Efter succén med filmen Saving Private Ryan fick Spielberg och Tom Hanks blodad tand och ville göra mer krigsskildringar, men autentiska sådana. Resultatet blev HBO-serien Band of Brothers efter historikern Stephen Ambroses bok med samma namn. Boken baserar sig på intervjuer med överlevande från Easy Company, 2:a bataljonen, 506:e fallskärmsjägarregementet under 101:a luftburna divisionen från dess utbildning i USA och England fram till krigsslutet. Det första avsnittet slutar med den nattliga luftlandsättningen på dagen D i Normandie.
TV-serien följer boken väl, även om enskilda scener kanske inte framstår som lika spektakulära som i boken, antagligen av budgetskäl, men man kan bortförklara detta med att man skildrar saker ur enskilda soldaters perspektiv och alltså inte behöver visa så mycket.
Att Ambrose valde just detta kompani är ingen slump. Han valde det kompani som var de första att nå Hitlers alphögkvarter i Brechtesgaden och festade på det som fanns i Hitlers vinkällare.
Medan Band of Brothers med rätta hyllades för sin autencitet så tycker åtminstone jag att serien brast lite i skildringen av karaktärerna. Varje avsnitt fokuserade i princip på en separat kompanimedlem, även om den tredje kompanichefen Winters (spelad av britten Damian Lewis) går genom serien som en röd tråd även efter han gått vidare till bataljonsledningen. En befordran som ledde till vissa problem när en kompetent ersättare blev skjuten av en nervös vaktpost och man istället fick en inkompetent chef som fick axla att ta kompaniet genom Ardenneroffensivens prövningar.
Det stora problemet här är att man inte fäster sig vid varje avsnitts huvudperson, som tidigare bara skymtat förbi och i efterföljande avsnitt också bara skymtar förbi. Men annars var förstås serien ett fantastiskt hantverk som visade att man i USA har budget hos betal TV-kanalerna att göra produktioner som får de flesta biofilmer att skämmas.
Dagen D i Normandie brukar skildras som en heroiskt och blodigt slag för amerikanarna och 2 499 amerikaner dödades på en dag om man får tro Wikipedia. Men Dagen D var ingalunda det blodigaste som amerikanska soldater drabbades av (och jag säger nu ingenting om slakten på östfronten där båda sidor på enskilda dagar fick se t ex 10 000+ dödade om dagen i bl a enskilda platser som Stalingrad. Fundera lite över logistiken och hanteringen av de döda…).
Successivt under kriget på västfronten, med undantag av tyskarnas Ardenneroffensiv julen 1944, så blev striderna mindre och mindre intensiva vilket också framgår i Band of Brothers. Dramatiken minskar successivt för varje avsnitt, åtminstone mot slutet, vilket också belastar serien som alltså inte når något form av klimax utan efter det sista avsnittet om Ardenneroffensiven, The Breaking Point, trappar ner steg för steg. Detta är den andra bristen i TV-serien. Autentiskt, men successivt allt mindre dramatiskt. Brechtesgaden intas utan något som helst motstånd och kompaniet slutar serien med uppknäppta skjortor solandes i Zell-am-See.
Efter succén med Band of Brothers ville Speilberg och Hanks ta sig an kriget i Stilla Havet och göra en motsvarande autentisk skildring av marinkårens helvete på jorden. Här fanns det dock inte någon bok motsvarande Ambrose verk, men istället förvärvade man rättigheterna till två soldatmemoarer Eugene Sledges hyllade mästerverk With the Old Breed och Robert Leckies Helmet for my Pillow. Ovanpå det skildrar man den dubbelt Medal of Honor-dekorerade John Basilone, men inte baserat på någon bok.
Resultatet är fullkomligt överlägset Band of Brothers och kallas kort och gott The Pacific. Vi kan börja med introt, som kanske är ett av de snyggaste intron som gjorts i TV-historien.
I serien har man inte de problem som Band of Brothers lider av. Man får följa de tre huvudpersonerna genom TV-serien även om Leckie uteblir några avsnitt när han såras så allvarligt att han skickas hem, men återkommer i sista avsnittet som handlar om hemkomsten. Basilone är förstås inte med i sista avsnittet. Även hjältar reagerar precis som alla andra på att bli skjutna. Mer om det senare.
Medan Band of Brothers enbart skildrar livet i fält, så avbryts The Pacific med scener från USA och man får även följa åtminstone Leckie på permission under förbandet 1:a Marinkårsdivisionens återhämtning i Australien, liksom Basilone som propagandainstrument när han reser runt USA för att samla in pengar till amerikanska War Bonds. Det finns rent av lite plats för både romantik och sexscener i enskilda avsnitt, vilket kanske breddar publikunderlaget något och gör huvudpersonerna lite mer mänskliga. Och i sista avsnittet skildras överlevande huvudpersoners hemkomst och försök till att anpassa sig till det civila livet. Eugene Sledge led i nästan 40 år av mardrömmar till han skrev sina memoarer på sin hustrus inrådan.
Seriens första avsnitt innehåller en suverän scen som nog kan ses som en drift med TV-tittarna som har vant sig vid dramatiken på landstigningen på Dagen D. Som tittare förväntar man sig att helvetet skall öppna sig när landstigningsrampen på den lilla farkosten fälls ner. Men det gör den inte. Helvetet öppnar sig istället senare. Landstigningen på Guadalcanal var ett undantag, då japanerna inte varit med om någon amerikansk offensiv förut och blev helt tagna på sängen.
Vad The Pacific skildar utmärkt är krigets rena helvete och det fullkomligt oresonliga hat som fanns mellan japanerna och amerikanerna, en oresonlighet som fortsatte fram till krigets sista dag, och för enskilda japanska mindre enheter långt efter krigsslutet. Här trappas inte konflikten successivt ner ju längre vi kommer in i serien, utan här slåss man för sitt liv hela vägen. Och som påtalas i seriens sista avsnitt så fanns det inga tacksam befriad lokalbefolkning eller något Paris att åka på permission till. Eugene Sledge fick till skillnad mot Leckie aldrig åka på återhämtning i Australien.
Inledningsvis skildras striderna på Guadalcanal, vilket kan liknas vid Stalingrads vändpunkt, där japanerna öste in män och fartyg i sina försök att återta kontrollen över ön och den kritiska flygplats de hade byggt där. Inledningsvis blir marinkåren isolerad på ön efter att den amerikanska flottstyrkan körts bort av japanska flottan.
Delvis gör förstås serien lite avsteg från förlagorna av tid- och budgetskäl. Som exempel ledde John Basilone sina tre kulsprutegrupper i strid i över två dygn, och slog sig själv genom japanernas linjer vid upprepade tillfällen för att hämta mer ammunition åt de två av hans femton soldater som överlevde hela vägen. Efter två dygn låg över 1 700 japaner döda framför hans kulsprutor och han hade avstyrt ett anfall på totalt ca 3000 japaner. I TV-serien har det här massiva slaktandet tonats ner och det framställs som att det bara handlade om en natt, inte om två dygn. Och högarna av japanska lik växer visserligen, men inte i närheten av det verkliga utfallet.
Men det centrala inslaget i TV-serien är avsnitten om striderna på för oss svenskar tämligen okände Peleliu, där även Eugene Sledge får se sina första strider. I de ursinniga striderna på denna färskvattenlösa korallö, där marken överallt var hård som sten, så dödades eller sårades ungefär 50% av 1:a Marinkårsdivisionen, 6 256 personer. 10 695 japaner dödades och 202 togs till fånga. Siffrorna är tyvärr rätt typiska för striderna på öarna i Stilla Havet. Mer om det längre ner. För övrigt höll de sista japanerna ut på Peleliu till 1947, två år efter kriget tog slut.
Marinkårens stormning av japanernas flygplats, en språngmarsch över helt oskyddad och platt, öppen terräng, får vilken skildring som helst av dagen D att framstå som en söndagspromenad. Leckie får dessutom order att hämta en ny radio och tvingas springa hela vägen tillbaka igen så han sprang gatloppet två gånger.
Serien är som sagt en skildring av krigets helvete och vansinne. Basilone klarar till slut inte av att jobba med pengainsamling på hemmafronten längre utan återvänder och deltar i landstigningarna på Iwo Jima, där han känner sig manad att leva upp till sitt namn och tjänar in en andra Medal of Honor och ett Navy Cross. Postumt. För hjältar är svarta svanar. När 10 000-tals personer skickas i krig så finns det tusentals som uppvisar uncommon valor, osedvanligt hjältemod, men det finns långt färre av de som är hjältemodiga som överlever. De som har turen att likt Basilone inte träffas av en kula blir hjältar. Men andra gången tog turen till slut slut för Basilone. Kulor studsar inte av hjältar, utan dessa dör precis som alla andra om de blir träffade. Jag förringar inte dekorerade hjältars hjältemod, men de flesta hjältar är okända och odekorerade och ligger begravda på krigskyrkogårdar. Skillnaden är slumpen och huruvida någon överlevde för att kunna berätta vad som skett. Vilja + tur = hjälte. Vilja + otur = gravsten.
Till sista dagen så var striderna i Stilla Havet helt oresonliga. På Guadalcanal var de japanska trupperna 36 200 man. Av dessa dödades ca 31 000 och 1000 togs till fånga. På Iwo Jima var de 18 591 varav 18 375 dödades. På Okinawa där Eugene Sledge befinner sig när kriget slutar dödades 95 000 av de 117 000 japanska soldaterna.
Nu menar en del att det här berodde på japanernas kultur, avgudadyrkan av kejsaren och Bushido-kod. Men det hade inte behövt vara så, vilket gör det hela ändå mer tragiskt.
Det handlade i själva verket mycket om språkförbistring och kulturkrock.
Går man utanför TV-serien så kan man se på striderna på Saipan. Visserligen dödades ca 29 000 av de ca 31 000 japanska soldater som fanns på ön, varav ca 5000 begick självmord.
Men det fanns en annan sorts hjälte på Saipan, som alltså inte finns med i TV-serien.
Private First Class Guy Gabaldon. Gabaldon var en vit amerikan, men hade växt upp i en amerikansk fosterfamilj med japanskt ursprung. Han hade lärt sig kulturen och det japanska språket. På egen hand tog han ca 1 500 japaner till fånga tämligen oblodigt. Detta helt enkelt för att han kunde språket och kulturen och kunde övertala dem att det inte fanns någon skam i att ge sig i en strid de annars inte kunde vinna. Han fick smeknamnet The Pied Piper of Saipan, ungefär Råttfångaren på Saipan med svenska ord.
Redan första natten på ön avvek han ensam från sin enhet och återvände med två fångar. Som resultat hotades han med krigsrätt för att ha övergivit sin post. Det struntade han i. Nästa natt återvände han med 50 fångar, även om han fick skjuta några trilskande japanska vaktposter först. Efter det fick han fria händer och förde relativt fredligt alltså in över 1500 fångar, som mest 800 vid ett enda tillfälle, läs en intervju för en beskrivning av hur det gick till.
Gabaldon räddade livet på 1500 fiender och med det antagligen hundratals amerikanska liv. Basilone dödade 1700 japaner. Vem tror ni fick de finaste medaljerna?
Nu kanske det är att trivialisera de blodiga striderna i Stilla Havet som en gigantisk kulturkrock och ett misstag. Men Gabaldon visar med all tydlighet hur konflikter, även mitt under ett fullkomligt oresonligt och hatfullt krig, åtminstone ibland kan lösas om man bara pratar med varandra. Lite naivt, men ändå rätt fantastiskt.
Iaf så är är The Pacific magnifik television och de sista avsnitten visas på SVT de kommande veckorna. Har man missat serien från början så rekommenderar jag istället att man köper den på DVD och ser helheten, istället för bara slutet. Det senaste avsnittet finns för övrigt på SVT Play.
Sannolikt kommer man aldrig mer se någon liknande TV- eller filmskildring av striderna i Stilla Havet igen, inte på den här nivån och inte med den här autenciteten. Om femton år kommer de yngsta deltagarna på bägge sidor fylla 100 år och det som inträffade kommer bara finnas kvar i bild och text. Och med dem dör de sista vittnena
Men så länge så är The Pacific utmärkt som osminkad dramatik, information och utbildning om krigets fullständiga vansinne och vad det gör med människor. Se den.
32 kommentarer
Fel, det hade inte hjälpt med bättre kommunikation – bushido var den huvudsakliga orsaken till att så många japaner stred till sista man. Det var oerhört skamligt att ge upp och låta sig avväpnas, helt i linje med den gamla samurajkultur som fortfarande praktiserades inom japanska militären under WW2. Det fanns helt enkelt bara två utvägar på slagfältet – vinna och överleva eller förlora och dö.
Vill hävda att det delvis är en myt, och att Gabaldon visar på detta.
Att The Pacific skulle vara överlägset Band of Brothers är ett stort skämt. Inte alls samma känsla.
Jocke, det kan ju tilläggas att i princip alla amerikaner som pratade japanska internerades under kriget, så man gick i krig mot en fiende där man inte hade någon som kunde tala fiendens språk och erbjuda dem att ge sig. Gabaldon var ett av få undantag.
Pacific eller Band of Brothers mår vara en smaksak. Detta är drama och inte action och jag finner det snarare vara befriande att det inte är så mkt fokus på just själva striden i BoB.
Å andra sidan har Pacific faktiskt lärt mig ett och annat, så av rent pedagogiska skäl så vinnner den ett och annat.
Men. Ang. japaner, förluster, masslakt bushido (som inte spelar en helt obetydlig roll) så måste faktiskt kommenteras att även tyska soldater visade samma fantatism många gånger – i kanske större utsträckning. Hitlerjugend och SS (vilket många gånger var samma sak under 1944-45) stred till sista man och ur helt hopplösa lägen. Så att helt förklara detta med japansk kultur duger inte.
09:26 En förklaring ligger i dödsskräck för fienden. Vad Gabaldon bland annat förklarade för de han tog till fånga var att de inte skulle bli avrättade, utan bli behandlade väl som fångar.
Skräcken för fienden gjorde att man även speciellt på östfronten slogs till sista man. Och antagligen var det korrekt. Bara några få procent av de tyskar som ryssarna tog till fånga återvände någonsin levande. De flesta dog i Sibirien.
TV serier är något amerikaner är mästare på, både dessa serier är mycket bra, svenska serier kommer inte i närheten.
Jag gillade iofs den engelska varianten av Rome bättre än den amerikanska.
Just tv-serier verkar vara jänkarnas bästa gren, påkostade och bra skådespelare.
En fullkomligt lysande serie och ett kvitto på att människan är fullkomligt bombad, bokstavligt.
Lär vi oss något av historien? Nej och aldrig.
Varför? Well, det kan du få skriva ett bra inlägg om! Det skulle jag se fram emot och det kan nog bli en långt tråd av det!
Människan är en destruktiv varelse, kan man tjäna pengar om mångas liv förstörs så gör man det.
Vi drivs av girighet, egoism och hat.
Skulle jag kunna slakta kommunister i ett inbördeskrig? Garanterat att jag skulle, kommunister är lägre smuts än kackerlackor.
Vi som ras kommer aldrig bli fredliga, då skulle vi dö ut.
Clint Eastwood har regisserat två alldeles utmärkta filmer: "Flags of our fathers" och "Letters from Iwo Jima". De som gillar "Pacific" borde absolut se dem.
Snart kommer islamiseringen av Europa innebära ett nytt blodbad, det har vi att tacka de politiskt korrekta för!
Introt gör mig tårögd, det är så jäkla fint gjort!
Har aldrig gillat band of brothers men älskar the pacific, konstigt.
@anonym 9:52 och anonym 9:58
Njae, jag tror att det är omständigheterna som gör människan destruktiv. I sina bästa stunder kan hon vara fantastisk.
Rädda människor gör korkade saker
Tack för den fantastiska historien om Guy Gabaldon, den var helt ny för mig.
Saknar den feministiska vinkeln, varför glorifiera männen?! Detta borde regleras!
Tycker att BoB kändes mycket mer engagerande och genuin. Pacific blev mest en upprapning av strid och man fick ingen egentlig känsla för karaktärerna. Men det är tufft att bli jämförd med BoB som jag tycker är standardverket för WW2-serier.
Gör som dagispapporna. Kramas istället
Om man varit en av deltagarna i ett krig måste det starkt färga hur man återberättar det.
Det mesta vi får till oss är ju sett genom anglosaxiska glasögon.
Ibland görs tyska krigsfilmer men de är ofta besatta av att försöka göra upp med sitt skamliga förflutna.
Det skulle vara intressant att se lite skildringar av andra världskriget gjorde av en objektiv betraktare.
På västfronten intet nytt, hette på sin tid böckernas bok om det absolut meningslösa med krig. Därefter har det kommit fler.
Ändå lär vi oss aldrig. Uppenbarligen. Hur väl det än skildras.
Kanske därför vi inte behöver något försvar numera…….
/Morfar
Bortsett introt så hamnar Pacific långt bakom BoB i mina ögon. Kanske är det den geografiska avståndet. Tycker även att Pacific tappar mycket på att inte få lära känna en hel grupp soldater, gemenskapen som den typen av situationer skapar. Sista spiken i kistan blir de påklistrade karlekshistorierna som inte tillför nåt, bara ditslängda i ett försök att bredda tittarskaran.
Bristen på maffiga slutstrider i BoB ger tittaren en chans att ta ett djupt andetag och reflektera över vad man sett och sörja att serien går mot sitt slut. Välbehövligt efter mardrömmen i Bastogne.
Intressant att flera tycker precis tvärt om, dvs att man bättre lärde känna soldaterna i BoB, medan jag tyckte man lärde känna dem bättre i The Pacific.
Morfar, skall man bena ut varför försvaret ser ut som det gör i Sverige behöver man nog blanda cirka ett dussin enkla och konspiratoriska anledningar och det går ändå inte att få fram information för att vikta anledningarna och bekräfta eller avfärda dem.
Det slår mig att du mest av allt ff är en liten pojke Cornu. Det intresse och den entusiasm du delar med oss är rejuvenerande. Love it.
Av en händelse råkade jag vid en Englandsresa förra året hamna vid samma middagsbord som en av världens mest namnkunniga experter och föreläsare kring författarskapet av filmmanus, Robert McKee. Eftersom jag gillar film hade jag en mycket trevlig kväll där jag fick en hel del bakgrundshistorier om både det ena och det andra i filmens värld. Hans studenter har enligt hans hemsida kammat hem 32 Oscars och 128 Emmys, så han har väl rätt bra koll på läget.
Därmed förstås inte sagt att man behöver ha rätt bara för att man är påläst. Särskilt behöver man ju varken ha bra smak, eller tycka lika.
Hur som helst frågade jag vad han tyckte om krigsfilm, och om sådan tyckte han i princip inte. Han gillade varken ”Saving Private Ryan” eller ”Band of Brothers” – som jag tycker är fantastiska båda två. Däremot var han rent lyrisk över serien ”Pacific”, vilket fick mig att bli än mer nyfiken över vad denna serie hade att erbjuda. Om en människa som är i grunden djupt skeptisk mot Spielbergs berättarkonst var så översvallande positiv får man ju vissa förväntningar. Eller så kan det i och för sig innebära att jag i min tur helt enkelt tycker serien är kass.
Jag har dock inte haft tillfälle att följa den förrän den nu går på SVT, och sitter nu bänkad varje onsdag – fast jag normalt sett inte följer serier alls. SVT skall för övrigt ha en eloge över att senaste avsnittet alltid går att hämta upp i mycket bra kvalitet på SVTPlay, vilket har räddat mig från katastrof några gånger.
Hittills har jag inte blivit besviken på ”Pacific”. Första avsnittet kändes sådär, det måste erkännas. Jag kände mig inte särskilt engagerad, och undrade vad som komma skulle. Jag har dock upptäckt att serien verkligen vinner i längden. Jag är såld.
Vad som gör serien riktigt riktigt stor är dock enligt mitt tycke inte bara manus, foto och klipp – utan att man haft den goda smaken att anlita filmmusikens största geni genom världshistorien; Hans Zimmer.
Hans förmåga att fånga känslor, stämningar, kulturell särart och skeenden i sina musikaliska mästerverk, och dessutom perfekt anpassa musiken till bildspråket ger mig ståpäls. På riktigt.
Varje gång.
/Morgonsur
http://morgonsur.wordpress.com
Apropå språkförbistring.
Hade ställt in mig på att köpa "The Pacific" och ha den bredvid min "Band of Brothers" box. Men så såg jag den på Blu-Ray hos en kompis, och översättningen var den sämsta jävla skit jag varit med om. Serien är säkert jävligt bra, men översättningen har lämnat en sån sur eftersmak att jag vete f-n om jag kommer köpa serien. Om nu filmindustrin vill att jag ska betala för att se filmer, som de ju brukar tvinga oss filmkonsumenter att förstå genom de totalt onödiga trailers som varje köpfilm inleds med, då kan de väl för h-e se till att produkterna de SÄLJER håller högre klass än de man kan hitta på nätet, eller?
/E
Det var därför som fan-textningen uppfanns…
@ErikG
Köpen utländsk Pacific box och se på den med engelsktext.
Övrigt
Personligen jämför jag inte BOB och Pacific med varann då det är två helt olika historier. Där tyngdpunkterna ligger på olika saker. Sen att det är samma "gäng" som producerat och regisserat är irrelevant då det är två olika historier. Sen hör jag visserligen till de som tycker att Saving Private Ryan är groteskt överskattad. Landstigningsscenen är perfekt gjord men sedan dalar filmen fort.
Morgonsur, med tanke på att du själv blivit skjuten på, skjutit i skarpt läge och nästan blivit sprängd i luften så är det väl ett gott betyg på serien att du fastnat.
16:33 Tack för komplimangen, det värmer för en som är på väg mot de 50. Hoppas jag fortfarande är en pojke även då.
"The War" som gått på SVT i minst två omgångar de senaste åren är oslagbar, BoB och Pacific har inte en chans.
Men så har inte dokumentära "The War" HBOs marknadsförare i ryggen.
E Sledge intervjuas väl i The War om jag minns rätt, tillsammans med en massa andra veteraner.
Hardnose:
Jag tycker också att det var lättare att engagera sig i personerna i BOB, men att säga att kärlekshistorierna känns "påklistrade" är väl lite magstarkt, det är ju memoarer…
F.ö. så tycker jag att det är dags för en ny filmversion av "På västfronten intet nytt". Med premiär om fyra år då.
p.s. Ja, textningen i DVD-boxen är under all kritik. Ska rippa skivorna och ladda ner en fan-textning tror jag.
09:04:
Jag har ju inte läst memoarerna så de kan jag inte säga något om, men jag tycker inte de passar in i manuset till serien. De hade gott kunnat få sållats bort. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket om karaktärerna för att engagera mig i frågan om vem de får ligga med.
Tycker överlag att skådespelarinsatserna i BoB var bättre även om karaktärerna var något mera grovhuggna. Joseph Mazzello må vara en favorit hos Spielberg, men här står han sig slätt i jämförelse med Damian Lewis.
Jag hade nog bara för höga förväntningar på serien, synd att jag inte har nån som helst lust att se om den.
@ Cornucopia:
Jag spelar väl i korpserien i sammanhanget, och har i jämförelse knappt sett krig på vykort…
Men faktum är att specialeffekterna sedan Saving Private Ryan har fått en helt annan och livgivande realism för oss gamla soldater. Man kan nästan göra krateranalys i krigsfilmerna numera, och borta är de pinsamma bolmande gula eldkloten från bensinladdningar som skall symbolisera artilleribrisader.
Nuförtiden har man rentav fått specialeffekterna så verklighetstrogna att man i princip kan bedöma både kaliber och ammunitionstyp…;-)
/Morgonsur
http://morgonsur.wordpress.com