande nervskada efter baskerprovets åtta mil, som gör att armarna domnar bort vid tung packning utan avbärarbälte (fanns inga avbärarbälten i tilldelad personlig materiel på den tiden). Då hade jag ändå varit försiktig med hörselskydd under hela utbildningen. Men det krävs bara ett misstag. Mitt kom näst sista veckan på slutövningens skarpskjutningsmoment, där jag fick befäl över både pansarskyttekompaniets och stridsvagnskompaniets stab- och trossplutoner och stridstrossar. Av någon anledning kände inte någon av yrkesofficerarna för att leda sina plutoner i skarpskjutning, utan dumpade det på mig som värnpliktig ställföreträdande plutonchef. Kanske ett sätt att kunna ducka ansvar om något gick åt helvete? Verkar rimligt med tanke på att vi nog inte hade ens fått fyra timmars sömn den natten. Jag hade upprättat sambandsplats för bataljons vägmarsch och sovit cirka en timme och anmälde avvikande åsikt att jag skulle leda skarpskjutningen med de två plutonerna till kompanichefen, som drog kortet “vägrar du order och att lyfta vapen?”. Så det var bara att skita i säkerheten och gilla läget.  Iaf så hade jag av mig hörselskydden under ordergivning och gruppering, för att uppfatta alla klartecken och övriga återkopplingar från underställda 50+ man. Sedan dök fiendens pappfigurer upp i sina fjärrstyrda Saab-mål och jag beordrade samtidigt eldöppnande. Vilket skedde med ca 50+ automatkarbiner och två kulsprutor (en vi lånat på pansarskyttes stridstross, samt kulsprutan på stridsvagnskompaniets bärgningsbandvagn), med mig själv som befäl ganska exakt i mitten av stridsställningen. Fast jag hade inte på mig hörselskydden. Smärtan sitter i länge kan jag säga, men jag ska vara tacksam, för jag fick iaf inte tinnitus. Och inga permanenta köldskador, då vi inte hamnade i Norrland.}