svart svan

För att först få ut det: Jag är förbannad. Så, genast bättre.

Med reservation för att det hela är en medial bluff, så finns det faktiskt gränser för även vad diktaturer och diktatorer kan göra mot sitt folk medan världen bara pratar och fördömer. Det finns nu flera rapporter om att Libyens regim beordrat ut både stridsflygplan och krigsfartyg för att bomba protesterande folkmassor. Där har man passerat en gräns för makthunger och önskan att sitta kvar vid makten och gått över på rent folkmord. Stridsvagnar kan användas för att kontrollera och avgränsa folkmassor, de måste inte skjuta för att fungera.

Dessutom sitter det människor i stridsfordon, människor som får närkontakt med folkmassorna och alltså kan beröras mänskligt.

Det sitter även människor i flygplan, attackhelikoptrar och stridsfartyg. Men avståndet gör att det bara blir en skjutbana. Det finns faktiskt lägen där rätt åtgärd är att vägra lyda order. Ursäkten “jag lydde bara order” är inte godtagbar här. Jag misstänker och hoppas att många flygvapenkollegor världen över skäms över Libyens flygvapen idag, men samtidigt är stolta över de två libyiska överstar som vägrade lyda order att attackera folkmassorna och det egna folket och flög sina plan till Malta istället.

Ett lands interna angelägenheter är ett lands interna angelägenheter, men när man går över gränsen till folkmord så upphör de vara interna.

Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men det är faktiskt dags för ett militärt ingripande. Och ansvaret ligger på grannarna. Det inkluderar EU, som också är den granne som kommer drabbas värst av sekundära effekter i form av en enorm miljonhövdad flyktingvåg med utsatta båtflyktingar, samt kapad oljeimport.

Till en början bör man göra en begränsad insats med stridsflyg och sopa bort Libyens flygvapen, och eventuellt även Libyens flotta från jordens yta. Det finns dock problem här. Återkommer längre ner kring detta. Men min slutsats är att vad f-n har vi EU:s stridsgrupper och beredskapsförband till, om vi inte skall ingripa mot en granndiktator som väljer att med stridsflyg bomba folkmassor som kräver demokrati? Strunt samma om det inte är i Europa.

Men min stora ilska är över hur EU-länderna fjäskat för Libyen de senaste åren och rent av släppt in landet i diverse finrum. Varför? Svaret är peak oil och oljan. Storbritannien släppte en av Lockerbiemännen i utbyte mot att BP fick börja leta efter olja i Libyen. Frankrike har sålt på Libyen sina Rafale-stridsflygplan, då landet är i desperat behov av att modernisera sin krigsmakt tekniskt, och de exploderande oljepriserna från 2005 och framåt har gett landet de pengar som behövs för att köpa in moderna vapen. Och med de stigande oljepriserna har EU-länderna, inklusive Sverige, börjat samarbeta allt mer med den islamosocialistiska extremdiktatorn Khadaffi.

Så skäms, EU. FN bör också skämmas för att Libyen är inröstat i diverse utskott för de mänskliga rättigheterna.

Libyen inväntar leverans av 14 st franska Dassault Rafale, och även ryska långdistansjaktplan som Sukhoi Su-35 och Sukhoi Su-30. Man sägs även ha beställt det ryska moderna (moderniserade) långdistans- och strategiska luftvärnssystemet S-300PMU. Eventuellt finns de redan på plats, men om det även finns utbildad och övad personal är en annan sak. S-200 har man iaf sedan tidigare. De moderna stridsflygplanen skall iaf inte ha levererats än.

Så länge består Libyens flygvapen och luftvärn av system från 1950- och 60-talet. Modernt stridsflyg och luftvärn skulle sopa mattan med dessa plan. Men folksamlingar har förstås ingen chans i världen.

Vad ett land som Libyen skall ha Su-35 och Su-30 till låter jag vara osagt. Man har även lufttankningsflygplan i sitt flygvapen. Enda syftet borde väl vara att kunna flyga upp till Europa. Eller Israel för den delen. Med modernt strategiskt luftvärn skulle man också kunna hålla borta en inkräktare, långt från landets gränser.

Men där är man inte än, även om S-200 har en räckvidd på 300 km och alltså kan slå mot flygplan halvvägs till Kreta eller Malta.

Notera halvvägs till Kreta eller Malta. Här ligger EU:s problem att ingripa. EU förfogar över ett enda hangarfartyg via franska Charles de Gaulle, nu när Storbritannien lagt sitt hangarfartyg i malpåse. Avståndet till Libyen är åtminstone 700 km till Kreta och 800 km till Malta. Det är inga avstånd som det är enkelt att verka på om man vill ta ner Libyens folkmördande flygvapen, inklusive det 40-tal attackhelikoptrar Mi-24 Hind som har satts in mot befolkningen. Speciellt blir avståndet ett problem om man skall gå in i bränslekrävande luftstrid. Det skulle i så fall eventuellt krävas lufttankning både på vägen dit och vägen hem igen, vilket ställer stora krav på samordning och logistik inom ett militärt EU-samarbete. Man måste också ha möjlighet att fiska upp eventuella nedskjutna flygförare, vilket antagligen ställer krav på att ha fartygsbaserade räddningshelikoptrar i närområdet. Att flytta 800km med räddningshelikopter är nog inte aktuellt…

EU är inte USA, som hade kunnat hantera det här, och dessutom har hangarfartyg att tillgå, även om den hangarfartyggrupp man just nu har i Medelhavet är fullt upptagen med bevakning av de iranska krigsfartygen som passerar genom Suezkanalen just nu.

Jag hävdar att det är moraliskt rätt att ingripa och åtminstone plocka bort Libyens flygvapen. Annars kan lika gärna EU:s militära beredskap upphöra per omgående.

Den centrala frågan är nämligen om inte EU kommer tvingas att gripa in av nöd senare istället. 10% av oljeimporten från Libyen, 1.5 miljoner fat olja per dag, plus en hel del gas. Faller även Algeriet bort så försvinner en export till EU på ytterligare 1.8 miljoner fat och vi närmar oss ett importbortfall på upp mot 25% för unionen.

Speciellt när det gäller Libyen saknas också helt strukturer som kan ta över ledningen av landet, och likt Irak kan man kastas in i sekteriskt våld och inbördeskrig. Ett inbördeskrig som kommer förvägra EU den där oljan tills vidare. Skall en ny demokratisk struktur kunna införas kan det behövas fredsskapande styrkor på plats. Likt Irak kommer ett demokratibygge dessutom ta många år.

Det finns här en risk att vi kommer dras in förr eller senare. Antagligen är det bättre att ta tjuren i hornen och sätta ner foten direkt.

Libyen måste också exportera sin olja för att få pengar till 91% av det spannmålsbehov man importerar, annars kan vi nog prata svältkatastrof ovanpå folkmord, flyktingströmmar, utebliven olja och inbördeskrig.

Nordafrika och speciellt Libyen (och möjligen oljeexportören Algeriet) kan komma att utvecklas till EU:s Irak om EU griper in. Men vad har EU för val? Vi sitter hopplöst fast i olje- och gasberoendet och Italien och andra medelhavsländer kommer drunkna av flyktingvågen. Och hur skall världssamfundet kunna skeppa in humanitärt bistånd till en svältkatastrof om man inte också säkrar åtminstone inskeppningspunkterna militärt?

Bättre att ingripa förr än senare. Erfarenheten av inbördeskrigen i ex-Jugoslavien visar dock att det antagligen blir senare när vi pratar EU. Likheterna kan komma att vara väldigt stora med ett land som splittras i olika etniska eller i fallet Libyen stambaserade delar.

Det går förstås att argumentera att vi inte skall lägga oss i, afrikaner, islam bla bla bla. Men att ingripa är det mänskligt riktiga att göra. Sedan kan man vara omänsklig och skita i att Libyens regim bombar sitt eget folk. Men det kommer bli ett himla gnäll vid bensinpumparna i sommar och de kommande åren…

Ber om ursäkt för krigshetsandet och alla de som riskerar sina liv, inklusive Nordic Battlegroup, NBG 2011, som har beredskap just nu. NBG 2011 har 2200 man, varav 1600 svenskar. Men nu är det i första hand flygvapen och flotta som behövs för att få ner Libyens flygvapen och bort deras flotta som enligt rapporter beskjuter civilbefolkningen längs kusten.

Men om inte mot Khadaffi, vad skall EUs insatsstyrkor då användas till? Men man får väl förmoda att Frankrike vägrar eftersom det är sittande regim de sålt 14 Rafale till, och 14 exporterade stridsflygplan är mer värda än bombade folkmassor. För övrigt kanske Ryssland blockerar eventuella åtgärder i FN:s säkerhetsråd. Även för dem står många miljarder i vapenexport på spel.

Vill påminna om att käre Dubya, George W Bush inledde sin regim med att minska USA:s engagemang i världen och sluta sig inåt. 9/11 ändrade förstås detta och gav hökarna i regimen en möjlighet att bryta denna isolationspolitik (obs, ingen konspiration, men man smider när järnet är varmt). Detta ledde tids nog till Irakkriget och ockupationen. Av detta kan man lära sig mycket, inte bara att EU inte skall ingripa. Man kan kanske göra det på ett bättre sätt istället? Hur lämnar jag öppet.

Moraliskt är det iaf rätt att ingripa. Men det vore att erkänna att de senaste årens Khadaffi-kramande pga oljan var moraliskt fel. Enklare då att inte göra något.

En annan reflektion är att vi i Libyen kan se hur det kommer se ut den dagen Saudi-Arabien rasar samman. Där finns inte heller några strukturer som kan ta över kungahusets styre, utan man kommer falla samman i klaner och stammar. Samtidigt är officerskåren i armén och definitivt flygvapnet bestående av kungahusets 20 000+ prinsar. För att bli stridsflygare i Saudi-Arabien skall man vara prins. Så där kommer definitivt själva försvarsmakten att stå på regimens sida, om de nu inte förr eller senare ger sig på varandra i kampen om vem som skall få störst del av kakan.

Och diktaturen i Saudi-Arabien är minst lika hård som i Libyen.

Och lika kramad av västvärlden.

De exporterar ju olja…