Gästinlägg: Modernisera totalförsvarslagen om höjd beredskap

Nedanstående är ett gästinlägg signerat Cristoffer Stockman.

Det är idag med anledning av ett försämrat omvärldsläge ett tilltagande samhälleligt intresse för krishantering, totalförsvar och samhällets robusthet. Det råder nog en ganska stor samstämmighet bland debattörer, bloggare, politiker, dystopiska författare, myndigheter och statliga utredare att de båda två delarna i totalförsvaret behöver stärkas i sin förmåga, både det militära och det civila försvaret. Frågan som det kanske råder lite delade uppfattningar om är hur dessa förstärkningar skall ske, i vilken ordning och med vilken ambitionsnivå.

Jag tänkte i denna skrivning inte göra ytterligare ett inlägg i denna debatt kring förmågan i sig utan lägga diskussionen kring detta spörsmål vid sidan och istället diskutera lagen inom vilken totalförsvaret verkar.

Det underjordiska operativa ledningsrummet i länsstyrelsens ledningscentral Hugin i Uppsala vid ett bokresearchbesök för Höstsol.

Den idag högsta styrande lagrelegeringen för det svenska totalförsvaret är Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Denna lag, beslutad i Sveriges riksdag i december 1992 stipulerar att det inom ramen för totalförsvaret skall bedrivas verksamhet vid myndigheter, kommuner och landsting och de företag som det offentliga har avtal med.

Verksamheten skall bedrivas utifrån ett ”normalläge”/”grundberedskap” vilket kan ses som här och nu idag och i händelse av att observera, regeringen fattar beslut om ”skärpt beredskap” eller ”högsta beredskap” skall de aktörer som berörs av lagen vidta redan planerade åtgärder i syfte att öka vår robusthet inom ramen för totalförsvaret. Utöver detta skall dessa förmågor också kunna användas internationellt exempelvis att vi stöttar andra länder vid allvarliga kriser och katastrofer.

Enkelt uttryckt så utgår det svenska totalförsvarets förmåga, oaktat vilken operativ förmåga vi har idag eller i framtiden utifrån en ”beredskapstrappa”. Vi har en förmåga idag i största välmående, sedan efter politiska beslut skall vi vid ”skärpt beredskap” sätta i verket en idag planerad (och förhoppningsvis lite övad) ökad förmåga och i händelse av att det värsta inträffar så skall vi inta ”högsta beredskap” vilket innebär full aktivering av hela vår förmåga i såväl det militära, som det civila försvaret.

Är detta tillräckligt idag, med den omvärldssituation och hotbild mot Sverige som idag råder?

Jag ser några tydliga svagheter i den svenska lagstiftningen.

Flera av er läsare kanske har sett den fantastiska Netflix serien ”The Crown” där Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill tycker att en vädervarning från Storbritanniens motsvarighet till SMHI är nonsens och inte föranleder beslut om någon höjd beredskap varpå slutresultatet blir att tusentals londonbor dör i ”The great smog of London” vilken inträffade i december 1952.

Finns det inte anledning att tro samma sak kan ske idag? Eller är det i värsta fall kanske till och med än svårare idag än år 1952 att fatta politiska beslut kring vår beredskap?

Om mot förmodan någon yttre aktör skulle vilja det svenska samhället illa, såväl på det ekonomiska, militära eller politiska planet kan man idag anta att den aktören vill genomföra informationsoperationer mot den svenska beslutsfattande förmågan, och samhället i stort i syfte att tona ned hotet för att just inte påkalla politiska beslut i ”skärpt” eller ”högsta” beredskap? Redan i ett sådant hypotetiskt läge blir den svenska totalförsvarsförmågan rejält reducerad.

Min personliga uppfattning är att vi bör bygga upp vår framtida samhälleliga robusthet, totalförsvarsförmåga på ett annat sätt än vad lagen stipulerar idag.

Myndigheter i Sverige är idag överlag av hög kvalitet, även om du kan läsa annat i media. Ur ett internationellt perspektiv är vi i Sverige effektiva i vårt myndighetsutövande, mycket låg grad av korruption och våra myndigheter är självständiga och får enbart styras av instruktioner för myndigheten, budget, regleringsbrev och laglig reglering etc., inte genom ministerstyre.

Detta är enligt mig en styrka vi kan utnyttja i totalförsvaret.

Låt mig dra en historisk parallell. Under och efter andra världskriget byggde Sverige upp en militär organisation för det militära flygvapnet som byggde på ett decentraliserat system. Flera olika geografiska luftförsvarsområden, många olika redundanta stridsledningscentraler som kunde leda luftstriden, mängder med olika militära krigsflygbaser sprida över landet (som ibland tom var en ovanligt rak vägsträcka i fred), flygplan som kunde starta och landa enbart med hjälp av några få värnpliktiga. Detta resulterade i ett flygvapen som var ett av världens starkaste. En militärt starkare motståndare kunde slå ut flygflottiljer, flygplan och stridsledningscentraler men skulle bara mötas av att de många kvarvarande flygplan leddes, startade och landade på andra platser. Långt ner i organisationen, visste man vad den stora bilden var och agerade utifrån denna även om exempelvis flygvapnets högsta ledning inte kunde leda. En övad förmåga, det gjorde ont att vilja Sveriges flygvapen illa, mycket ont.

Den svenska Totalförsvarsförmågan bör enligt mig byggas med denna historiska parallell decentraliserat emot en förmåga, här och nu idag. En förmåga som klarar av mycket. Myndigheter som får en mycket hög grad av bestämmande inom ramen för vilken sätt man organiserar myndighetens verksamhet mot en uppkommen situation utan behov av aktivering av ”skärpt beredskap”. Ett decentraliserat system även inom myndigheter där förmågan i vardaglig verksamhet bör vara dimensionerad utifrån Sveriges behov av myndigheten inom ramen totalförsvaret i sämre tider. Behovet av samverkan med andra myndigheter bör byggas utifrån resultat i övningar och kriser, dvs praktiska erfarenheter som idag i många fall saknas. Det hjälper inte att ropa på politisk styrning, om man inte vet vad för beslut man faktiskt har behov av?

Det förutsätter att alla aktörer inom Totalförsvaret vet mot vilken större målbild förmåga skall byggas samt inte minst kunskap om hur andra myndigheter agerar. Den målbilden är det politikens uppgift att skapa.

Så skriv om Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap till en modern totalförsvarslag som bygger på de styrkor det svenska samhället har idag, inga beredskapstrappor. Gripbara förmågor för samhället, här och nu, beredda här och nu att resursallokera. En förmåga som möter varje hot och klarar varje utmaning här och nu idag.

Cristoffer Stockholm