Årets bokmässa hade flest antal besökare sedan 2016 och visar på en tydlig konjunkturåterhämtning hos hushållen, samtidigt som det evighetslånga tjafset om läskrisen – vilken pågått sedan åtminstone radio infördes – återigen visar sig vara trams. Att ingen läser kulursidornas recenserade finkulturella böcker betyder inte att det föreligger någon läskris och de författarna fortsätter leva på sina stipendier som författare som faktiskt läses finansierar via biblioteksersättningen.

Bokmässan hade 95 706 besökare, vilket är 2 000 fler än förra året och den högsta siffran sedan 2016 och bokmässans bästa år. Mellan det har vi först haft raset i bostadspriser 2017 – 2018 som fick många hushåll att sätta i halsen, sedan pandemin och senast ett europeiskt mellanstatligt storkrig Ryssland – Ukraina med först hyperinflation runt 10% utan löneökningar (vilket är den svenska modellen, dvs inte kompensera för högre kostnader) och en normalisering av räntorna.
Men nu är reallöneökningarna tillbaka, hushållen har vant sig vid räntorna och flera år av manodepression i hushållens konjunkturbarometer är över. Samtidigt är mycket tack vare ljudböckerna läsandet på topp även om många författare säljer dåligt på papper och nya författare ofta inte ges ut analogt på döda träd alls. Som alltid tjatas det således om läskrisen där böckerna först hotades av radion, sedan jazzmusiken, sedan serietidningar, teve, dansbandsmusiken, disko, smartphones eller vad nu kultursidorna och kultureliten väljer att rasa om beroende på decennium. Mest ironiskt nu är att kultureliten rasar över ljudboken, som gjort att det läses mer än någonsin om än inte på papper.

Finkulturens av sina kompisar utvalda författare får dock sina stipendier eller förhöjda särskilda biblioteksersättning som finansieras av de författare som den breda allmänheten faktiskt läser på biblioteken. Hälften av den sk biblioteksersättningen går nämligen som skattefria stipendier till denna utvalda elit, och av den andra halvan går ungefär hälften i skatt och hälften ner i de lästa författarnas plånböcker efter sagda skatt.
Tidölaget höjde rent av biblioteksersättningen med 3.9% förra året och 3.8% i år med en inflation på 1.1%. Det senare väljer Författarförbundet att kalla en nedprioritering och skriver i sitt pressmeddelande:
“[I] förhållande till de samhälleliga kostnadsökningarna kan inte höjningen betraktas som en förstärkning utan snarare ett minimum för att hålla liv i det kvalificerade litterära skapandet som alla medborgare får ta del av genom våra bibliotek.”
De enda som möjligen kan försörja sig på biblioteksersättningen är vissa barnboksförfattare samt “det kvalificerade litterära skapandet” i form av den utvalda eliten som får stipendierna år efter år samt den sk särskilda biblioteksersättningen om man är extra fin.

Jag har räknat fram att jag är typ den 47:e mest sålda skönlitterära svenska författaren, och jag får 30 000:- SEK i biblioteksersättning i år, eller runt 15 000:- SEK efter skatter och arbetsgivaravgifter. Det är inget man kan leva på och håller inte mitt litterära skapande i liv. Istället säljer jag böcker, rent av en bit över 100 000 böcker om året, och passerade i vintras en miljon sålda vilket firades av på årets mässa. Det betyder också att 30 000:- SEK som mina utlånade böcker dragit in går i stipendier till någon finkulturell författare skattefritt. Exakt varför biblioteksersättningen till finkulturen inte behöver betala skatt men jag måste det på samma pengar lämnas som en övning åt politiken. Betala skatt är ju coolt och går till vård, skola, omsorg och sådant viktigt, så varför kultureliten slipper skatt är lite oklart. Antar att de ger bort pengarna frivilligt till välfärden istället.

Kanske irriterande, att faktisk sälja böcker och läsas kan bara fnysas åt konstaterar både Aftonbladet och Borås Tidning i sina ovanliga så kallade recensioner av mig (inte av mina böcker). Är man inte journalistkollega* eller finkultur får man förstås vara glad att öht bli nämnd i media, men min erfarenhet är att det inte påverkar bokförsäljningen ett dugg för en etablerad författare.

Men läsarna och lyssnarna skiter i kultursidorna och någon läskris föreligger inte annat än hos de som inte förstår varför ännu en skönlitterär pseudobiografi om en person som var stor på 1930-talet inte säljer oavsett verkshöjden på prosans språk.

Just det – Författarförbundet har också börjat dreva mot ljudböckerna och försöker hävda att författare får dåligt betalt. Ja, om man följer Författarförbundets avtal så är det dåligt betalt. För alla böcker, inte bara ljudböcker. Kanske bör Författarförbundets förhandlare för de där ramavtalen titta på bjälken i det egna ögat. Nya författare bör nog ta ett snack kring vad man tecknar för avtal och inte ta ramavtalet som är en total blåsning av författaren, särskilt inom det digitala som bara blir större och större.
Nästa år har vi högkonjunktur och jag ponduspostulerar att det blir ett nytt besöksrekord på bokmässan. Och detta trots att böckerna har ökat runt 30% i pris i handeln sedan pandemin.
Och förändrade affärsmodeller för läsande är inte en läskris. Det kan vara en kris för företag vars affärsmodell inte anpassas till utvecklingen, men det är inte samma som att det inte läses.

För övrigt rustade Upper House upp sig till en femma i betyg enligt mina betygskriterier i år genom att ha filmjölk till frukost och en fungerande dusch som inte krävde manual för att vattnet skulle komma på rätt plats och i rätt temperatur. Förvisso var det filmjölksbröd man löste det hela med, men det får anses vara acceptabelt.
Exakt nu ska jag börja på min nästa roman, som heter S*******hjärta**.
En del fler foton finns på Lenas Instagram.

*att kunna skriva journalistiska texter betyder inte att man vare sig per automatik kan skriva långforms reportageböcker läsbart eller än mindre hantera dramaturgi och definitivt inte skönlitteratur. Det är skillnad på text och text. Faktainnehållet i reportageböckerna behöver det inte vara något fel på, men läsbarheten har ett brett utbud. Recensioner i media är man dock garanterad om man är journalistkollega, det finns trots allt kåranda.
**Svitfesthjärta?
61 kommentarer
Hm. Min personliga inflation på bokfronten har nog varit rejält negativ de senaste tio åren, mer och mer av vad jag läser är gratis att ladda ned fullt lagligt.
Vilket i sig är ett dolt läsande som inte tas med när det tjatas om läskris. Läskrisen avser också svensk litteratur och ignorerar att det som förr enbart lästes översatt numera läses i utländska utgåvor på originalspråk, åtminstone i fallet litteratur på engelska. Läsandet är alltså betydligt större än det som säljs av svenska förlag eller ens i svensk bokhandeln online och offline.
Just det här att läsa på engelska påverkar något otroligt. Känns som att alla jag känner som läser mycket läser just på originalspråk.
Sen vill jag slå ett slag för Libby. Bibliotekets app. Fantastisk sätt att få tillgång till biblioteket.
Jag och frun lyssnar på ljudböcker tillsammans varje kväll. Just nu nya Steven King.
Oj Libby får jag spana in, tack för att du tog dig tid att tipsa!
Läser enormt mycket. Det roliga med eböcker är att man faktiskt kan komma åt nästan alla publicerade böcker i världen.
Den som varit intresserad av historia för 20 år sen vet hur kul det är när man hittat en bok som man ville läsa och så “nej finns inte längre. Kanske ett ex på KB. Eller så 1500 på ett antikvariat.”.
Sen kan jag nog säga att jag aldrig upplevt att läsning har så hög status som nu. Men folk läser som sagt inte det “media” vill att man läser.
De böcker som recenseras är generellt inte det nån normal läser. Det innebär inte att det är en läskris.
Hade en diskussion om det på ett tidigare jobb. OM man verkligen gillar att läsa så inser man att läsningen i sig är det viktiga. Inte att man läser något för att tillfredsställa nån annan.
Vill du läsa den där deckaren. Eller Tantsnusk. Eller pulp ficiton Sci Fi. GÖR DET
Det kommer gagna dina sinnen oändligt mycket mer än de som scrollar insta eller tokoktok
De enda i den litterära världen som förtjänar förakt är de som ser ner på andras läsande
Tillkommer att Bokbörsen är enormt stor och en reformation för antikvariaten, och även det dolt läsande som inte syns i statistiken.
Jag köper mina böcker på tradera. Räknas dessa in i statistiken tro?
Nej.
För övrigt.
Vi får inte glömma sossarnas lösning på läsandet, skolkrisen…. ja allt
De bytte namn på höstlovet till “läslov”.
Problemet löst.
Låt ALDRIG sossarna glömma denna handling
https://www.youtube.com/watch?v=KPWozkkI8Zk
Man får ju ändå ge dem att de lyckades komma fram med en lösning som inte innebar en skattehöjning.
Personligen läser jag mycket men tycker att ljudböcker är olidligt. Skulle knappt ens räkna det som läsande – det lämnar inte utrymme till eftertanke kring det man läser, det bara maler på i en takt jag inte själv har valt. Skulle likna det vid att ta in nyheter och information via filmklipp istället för i text. Det tar för lång tid, lägger fokus på fel saker, gör det varken möjligt att skumma sånt som känns oviktigt eller läsa mer eftertänksamt när man kommer till kärnan.
Men jag vet ju att det finns många som föredrar såväl ljudböcker som informationsklipp. Jag skulle naturligtvis inte hävda att min egen åsikt kring detta är något annat än just en åsikt. Och det är väl bättre att folk lyssnar på böcker än inte tar del av dem alls, antar jag.
Jag klarar inte heller av ljudbok. Har inte ens lyssnat på mina egna ljudböcker.
Jag har aldrig riktigt begripit mig på ljudbokens uppsving de senaste decennierna. Övergav själv ljudboken rätt snabbt när jag lärde mig läsa.
Men det är ju knappast det enda fallet där min hjärna uppenbarligen fungerar annorlunda än många andras.
Tror det förklaras pendlingstid i bil faktiskt… åker man kollektivt kan man ju läsa en bok istället vilket är betydligt trevligare.
Jag kan inte lyssna på ljudbok när jag kör, antingen hänger jag inte med i boken, vilket gör det hela meningslöst, eller så hänger jag inte med i trafiken, vilket är värre.
Kanske en förmåga man kan öva upp, men jag har ärligt talat ingen motivation att prova.
Håller med! Men för mig funkar poddar rätt bra om jag vill slå ihjäl tid när jag kör. Det känns inte lika viktigt att uppfatta allt då, det gör inget om man tappar tråden ibland.
Å andra sidan är jag ingen större poddlyssnare heller. Det är väl i princip en enda podd jag lyssnar på, med hundra avsnitt hittills …
Jag lyssnade på ljudböcker när jag bilpendlade 3 timmar/dag 5-6 dagar i veckan, det var det eller radion, som iallafall nattetid när hälften av pendlingstimmarna skedde var olidlig. Tempot var lite lågt, men resan blev lite mer uthärdlig.
Är man som mig “legitimerat dumhuvud” så är det en utmärkt utveckling. Jag har ju någon form av ostavbar språkstörning så jag läser långsamt. Däremot är jag stark på ljudsinnet, lite för stark tycker grannarna.
Nu för tiden kan man tack o lov justera uppläsningshastigheten.
Ett härligt syrligt och knivskarpt span på bokmässan av bloggaren 🙂
Helt rätt – ALLA borde ta sig till ett klättergym. Förutom imponerande muskler som på bilden i inlägget får man ser hur en sport borde utövas – inga gapiga människor, inga bråk, frågar man om hjälp/tips får man alltid det och kanske det mest fascinerande – i princip alla lägger ifrån sig värdesaker – telefoner, plånböcker etc – på mattan då de är uppe och klättrar – lätt för vem som helst att norpa åt sig, men inga stölder i hallen, i alla fall inte som jag varit med om på +100 besök. Lägg ifrån dig plånkan under en fotbollsmatch och se hur länge den ligger kvar, eller börja gapa som en Ryder Cup åskådare och se hur länge du får vara kvar i klätterhallen. Här gäller respekt på alla sätt och vis.
Och vill man se på en riktig superhjälte, kolla in klättervärldens GOAT – Janja Garnbret. En njutning att se henne klättra!
Jag är så höjdrädd att jag får panik när andra klättrar.
Alla kan ju börja med klättring också. Även kultursideskribenter.
Janja är så otroligt jävla bra och cool.
Kan för övrigt säga att det går utmärkt att klättra även om man är en grovfingrad mjukvaruutvecklare. Förvisso går det jävligt tungt upp för väggen, men det går!
LWs böcker var det som fick mig att återuppta läsandet efter 5-8 års väldigt magert läsandet, pga familj mm (har läst alla hittills i pocket utgivna böcker). Ljudboken “Är du förberedd?” som LW och LW själva lästa var kul att lyssna på då de var de själva som lästa upp den, men det är bara en av totalt två ljudböcker jag har hört. Den andra var längs tysklands motorväg när jag körde själv genom Europa vilket var bra mycket bättre än att leta drägliga radiokanaler. Har även haft framgång med att hitta utgångna böcker via direktkontakt med författare som kanske sitter på några extra exemplar. Tycker helt klart att papper slår ljud men bägge har säkert en plats att fylla. Det är inte för inte som man läser böcker för sina barn. En form av ljudbok det med.
Läser också oerhört mycket och har gjort sedan jag var liten. Ett tag lyssnade jag även på ljudböcker (när jag jobbar eller kör bil), men har i princip slutat med det helt för det kräver samma koncentration som när man läser för att man ska få någon behållning av det (och det skulle bara fungera i situationer när man ändå kan läsa själv). Så det lyssnandet har fått stryka på foten för traditionell pratradio, men framför allt av poddar. Det funkar förmodligen så bra eftersom det är exakt som att lyssna på radio eller när man själv pratar med andra, inget hindrar att man gör annat samtidigt för komplexiteten är generellt inte så hög att fullständog koncentration och uppmärksamhet krävs.
Ordet läskris fick mig att associera till alkoholfri lätt-saké. Hmm.
Nu grubblar jag på rebusen:
Svinarhjärta? Nä
Solroshjärta? Nä
Spaderhjärta? Nä
Svettishjärta? Nä
Svitfesthjärta har i alla fall rätt antal tecken, men är ju givet.
Svinpesthjärta kunde ha varit för några år sen.
Svinpälshjärta och Storkukshjärta har nog fel tema?
Svålfetthjärta? Nä?
Smålandshjärta – ja så måste dä fälle vaar!
(För inte är det Starlinkhjärta, väl?)
En av dina grubblerier är kusligt nära sanningen. Men facit kommer när omslaget är klart.
Då vet jag.
Hur du känner alltså, som spådde alla rätt i dina böcker. Nästan.
Puh.
Svenska hjärtan2
Läser från biblioteket om det inte gäller nåt sdom är nytt och vill läsa direkt då blir det e-bok. Den är billigare än fysisk bok.
Bokmässan – en genetisk olycka mellan högstadiediskots sista timme, Dansbandsveckan i Malung och en riktigt stökig Ålandsfärja. Skillnaden var bara att här stod kulturfnattarna i klungor och körde simultan-oration som om de tävlade i ”så skall det låta”.
Någon hade slutat på en redaktion – och det presenterades på scen som en världshändelse. Folk stod som på Sergels torg när Palme höll tal. Gråt, hysteri, nästan statsbegravning. Jag tänkte: ”Men snälla, det är inte Björn Borgs sista Wimbledon – det är bara Elin som inte längre skriver kåserier om småkakor i Ljusdalsposten.”
Vi gjorde ett snabb-besök i hamnstaden men insåg direkt: här åker man inte hem samma kväll, här stänger man baren, tar taxi klockan sex på morgonen och vaknar upp i nån seminarielokal med en halväten kanelbulle i fickan. Champagnedränkta damer i leopardmönster kastade blickar som stridsyxor – men eftersom jag var där med frun, blev jag naturligtvis lika uppmärksammad som en gratis tygpåse från Naturskyddsföreningen.
Jag tänkte: ”Nu får jag skruva upp nivån”. Så jag satte på mig mina Clas Ohlson-glasögon för 49,90, längst ut på nästippen, gav folk min mest intellektuella blick – och plötsligt nickade de igenkännande. Som om jag var Jan Guillou på väg till en konspirationsträff hos DN Kultur.
En författare signerade boken frun köpte med orden Choose Love. Jag kastar mig fram med mobilen, men hon tittar på henne och säger: “Do you know this man?” Som om jag försökt photobomba deras bröllopsfoto. Jag bara: ”Nej, men jag är medlåntagare på huset, så lite känner hon mig ändå.” Jag tänker, tänk om hon insett mässans potential och säger “No, haven’t seen him before”. Det gick vägen denna gången.
I nästa hall trängdes kurslitteratur med rosa fluffhimmel, sponsrad av Lindex Underwear Collection. När våra krafter tog slut vid stängning och hallarna ekade tomma passerade vi detta rosa kärleksinferno där man pumpade ut budskap för hela den samlade #metoo-generationen. Sista dansen, men utan Heaven’s on Fire.
Vi lastade bilen full av böcker och insåg: nästa år gör vi det smart. Jag åker med grabbarna – vi dricker öl och låtsas förstå poesi. Frun tar bokklubben till Berlin – där de gör samma sak fast med prosecco och tysk dramatik.
Choose Love – men välj taxi dagen efter.
Starkt content.
Tack.
Alla under 40: Björn who?
Han med magasinet? Var han inte en furty?
Furry? Du menar Björne?
“Alla under 40: Björn who?”
Bah! Avkomman, 22, har full koll: “Det är ju han som designar mina kallingar!”
Noterade hos optikern att han designar brillor också, numera. Somliga rätt OK, vill jag minnas, men det lutade nog mer åt Hugo (ni vet, han som också designade SS-uniformer) eller den där avdankade puck(o?)-nissen, Foppa.
“Bokmässan – en genetisk olycka mellan högstadiediskots sista timme, Dansbandsveckan i Malung och en riktigt stökig Ålandsfärja.” – älskart! Då jag inte läste det här inlägget med tillhörande kommentarer förrän nu på tisdagsmorgonen höll jag på att sätta förmiddagskaffet i halsen av ren glädje, cudos! 😀
Du vet att det inte är unika besökare, utan om du går ut och sen in så räknas det som en ny besökare?
Och? I så fall har det alltid varit så, men jag kan konstatera att det inte sköttes via IT – man visade bara upp sin bricka eller sin stämpel och släpptes in igen utan att det klickades vare sig på IT-utrustning eller klickers.
Precis, frågan är hur de får fram besöksantalet. De säger inte sålda biljetter. Oärligt oavsett med tanke på hur det används i marknadsföring etc.
Fick en siffra från polisen att det var 18 000 i lokalen samtidigt vid tidpunkten. Om man är där i 2-3 timmar i snitt så är inte 100 000 totalt omöjligt.
Handräknare ingår nog i polisens grundutrustning.
Polisen patrullerade, stod inte vid ingångarna.
Jag tycker det finns utrymme både för sk finkultur och mer kommersiell kultur. Jag har läst i stort sett alla LWs böcker och älskar dem, men jag har inga problem att via skattsedeln finansiera viss kultur som jag kanske inte tar del av så mycket men som jag tycker det är viktigt att den finns. Ta operan t.ex – det var många år sedan jag var där senast men det är viktigt att den finns, anser jag.
Kungliga Operan skulle nog kunna få fler besökare om den var mer som operahus ute i Europa. Man tycks odla en överlägsen attityd av att spela nya konstiga verk som ingen kommer vilja se eller lyssna på en andra gång, med ett och annat standardverk insprängt då och då som alibi. Dessa spelas då under några veckor och sedan dröjer det minst ett decennium tills nästa treveckorsperiod.
Som ett exempel kan vi ta Wienoperans program för september 2025: Trollflöjten, Otello, Jolanta, Tannhäuser, Tosca, Brudköpet och Barberaren i Sevilla – Mozart, Verdi, Tjajkovskij, Wagner, Puccini, Smetana och Rossini. Välkända operor av välkända kompositörer. Under oktober visar man bl.a. tre av Mozarts mest kända och älskade operor och vad visas i Sthlm? Jo, enbart halvdussinet föreställningar vardera av Aida och Rusalka. Rusalka kan man tycka är på tiden att den fick svensk premiär i lördags – Dvoraks mest kända opera hade premiär redan 1901.
Det känns som om konkurrenterna i Götet och Malmö är mer som klassiska operahus i sitt repertoarval. Till det kommer diverse lokala entusiastensembler såsom Opera på Skäret, Ystadoperan, Vadstena opera m.fl.
Håller med fullständigt! När jag tittar på programmet så är det ofta lite udda saker och när det gäller klassiker så ska de ofta moderniseras för att vara ”relevanta för vår samtid”. Jag såg t.ex för många år sedan Don Giovanni. Själve Giovanni var en kokainsnortande stekare. Det var förvisso ändå rätt bra, men när sådana som jag äntligen kommer iväg till operan så vill jag se sådant som jag förväntar mig.
Var det den med Peter Mattei? Don Giovanni ges nästa månad i Wien, för övrigt. Min favorit av Mozartoperorna, även om min absoluta operafavorit nog är lite udda: Akhnaten av Philip Glass – fantastisk uppsättning på the Met för några år sedan. Ystadoperan satte upp den redan 1989, bara några år efter premiären. Hörde tyvärr talas om det för sent för att få en biljett då.
Jag håller med om att Operan med annan framtoning skulle kunna få en större publik, men jag tycker att kritiken i sak blir lite märklig. Bland de föreställningar som ligger i årets program eller i våren -26 återfinns Aida, Svansjön, Figaros bröllop, Trollflöjten, Madame Butterfly, La bohème, Valkyrian, Barberaren i Sevilla och Turandot.
Operan kommer ha/har haft föreställningar i år eller nästa vår av nästan hela listan av kompositörer du nämnde: Mozart, Verdi, Tjajkovskij, Wagner, Puccini, och Rossini. Det är bara Smetana som saknas.
Men i Wien är det vad som ges en enskild månad. Inte under hela spelåret. Och hur många år tar det innan de visar en hel Nibelungenring? Enda gången det skett var väl 2017 (ungefär, minns inte exakt vilket år det var) vad jag minns och då faktiskt riktigt bra – nya uppsättningen är klart bättre än den de hade på 80-talet.
Jag tolkade kanske din kritik fel. Jag förstod det som att du var kritisk till att det är för få klassiker i repertoaren och inte som att det är för få parallella föreställningar.
Både och, faktiskt. Det blir bara några få gånger per år man kan gå utan att se samma föreställning igen. Sedan finns det också så många operor som väldigt sällan sätts upp. Vi har t.ex. inte kunnat se Rusalka förrän nu, trots att många troligen känner igen “sången till månen” om de hör den. Vare sig Fidelio eller Friskytten (Birgit Nilssons debut) kan jag påminna mig satts upp så länge jag kan minnas, däremot har de andra operahusen i Sverige gjort det.
Att lyssna är inte detsamma som att läsa. De båda aktiviteterna triggar inte samma synapser.
“Läskris” är ett luddigt ord. Den som använder det må gärna beskriva sin tolkning av ordet. Klart är dock att det läses för lite skrivet på svenska. Det märks tydligt på hur oförståelsen av en del traditionella fasta uttryck (s.k. idiom för den som vill vara lite finkulturell) och på hur ofta dåliga översättningar av engelska uttryck används numera istället för de sen länge etablerade svenska uttrycken (ibland även enstaka ord).
Nå, är det ett problem? frågar språkradikalen. Språk förändras ständigt.
Ja, det blir ett problemet så småningom när folket inte längre förstår gammal litteratur. Om man inte förstår sin (litteratur)historia så blir man (än) mer vilsen i sin samtid.
F’rexten, PPP: Fan vad jag håller med om precis allt i ditt inlägg ovan, inte bara det om skillnaden mellan att lyssna och att läsa.
Mest ironiskt nu är att kultureliten rasar över ljudboken, som gjort att det läses mer än någonsin om än inte på papper.
Ljudböcker läses inte, de lyssnas på. Det är inte samma sak. Utom för författare, förstås, “a sale is a sale”… Men för mottagaren är sättet att tillgodogöra sig innehållet ett helt annat; lyssning och läsning är nu en gång helt skilda saker. Så nä, ljudböcker gör inte att det läses mera (väl snarast mindre?); de gör att det lyssnas mera.
Javisstja, Borjesson 2025-09-29 16:34 påminde mig: Brukar du inte själv, herr Foerfattardjefvulen, hävda att du mycket hellre intager Nyheterne i form af text än som videoklipp? Är det inte just den här skillnaden som är orsaken till det?
Jahaja, och PPP 2025-09-30 14:26 hann också före, ser jag nu.
Jennifer Lindström (till vänster i bild)
Det är då för väl att du talar om sådant där; jag (och säkert många med mig)skulle bli så förvirrad(e) annars! 😀
Bara för att boktryckarkonsten uppfanns på medeltiden av Gutenberg betyder det inte att läsa på papper är den optimala metoden att ta till sig litteratur lika lite som den tidens oxe är bästa transportmedlet.
A) Nä, visst… Fast för många (de flesta?) av oss är den det. Hade inte Gutenberg funnits, så hade vi fått pröjsa en massa flitiga munkar i skriptorier för att kopiera dina böcker för hand, för text är text om än handpräntad mellan gyllne pärmar. (Eller OK, i en sådan världsekonomi hade jag väl aldrig blivit bokstavsnarkoman till att börja med. Jag skyller på folkbiblioteket i Garpenberg, “they got me hooked!”)
B) Huruvida det är den optimala metoden var inte min poäng; den var bara att det är en annan metod. Lyssning är inte läsning, så ljudbokens framgångar har inte med “läskrisen” att göra — utom möjligen i den mån den bidrar därtill, om boklyssning undantränger en del bokläsning.
(Om sedan “läskrisen” över huvud taget finns och hur allvarlig den i så fall är, det är en separat fråga, som du och andra ju redan gått igenom ovan. Verkar inte så säkert, eftersom de inte tycks räkna med all onlineläsning folk ägnar sig åt. Min inställning är att om den finnns så är det nog rätt allvarligt, just för att läsning triggar andra synapser [tack, PPP!] än lyssning[*]… Men jag vet inte om den finns över huvud taget.
[*]: Ungefär som det där med att den minskande handskrivningen gör att skoelever inte är lika bra på att tänka längre, för skrivning på tangentbord utvecklar inte samma områden i hjärnan — såg en text om det flimra förbi på nätet häromdagen… Och på liknande vis, som jag fattat det, är det läsningen i sig som bidrar till att utveckla kritiskt tänkande, på ett annat sätt än den utvecklas när man får information i form av ljud eller bild. Det var väl något om att det är mer “aktivt” att avkoda text, från bokstäver till ord och meningar till ens egna begrepp inne i huvudet, än att få videoklipp som inte behöver avkodas utan sätter sin — inte din — färdiga världsbild i huvudet på dig. Typ något ditåt. (Hmm, jo förresten, då kanske jag faktiskt säger just att läsa är något av den optimala metoden, om det så är på papper eller på skärm. (Oh well, nyss hyllade jag konsekvens, men sade inte Ben Franklin något om det…?)))
bla bla bla bättre förr bla bla bla
Nej, det var inte bättre förr.
Benjamin Franklin? Kanske, men jag misstänker att du kanske tänkte på Walt Whitman som i diktverket “Song of Myself” skrev (bl.a.)
“Do I contradict myself? Very well then I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)”
Poängen är att man inte lär sig läsa genom att lyssna.
Jag lyssnar ofta och har stor behållning av det *också*, men min läsförmåga blir inte bättre av det.
För språkinlärning behöver man lyssna mycket, men även läsa mycket.
I rättvisans (och konsekvensens och tydlighetens…) namn, när jag nu svarade PPP separat ovan måste jag nog återkomma till herr Foerfattardjefvulen också: Fan vad jag håller med om (och njöt av!) precis allt annat i ditt inlägg ovan, utom alltså det om att sätta likhetstecken mellan lyssning och läsning.