Egenremiss – skicka dig själv till specialistsjukvården

Det är egentligen inte alls konstigt:

A) Den patient som är motiverad nog att själv ta reda på vart, skriva ett brev som beskriver problemet och vad man hoppas få ut av ett besök – den är förmodligen också mer motiverad än den genomsnittliga patienten att följa givna behandlingsråd, inklusive angående rehabträning och livstilsförändringar efter besöket/operationen. Således en tacksam patient att ta emot.

B) Den som kan uttrycka sig tydligt och klart i skrift kan också förmodas uttrycka sig tydligt och klart när den skall diskutera med läkaren på plats – således även här förmodligen en klart enklare patient att jobba tillsammans med än genomsnittet. (Ni skulle bli förvånade* hur många patienter på t.ex en akutmottagning som blir inlagda över natten för säkerhets skull bara därför att de inte behärskar det svenska språket tillräckligt bra för att kunna beskriva sina problem på ett objektivt förståeligt sätt – och då talar jag ändå om etniska svenskar i alla åldrar – don't get me started on de stackare som behöver tolkhjälp från sina sjuåriga barn eller telefondito).

C) De specialister som tar emot patienter från ett annat län får mer betalt för dessa än patienter från det egna länet – formellt finns ett remisskrav från hemlänet men om egenremissen är tillräckligt tydligt för att antyda ett problem som det inte finns mottagning för i hemlänet (med andra ord, sök till universitetssjukhus om ni bor i mindre län utan sådant) så är det mer av en teknisk formalitet bakom patientens rygg som ingen orkar bråka om såvida inte debiteringen hamnar på hundratusentals kronor.

* Å andra sidan, eftersom ni läser den här bloggen så blir ni förmodligen inte alls förvånade, fyrtio år med den svenska flumskolan har satt sina spår i den genomsnittliga medborgarens kommunikativa förmåga även i friskt tillstånd.