Foton: Jerez – sherryns hemstad

Efter Tarifa och Marocco bar färden visare till Jerez de la Frontera, som är sherryns hemstad. En liten ganska turistbefriad pärla som bjöd på både den bästa vinprovning jag varit med på, flamenco, samt plötsligt papism (vi överlevde och kan förklara oss säkra från papisterna).

Det gick direkt att konstatera att Jerez är väldigt stolta över sitt vin, och det syntes dekorativa vintunnor överallt i stadsmiljön i Centro Histórico (“Gamla Stan”). Om det är riktiga sherrytunnor är det rejält påkostat, då gamla tunnor är hårt eftertraktade för lagring av t ex whiskey.

Efter att ha checkat in skyndade vi oss vidare till en guidad visning av en av vinmakarna, men pga missuppfattningar om tiden blev det inget med det, men vi bokade en guidning och provning hos Tio Pepe istället och skyndade dit tvärs genom Gamla Stan.

Absolut intressant, men bestod mest i att gå runt i deras olika källare (byggnader ovan mark – som med viss ingenjörskonst från forna tider håller svalare temperatur än den trettiogradiga värmen utomhus) och titta på svarta sherrytunnor, samt förstås en hel del hyllande av de egna produkterna. Det hela avslutades med en vinprovning med lite tapas till, men då vi hade en privat provning inbokad på en legendarisk flamencobar fick vi snabbt tömma glasen och skynda vidare igen.

Någon riktigt bra förståelse för de olika typerna av sherry fick man inte hos Tio Pepe. Det löste sig på Flamencobaren där vi hade bokat in en privat provning med en sommelier som verkligen kunde och älskade sin sherry. Så vi fick koll på skillnaderna mellan Fino, Manzanilla, Amontillado, Oloroso, Palo Cortado och förstås PX och Cream (uttalas kream av spanjorerna, inget anglosaxiskt där inte). Till Tio Pepes försvar så hjälpte guidningen där förståelsen vid provningen, så det skedde faktiskt kunskapsöverföring.

Landade i att Amontillado är en personlig favorit, men med rätt smakkombinationer vilket vi hade bett att provningen fokuserade på så har samtliga sina styrkor. Sherry till matjessill med skirat smör tillsammans med Västerbottenost och dill (viktigt tillägg) har vi nämnt tidigare. Prova det.

Rakt av den bästa vinprovning jag någonsin varit på. Kanske var det småskaligheten med en sommelier och bara oss två gäster, kanske var det expertisen, kanske var det drycken, men en stark rekommendation för den som är intresserad av detta.

Därefter blev det en middag till äkta flamenco på baren, som var ett hål i väggen där ett tjugotal gäster kunde tryckas in, inklusive att det fanns en stor spegel i hörnet så de som stod närmast ingången också kunde ta del av uppträdandet.

Maten var så långt från Malagas eller Barcelonas turistanpassade mat och det gällde överlag för hela Jerez de Frontera, som kändes som en genuin småstad, visserligen med sitt utbud, men som inte exploaterats sönder av turismen och där ett verkligt lugn kändes. Ännu en höjdpunkt av många på den korta men som vanligt fullspäckade resan. Det skulle förmodligen gå att stanna några nätter i Jerez, men att sova mer än en natt på ett ställe är inte riktigt vår grej.

På vägen tillbaka från flamencon blockerades vår väg plötsligt av folkmassor och poliser som spärrade av, varpå de spanska papisterna inledde någon form av procession med hundratals deltagare och tusentals åskådare, och vad som förmodligen är en avgudabild av ett helgon som bars upp i processionen. Vi höll låg profil, trots allt har miljontals dödats i krigen mellan papisterna och oss lutheraner. Vi överlevde uppenbarligen och kunde till slut sätta oss i trygghet på hotellet.

Sista steget på resan tog oss vidare till det ruffigare och smutsigare men också mer turistpräglade Cádiz, där Lena skulle mönstra på Global Mercy. En stad som var likt havet är med vatten – så mycket vatten, men inget att dricka – fast gällande mat – så många restauranger, men inget att äta för en nordbo som äter på skandinaviska tider. Mer om det i en sista artikel.