polisen

Det här kommer kanske vara ett av de mest skrämmande inläggen jag skrivit. Jag kommer därför prova att skriva det baklänges och börja med lite allmänna resonemang.

Först börjar vi med dåliga nyheters psykologi i kort sammanfattning. När man drabbas av dåliga nyheter går man igen följande faser. En del når aldrig fram utan kan fastna på någon enskild punkt, och man kan pendla fram och tillbaka. Faserna är som följer.

1. Förnekelse. (“Detta är inte sant.” “Jag tror dig inte.” “Nej, så kan det inte vara.”)
2. Ilska (“Du är ett *** som skriver detta.” “Varför vill du svärta ner oss med detta, ditt ***.” “Det är de *** (syndabocks) fel.” osv) Här hittar man t ex de normala vänster- och högerpopulistreaktionerna. Vänsterpopulisterna kommer omedelbart fram till att det är kapitalets fel, eller “de rika” etc. Högerpopulisterna söker genast ut invandrare eller judar eller någon annan folkgrupp och säger att det är deras fel.
3. Förhandling. Här verkar höger- och vänsterpopulistpolitiker. “Höj bidragen så blir allt bra.” “Höj skatten för alla rika, så löser det sig.” “Om vi kastar ut alla invandrare så blir allt bra.” “Vi måste kvotera in kvinnor.” Även andra politiker finns förstås här. “Bara vi tillsätter en utredning…”
4. Depression. Verkligheten träffar en som en hammare mellan ögonen, och det är inte muntert. Kan vara svårt att ta sig ur, men gör man det så når man slutligen
5. Acceptans.

Inför det som kommer nedan, läs gärna mitt tidigare inlägg om höger- och vänsterpopulism, av en del kallat högerextremism respektive vänsterpolitik.

Verkligheten är att det inte finns några enkla samband, även om man om man kan välja ut data som visar mot de samband man som höger- respektive vänsterpopulist vill visa. Men verkligheten är långt mer komplicerad än vad några populister vill ge sken av. Det finns inga patentlösningar, det finns inga enkla vägar bort. Det finns bara verkligheten som den är idag. Glöm inte det. Inga enkla lösningar, inga enskilda syndabockar.

Land skall med lag byggas. Karl XV.

Alla politiska inriktningar borde kunna ställa upp på att det centrala i ett samhälle är lag och ordning. Även om man är anarkist (dvs ett samhälle utan ledare) eller ultraliberal (ett samhälle med en minimal statsapparat) eller kommunist (ett samhälle där det privata inte finns), så är lag och ordning centralt. Inom ultraliberala kretsar kallas detta för nattväktarstaten. Det är den sista funktionen i ett samhälle som måste existera.

Lag utan ordning är meningslöst. Det finns ingen anledning att stifta lagar om man inte kan se till att tillämpa dem genom det statliga våldsmonopolet, och straffa de som bryter mot lagarna.

Vi lider dock tyvärr av Tainters lag om minskande avkastning. Vi har alltså nått kulmen av vårt samhälle. Vi får allt mindre avkastning på de pengar vi satsar, och drunknar istället i allt fler lagar, allt mer byråkrati och allt högre meningslös komplexitet. Ett samhälle inför sammanbrott.

Den verklighet jag nu skall skriva om handlar om den svenska brottslighetens utveckling. Jag fortsätter baklänges och börjar med en titt på budgetanslagen för det svenska rättsväsendet 1997-2010. Siffrorna har jag hämtat från Finansdepartementet och plockat ur tidigare budgetpropositioner. Det faktiska utfallet kan därför skilja sig något från dessa siffror.

Tyvärr hittade jag inte historik för anslagen till rättsväsendet längre bak än 1997.

Budgetsiffrorna ovan säger egentligen inte så mycket. Det ser ut som att vi konstant gett ökade anslag till rättsväsendet. Vi måste dock kompensera för inflationen.

Som man ser ovan så har rättsväsendet fått reala ökade anslag varje år sedan 1998, undantaget 2002 och 2008. Kompenserat för inflationen så har finansieringen totalt ökat.

Notera att vi har ca 20 000 poliser i Sverige. Två promille av befolkningen är alltså poliser. Två av tusen. En ort med 10 000 invånare borde alltså ha 20 stycken poliser. Här på landsbygden är “ort” ett lite vagare begrepp, men om jag t ex avrundar min församlings invånare till 2000, så borde vi alltså ha fyra poliser i vår “by”. Ett uniformerat par som tjänstgör 40 timmar i veckan, och ett civilt par med en chef och en assisterande civilare, som 40 timmar i veckan kan utreda brott i byn. Nu har vi kanske inte någon skyhög brottslighet, men det här är vad vi liksom alla andra betalar skattepengar till. Antar att fortkörning och fyllekörning ganska snart skulle bli ett minne blott… Inte för att någon lokalbefolkning vågar köra för fort genom byn, då man i så fall blir förklarad som social paria om man blir igenkänd.

Nu har vi förstås inte fyra poliser i byn.

Samma sak borde gälla för ett vanligt villaområde med 2000 invånare.

Men vad hjälper det.

Jag kommer nedan redovisa Brottsförebyggande rådets (BRÅ) siffror över anmälda brott per 100 000 invånare i hela riket. Siffrorna är alltså standardiserade och tar hänsyn till befolkningens storlek. De är hämtade från BRÅ:s utmärkta databas.

Vi börjar mjukt med anmälda stöld-, rån- och häleribrott. 1975 var siffran 5807, 1985 var den 8073 och 2008 var den 6107. Anmälda brott mot personlig egendom har alltså minskat.

Samtidigt är dessa brott i princip de enda man som potentiellt brottsoffer kan påverka. Vi kan skaffa bättre dörrar, bättre lås, larm, stöldskydd, säkerhetsskåp. Låsa in oss allt mer. Men förstås även socialt, någon som passar huset, grannsamverkan mot brott etc. Och uppenbarligen har det gett effekt. Naturligtvis finns ett mörkertal. Vem anmäler stölder med mindre värde än försäkringens självrisk? Polisen lägger ju ändå bara ner utredningen omgående pga brist på spaningsunderlag. Man letar inte ens efter fingeravtryck vid villainbrott.

En mjuk fortsättning är att titta på anmälda bedrägerier. 1975 anmäldes 532 bedrägerier per 100 000 invånare. 1985 hade siffran ökat till 1168, eller med 119%. Sedan hände något och anmälningarna föll, för att förra året explodera igen upp till rekordet 1205, en ökning med 126% sedan 1975.

En lätt gissning kan vara att det rör sig om ökande bedrägerier över Internet.

Sedan 1975 har totalt antal anmälda brott per 100 000 invånare ökat från 9223 till 14973 år 2008. 1985 var siffran 12195. Brottsligheten har ökat med 62% sedan 1975 och med 23% sedan 1985.

Inte så farligt kanske? Trots alla ökade anslag till polisen, trots decennier av lagstiftande, utredningar och debatt så ökar brottsligheten.

Men nu kommer käftsmällarna hagla. Vill du förtränga verkligheten och tron på det trygga Sverige så föreslår jag att du slutar läsa här och går till TV:n och sätter dig och tittar på Idol istället. 126% ökning av antalet bedrägerier sedan 1975 är bara försmaken. 23% ökning av den totala brottsligheten sedan 1985 är ingenting.

För nu skall vi se var ökningarna hittas.

Våldsbrott per 100 000 invånare var 1975 endast 331 st. 1985 var de 484. 2008 var de 1176. Det är en ökning med 255% sedan 1975 och med 143% sedan 1985. Grafen är ganska tydlig vad gäller utvecklingen.

Att jag väljer 1975 och 1985 är för att det avspeglar när dagens föräldrar kanske själva var barn eller tonåringar. De som var tonåringar på 70-talet har idag egna tonårsbarn, och de som var tonåringar på 80-talet har idag egna mindre barn, och ibland även tonåringar. Den verklighet vi växte upp med gäller inte längre.

Fast våldsbrottsligheten är ingenting mot utvecklingen inom sexualbrott, ex våldtäkt. 1975 rörde det sig om 33 anmälningar per 100 000 invånare. 1985 var siffran uppe i 49. 2008 är siffran 159. Det är en ökning av bl a våldtäkter och t ex sexbrott mot barn med 381% sedan 1975 och 224% sedan 1985.

Oroliga för era tonårsdöttrar än? Din fru? På krogen, dansställen, skolor, gator, parker och torg ser det inte likadant ut som förr.

Anmälningar om skadegörelse har utvecklats på liknande sätt. Inte stölder, utan helt meningslösa brott mot egendom, enbart i syfte att förstöra. 1975 var dessa 681 per 100 000 invånare. 1985 var siffran uppe i 903 för att 2008 ligga på 2141. En ökning på 215% sedan 1975 och 137% sedan 1985.

Därnäst kan vi titta på antalet anmälda hot-, kränknings- och frihetsbrott. Ni känner igen utvecklingen. 1975 var antalet anmälningar per 100 000 invånare 228, 1985 hade de stigit till 367 och 2008 var de 1462. En ökning med 541% (!!!) sedan 1975 och 298% sedan 1985.

Slutligen en titt på anmälda vapenbrott per 100 000 invånare. 1975 var dessa 21 st, 1985 också 21 st och 2008 var de 145. En ökning med 590% sedan 1985!

Vet inte om det var murens fall och det efterföljande inträdet i EU som öppnade slussarna för olagliga vapen i Sverige, eller om det var den sk knivlagen? Det får någon kriminolog svara på.

Sådan är verkligheten. Orsakerna kan debatteras, men det finns inga enkla populistiska svar. Populister selekterar ut väl utvalda kommuner och kategorier av brott och kan därmed koppla dessa till utvald målgrupp, främst invandrare. Men det går lika gärna att göra ett urval som ger noll koppling till antalet invandrare. Fast populister talar med silvertunga och lägger fram de siffror de vill.

Jag tänker dock inte göra det. Ovanstående siffror gäller hela riket och talar ett tydligt språk. Vi har problem. De är inte nya problem. De är 30 år gamla.

Vad gör våra politiker?

För den som vill läsa insatt om polisens arbete eller brist på arbete rekommenderas varmt bloggaren Morgonsur, som själv som tidigare polis har insiderinformation om hur det går till hos polisen.

Det tål att diskuteras saker som strafflindring, att misstänkta släpps i väntan på rättegång och kan fortsätta begå brott, fulla fängelser etc etc. Men det finns inga enkla lösningar.

Vårt samhälle faller ner i laglöshet, och det här vet medborgarna. Synd bara att politiker inte vill erkänna utvecklingen och på allvar försöka göra något åt det hela. Vad det nu är. Att styra polisen på att avskriva så många brott som möjligt är inte lösnignen, lika lite som ökad avlyssning av befolkningen är det. För man får inte folk att respektera varandra och varandras egendom genom att avlyssna dem.

Brottsligheten är en god termometer på det verkliga tillståndet i landet Sverige. Och det har inte med alliansregimen att göra, utan är något som pågått så länge BRÅ har statistik.

Långsamt kokar vi krabban. Några procent om året är ju inte så farligt. Ibland sjunker rent av siffrorna ett enskilt år och vi kan slå på stort i media om att brottsligheten minskar och slappna av. Men det är en illusion.

En sak är säker. Det var faktiskt bättre förr. Ta han om er och era kära medan vi faller.