Rysk oljedepå i Bilhorod i brand, dieselpipeline till Moskva bombad – Starlinkstyrd rysk moderskeppsdrönare presenterad – USA avslutar arbete mot desinformation från Ryssland, Kina och Iran

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder då analysen? (forts)

Avsnitt 85. Kulturkanonen fortsätter. Fortifikationsofficerarna och Mecanicus, ledande delsystem i Sveriges industrirevolution, försvar och artisteri i förening, teknisk kompetensförsörjning igår och idag.

Varning, dubbelvarning, långt och snårigt avsnitt, som inte ser ut att komma i mål, förrän det gör det.

Alla luttrade Cornucopianer inser att nu är det dags för damerna att sträcka sig efter luktsaltet för att inte få dåndimpen, och för herrarna att sätta bastuhandduken mellan tänderna, för att inte i fradga bita av sig tungan av förskräckelse, ilska eller häpnad. Arboga inom räckhåll, eller Florida Hårvatten, som vissa dödsföraktande drack förr i tiden.

-0-0-0-

Vi startar då återigen en safari i kulturdjungeln, eller bättre i savannen där vi klamrar oss fast vid några solitära träd och försöker utröna vad som binder samman och vad som skiljer. Och hur beroende är avgörande för ömsesidig pollinering och överlevnad. Se där, vilken vacker linneansk kvasibotanisk bild, eller metafor, av några pelare, eller lårben, som konstituerar landets, och försvarets historiska benstomme till dess nuvarande anatomi.

Kultur och rosor, om än i spruckna krus, är ändock alltid rosor, som kuplettartisten sjöng. Om än bräckligt kärl, vid det här laget, de flesta här känner mig nu, ge mig en spik och jag kokar soppa till nödlidande med järnbrist, ge mig ett märgben och det räcker till en spaningspatrull..

-0-0-0-

En kyrkoherde skulle hålla ett tacktal för middagen, placerad invid värdinnan, och började frankt med ”Jag inser att jag befinner mig i samma situation som Bellman, när han blev föreställd för sultanens harem, jag vet vad som göras skall, men inte var jag ska börja”.

Så kan det också vara i andra situationer, som att tråckla ihop detta inlägg till en vacker kostym?

-0-0-0-

Dagens grävning börjar, inte oväntat i den överraskningskista som Kulturkanonkommittén öppnat locket på. Och vi håller oss kvar i tekniksfären, eller rättare maskin – människa. Ett nedslag gör kulturkommittén med att lyfta ”Luft- och eldmaskinen”, en konstruktion av Mårten Triewald, en encylindrig ångmaskin för länspumpning av gruvhål. Lite projicering utifrån detta faktum ger då ett väldigt panorama, Sveriges identitet som gruvland. Utan pumpen inga dagbrott, utan Sala silvergruva, inga mynt, utan en Bergslag, ingen industriråvara, utan Falu koppargruva inga röda hus i Sverige, utan gruvor, Norrland öde. Ett otänkbart land.

-0-0-0-

Vi gör en utflykt under temat människa-teknik och kopplar då till krigskonsten, behovet av teknikdriven slagförmåga., defensivt och offensivt. Någon högre utbildning i teknik fanns inte i början på 1800-talet, se föregående artikel, universiteten utbildade präster och jurister. Officerskåren rekryterades ur adeln och soldaten på marken ur allmogen, någon medelklass som rekryteringsbas fanns knappast.

Militära organisationer karaktäriseras ofta som ”Corps d’Elite”, i likhet med andra uniformerade yrken, karriärvägen är befordran, extern rekrytering finns inte, lojalitet uppåt ger beskydd neråt, slutet system. Men stämmer det på 1800-talet? Blev all kompetens inomgenererad? Nej. Det hade betytt total stagnation.

Det var tvärtom så att yngre officerare med begåvning skickades utomlands för att studera fortifikationsanläggningar, hamnar, vapensystem, allt, en erkänd form av industrispionage. Officerare tjänstgjorde i främmande arméer, flottans på andra örlogsmän eller kofferdiskepp.

Gränserna för Corps d’Elite var medvetet porösa. Unga officerare var av nödvändighet tvingade att ta civila uppdrag, någon lön för helförsörjning av familj kom inte utan kaptensbeställning med full lön och tjänstebostad. Yngre officerare i fortifikationen hade lärt sig väg- och vattenbyggnadskonst, arkitektur med ritnings- och akvarellära. De tog löpande uppdrag att bygga andra offentliga byggnader, rita privata hus och trädgårdar, som arkitekter förenade de dels yrkeskunskap med estetisk förmåga. Artillerister med ballistisk matematik och fysik blev ianspråktagna som konstruktörer, mekanister konstruerade broar och kranar, alla också ute i civil produktion. Kunskapsväxten var inte ensidig, återvinningen gynnsam för försvaret, civila kompetenser gavs militär anställning och uppdrag.

-0-0-0-

En särskilt stollig, eller begåvad om man så vill, exponent för rörligheten var Baltzar Cronstrand (1794-1876). Fortifikationsofficer i marinen, ritade bl a donjon (huvudbyggnad med artilleri på översta våningen) i fästningen Kungsholmfort i Karlskrona med den venetianska hamnen, nu världskulturarv. Han ritade för sin försörjning talangfullt flera bruksgårdar, herrgårdar och prästboställen i Småland, i en regional tolkning av tidens stil, empire.

Han fick 1833 ett stipendium för att resa igenom hela Europa för att studera pontonbyggande, slutade i Italien och rymde till Egypten på en maltesisk brigg, där ha färdades efter Nilen till Thebe för arkeologisk undersökning. På plats kunde han observera hur arkeologerna var obekymrade i precision över återgivningen av ruinerna., vi får komma ihåg att egyptologin fortfarande var i sin lida, Napoleons egyptenkampanj låg bara 30 år tillbaka i tiden. Han bestämde sig för ”genom ren linearteckning grundad på geometrisk konstruktion, det enda sätt, varigenom matematisk sanning i formernas överflyttande på papperet står att vinna», och fastnade i två år.

1838 till 1842 stannade han i medelhavsländerna och Österrike, alla svenska ambassadörer hade order att skicka hem honom, och han blev degraderad. Väl hemma ströks han ut rullorna 1844. Då hade öppnats en “Söndagsritskola för hantverkare” och Cronstrand blev rektor över tre lärare och 100 elever. Lärde ut teoretisk utbildning, linearritning och, viktigt, estetik.

Skråväsendet var inte avskaffat och hantverksmästarna protesterade, de ville inte ha »bildningshögfärdiga gesäller». Skolan blev senare Konstfack.

-0-0-0-

Försvaret har lång tid distribuerat generell kompetens till civil sektor, när pensionsåldern var 50 år tog åtskilliga artillerister plats som lärare i fysik på läroverken och duktiga fäktare som gymnastiklärare. Löpande tog flera tog plats i utrikesförvaltningen.

Skulle något teknisk fråga behöva lösas fick inte sällan en driftig officer uppdraget, och då med att hämta impuls utifrån. Skogsbristen i Sverige, järnbrukens behov av skog för att gjuta stångjärn hade orsakat energikris, och generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt skickades ut på resa, kom hem med ritningar på kakelugnen, också en post i svensk kulturkanon, med åtta gånger bättre verkningsgrad än öppen spis

Motsatsen, att ta in civilt förvärvad expertis till försvarsmakten gällde då, och de lyftes på poster där utvecklingen annars skulle stagnerat, i fortifikation och teknisk innovation med Karlskronavarvet som ett lysande exempel. Gränserna i professionen var porösa, och humankapital rörde sig i båda riktningarna.

Det gäller inte längre, en sluten profession tillåter inte sidorekrytering. Försvaret skolor, eller högskolor, utbildar inte några specialister i vetenskaplig mening inom några etablerade akademiska sektorer, tekniska eller andra. Kärnämnet för Försvarshögskolan, Krigsvetenskap saknar egen teoretisk grund, är en misch-masch av inlåning från andra discipliner och påbyggnader av en egentligen enda basal praktik: Att föra striden. Akademiseringen av officersutbildningen förefaller mer vara poängjakt än jakt på fienden. Byt ut ordet krigsvetenskap till försvarsvetenskap, så blir utspädningen total, det kommer ju att omfatta allting, helt vetenskapligt likgiltigt.

-0-0-0-

Försvarsmakten ska kanske inte ha en massa akademiska civilister i kasernen, utom då några specialister som inte finns i line-of-command, ekonomer, jurister och fältpräster. Eller akademiker som blivit officerare. Men kanske, finns det något sunt i vad generalen David Petraeus sa: ”Scholar and soldier”. Dubbelkompetens adderad blir mer än 2.

Det saknas naturligtvis inte akademiker i försvarsmyndigheterna, FMV, Fortifikationsverket och FOI är fullproppade med akademiskt meriterade. Men i försvarsmaktens studie- och beställarkompetens saknas de, inte en intern resurs.

-0-0-0-

Därmed, efter detta långa förspel, en iakttagelse av försvarets långa marsch mot exklusiv officerskår. En officer är en Mädchen für alles, kompetent för alla uppgifter i förband och i stab, har jämförelsevis kort ämnesfördjupning i korta kommenderingar och missar då djup kunskapsprogression. Allt pekar mot ledning, och mer ledning, oavsett hur tunn basen är.

Det urgröper basen för verkstad, där finns för tunt med folk. Och försvaret har lång tid försummat sin potenta systerkader, reservofficeren. Denne är i bästa fall något man letar efter när någon mindre attraktiv vaknas uppstår. Det är en total felsyn.

Reservofficeren, med multipel civilt förvärvad utbildning och erfarenhet, är en nyckelresurs i varje krigsförband. Han, eller hon, bidrar till komplementära perspektiv på målstyrning och effektivitet, och har ofta i sin civila verksamhet lärt sig något, som omsorgsfullt debatteras inom försvaret, utan att komma till någon konsensus, uppdragstaktik.

Märkligt att inte försvaret lärt sig ta vara på kapaciteter och kompetenser som finns i sina egna rullor. Lärande organisation? Ja, där kan kanske akademin ha något att ge.

Utan överläggning kan du inte föra krig,
med många rådgivare vinner du seger.
Ordspråksboken 24:6