Polen

Nedanstående artikel är ett gästinlägg av bloggarens fru, äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng adrenalena.se.

Sedan senaste vändan har jag haft tät kontakt med Räddningstjänsten i Charkiv. I det här arbetet är det viktigt att undersöka deras behov, för att kunna hjälpa dem på kort och på lång sikt. Nog går det att få tag på flera fordon långsiktigt, både släckbilar och ambulanser, men den senaste tiden har det handlat mer om situationen som råder precis nu. När ryska styrkor har tryckts tillbaka har Ukraina återtagit territorium som behöver minröjas, och människorna där behöver ofta akut hjälp. Samtidigt så skjuts det fortfarande en hel del. Senast när detta skrivs har Charkiv bombats. När jag skriver detta får jag ett mess från räddningstjänsten i Charkiv, de berättar att ingen kan sova just nu. Det är “väldigt högljutt“.

När jag sitter hemma i trygga Sverige och får höra direkta rapporter från kollegor om hur det smäller i Charkiv, om hur oerhört utsliten personalstyrkan är efter konstanta utryckningar i tre månader, om bilar och stationer som blir beskjutna, eller om kollegor på uppdrag som minröjare och sprängts och skadats svårt, så är det förstås omöjligt att inte göra något. Jag hade gärna gjort mer, men det går inte att mäkta med hur mycket som helst. Så jag gör det jag kan. Och det gör flera med mig.

Mitt tidigare jobb som professionell äventyrare har gett mig erfarenheten och kompetensen för samordning och planering av blåljustransporter till Ukraina, där det behövs ett speciellt tänk, full flexibilitet och en särskild riskapproach. Jag gör alltså detta helt ideellt, istället för att fortsätta med vinstdrivande verksamhet med extrema äventyrsresor. Jag ser inte heller något alternativ, det känns inte aktuellt att bestiga berg eller korsa oceaner när det pågår ett krig så pass nära hemma. Jag gör ändå det minsta som jag kan göra. Och ingen kan göra allt… men alla kan göra något, och eftersom vi är flera som gör något så blir det en kännbar effekt.

Ett av de omedelbara behoven har varit bilar för transport av extrapersonal för att gräva fram folk från rasmassorna. Även minröjare behövde fordon med mycket utrymme både för folk och utrustning. Jag har på väldigt kort tid hittat två st VW Transporter med dubbelhytt (sex platser totalt) och stort lastutrymme med skåp bak. Bägge har tjänstgjort som extrabilar hos Räddningstjänsten – den ena har rullat i Stockholm, och den andra i Småland. Vi har faktiskt en liknande bil på vår station, även om skåpet är något annorlunda. De lämpar sig väl för uppgiften, och jag köpte in båda bilarna. Bilarna fylldes med verktyg och utrustning efter aktuella listor från Charkiv. Det har köpts in från leverantörer och privat. Vissa aktörer har donerat utrustning, vilket de ska ha ett stort tack för – se lista längre ner.

En viktig sak att ordna var ytlivräddningsförmåga till Charkiv. De behövde uppblåsbara ribbåtar för att kunna ta sig fram i vatten, de som de kunde få tag på var alldeles för små, och olämpliga för livräddning. En båt ska kunna klara av en styrka på 4-5 personer. Även detta kunde ordnas tack vare sponsorer. Sprillans nya båtar lastades på en av bilarna och skickades iväg.

Flera personer hjälpte till med att ordna fram saker, allt från käk till första förband och verktyg. Eftersom en räddningsstation blev nyligen sönderbombad behövde de även kontorsutrustning som datorer och liknande, där har jag fått in en privat donation. Jag fyllde även på med konserver och mat.

Samtidigt så har jag blivit kontaktad angående en brandbil som eventuellt var till salu. Bilen stod på Gotland, och kunde köpas loss från tidigare ägare. Den hade rullat i bl a Borås, men köptes och transporterades bort – och har sedan dess stått i förvaring. Eftersom det är en flygplatsbrandbil så har den inte gått nämnvärt mycket, trots att den är relativt gammal. En person från Gotland tog initiativet till hela projektet, och kopplade på ett helt team som kunde få bilen i riktigt bra skick på rekordtid. Personal från både Försvaret och Räddningstjänsten var involverade.

Allt har kollats igenom, och de fyllde på med materiel. Destination Gotland ombesörjde transporten till fastlandet. Nu återstår ett par dagar på verkstad i Polen, sedan kommer bilen lämnas över till Ukraina. Varma hjärtliga tack till alla som varit involverade i detta, samt förstås till Kjell Labory som har haft hand om projektet. En riktig klippa!

Ett stort inköp har varit slang, strålrör och kopplingar. Då våra slangdimensioner inte är samma som i Ukraina, så behövs det antingen övergångskopplingar eller passande slang och strålrör i mängder. Nu skickades bägge delar till Ukraina.

De svenska bilarna kommer tillhöra samma ställe, så de kan komplettera varandra. För övrigt så är räddningstjänstpersonalen otroligt glada för den förra bilen, en Scania från 1989 – olika styrkor bråkar om vem som ska få använda den.

När de här bilarna gjordes i ordning kom jag på att räddningspersonal i Ukraina skulle behöva något mer utöver bilar, utrustning och käk. Det är viktigt att komma ihåg att någonstans i världen så är det fred, det skjuts inte, och barn kan leka och vara glada istället för att sitta i skyddsrum och utsättas för livslånga traumer och livsfara. Jag visste att en förskoleklass hade nyligen gjort studiebesök på vår brandstation, och kontaktade ansvarig lärare. Ville barnen kanske göra teckningar för brandmännen i Ukraina?

Självklart kunde de det, och resultatet kunde överlämnas samma dag. Jag tog på mig larmstället och körde en av bilarna som skulle överlämnas till den lokala skolan. En massa barn kom ut för att möta upp och överlämna en vackert paketerad samling fina teckningar. Det var en vacker dag i maj, solen sken, sommarkänsla. Barnen fick sätta sig i en halvcirkel och jag fick berätta om projektet. Sedan fick de ställa frågor.

Just den biten var jag inte beredd om. Visst kan jag svara på frågor om allt möjligt, men jag var inte beredd på att förklara väldigt allvarliga saker för en samling storögda småbarn.

”Varför är det krig i Ukraina?”

Kära barn. Hur ska jag förklara det? Jag har nog svårt att förstå det själv, visst är jag medveten om kriget varje vaken minut, men det har inte sjunkit in på djupet, förmodligen på grund av någon slags försvarsmekanism. Hur kan det komma sig att det är krig i Europa idag, år 2022? Och hur kan vi förklara det för kommande generation utan att gömma oss bakom politiska klyschor?

”Hur många är det som har dött i Ukraina?”

Ännu en fråga som är svår att svara på. När det kommer till civila så är den officiella siffran minst 3 000 – men vi vet ju inget om de ockuperade områden, det kan vara över 30 000 döda, kanske mycket mer. Sedan behöver vi lägga till militära ukrainska förluster, en bedömning kan vara 10 000. Men det kommer dröja länge innan vi vet hur illa det är egentligen. Alla massgravar, alla fältkrematorier. Hur ska jag förklara det för barn?

”Många tusen” fick svaret bli. De funderade över svaret, och en liten flicka räckte upp handen. ”Men hur många är det som fortfarande lever?” frågade hon och log med huvudet på sned. Ja, kära du. De flesta lever faktiskt fortfarande. Över 40 miljoner ukrainare finns det, och de flesta är faktiskt inte döda eller skadade. Åtminstone fysiskt sett. Det är värt att ta upp och påminna om.

”Om någons hus bombas, var ska de bo någonstans?”

Ja, säg det. Hos vänner, hos släktingar, i flyktingläger. Eller kanske hos någon som tar emot dem i Sverige.

”Är det blod på marken?”

Ja, det är det på vissa ställen. Tyvärr. Det blir så när folk skadas eller dör.

”Är det skelett på marken?”

Nej, det är Räddningstjänsten, sjukvården och volontärerna som ser till att det inte ligger kvar någon som är död. Men det är ett hårt jobb. Speciellt när kroppen försåtsmineras. Men det pratar vi inte om, inte här, inte nu. Nästa fråga.

”Hur tror du att det känns att vara kvar i Ukraina?”

Ja, jag vet inte, men jag kan gissa. Jag har nämligen både släkt och vänner som är kvar i Ukraina. Det är klart att de är oroliga och rädda. De är också oerhört trötta. De är fulla av sorg, besvikelse och vrede över vad som pågår. Men de är också fulla av hopp. Det måste de vara för att överleva.

Jag var helt golvad efter att ha pratat med de där ungarna. Jag tror att det är viktigt att prata om det som det är, och låta dem bearbeta vad som sker. Även om det är svårt. Och vi vuxna måste komma ihåg att det som sker i världen nu är vårt ansvar.

Två av tre bilar är överlämnade nu, den sista förväntas lämnas över någon gång nästa vecka. Vi har ytterligare två brandbilar som väntar på att köpas in och utrustas. Även dessa kommer lämnas över direkt till dem som använder dem. Tack för alla bidrag till Swedish Rescuers, dessa medel räddar liv.

Hoppas att beslutstagare inom vård och räddningstjänst kan kontakta oss direkt för utlämning eller utköp av fordon och utrustning. Det är så dumt när de säljs ut genom auktioner och flera välgörenhetsorganisationer ska bjuda över varandra. Det är inte så välgörenhetspengar ska spendera. Så om ni kan släppa brandbilar eller ambulanser (eller dithörande utrustning) till oss, så går det att maila till [email protected]. Vi hämtar, ordnar, och skickar iväg så att rätt part tar emot det. Det behövs, nu!

Här kommer en tacklista för dem som hjälpt till i den här vändan. Specifika tack från Räddningstjänsten i Charkiv följer nedan!

Chaufförerna: Thomas Erdelyi, Magnus Wilhelmsson, Tommy Källgren, Åsa Olofsson, Adam Bodérus. Ett stort tack till chaufförernas nära och kära för att de kunde komma loss.

Tack till de kompetenta och omtänksamma medarbetarna hos flera olika företag – folk som har tagit egna initiativ och sett till att lösa olika behov.

Ytterligare tack till:

Svar.se som dessutom engagerat privatpersoner som ordnat donationer (Linda Riddar, Samir, Elias, Andreas, Joakim, Rolle). De sponsrade den stora brandbilen från Gotland.

Kolsvart som sponsrade räddningsbilen som tidigare har rullat i södra Sverige.

Advokatfirman DLA Piper, samt advokatfirmans anställda som gjorde en egen insamling. Förtjänstfullt!

ICA Ynglingagatan

Sätila Bygg för snabb hjälp och bra priser gällande verktyg

Anonyma privatpersoner som har gett väldigt generösa gåvor. En av dem sponsrade en brandbil som just nu är utköpt och förbereds för nästa vända till Ukraina!

Håkan Gullmander

Matts

Lennart Welin, 80 år och gammal kustjägare

Raija

Kjell Labory (samt hans barn för de gulliga hälsningarna i bilen)

Hydroscand

Widegrens gård

Alla på Fortifikationsverket, Räddningstjänsten och Försvarsmakten på Gotland som ställt upp.

Tack till alla som swishat. Era bidrag gör enorm skillnad.

Räddningstjänsten i Charkiv hälsar så varmt. De tackar samtliga som har hjälpt till i det här projektet. De är oerhört rörda av att Sverige hjälper till. Alla inom blåljusyrken är ju syskon, och vi utför en och samma uppgift. Och alla som hjälper, oavsett om det är med medel eller tid, är också med och räddar liv.

Aleksandr Vasiljevitj Volobuev, chefen över Räddningsverket i Charkov Oblast, skickade en hälsning och ett officiellt tack. De hade skickat några presenter, bl.a har de också ordnat barnteckningar. En liten flicka har broderat hjärtformade broscher till alla, och chaufförerna fick ta emot dem som medaljer. Oerhört rörande att ta emot ett tack från Charkivs barn.

Brandmännen hade skrivit för hand ett rörande tackbrev som de överlämnade. De hälsar att de inte kan uttrycka tacksamheten med ord, för den hjälpen vi skickar går till ukrainska befolkningen, tusentals kilometer ifrån Sverige. Det här brevet är lika mycket till för alla som hjälpt till och stöttat projektet som till blåljuskollegorna i Sverige. Jag hoppas att ni fortsätter stödja det här, och att vi förblir uthålliga i arbetet.

Jag har förstås redan kollat om jag kunde komma ner med en grupp frivillig blåljuspersonal. Men deras general hälsar att de inte vågar ta in utländska kollegor på grund av alldeles för höga risker, det skjuts fortfarande hela tiden. Däremot, när det inte längre skjuts, och när de minröjt överallt, så är vi välkomna att anlända och hjälpa till med allt efterarbete.

Vad händer nu? Jo, vi har som sagt ytterligare två stora brandbilar som ska förstärka läget, men först måste dessa utrustas klart. Förhoppningen är att skicka ner radioutrustning, hydrauliska verktyg och annat som de verkligen saknar och behöver. Under tiden har vi försökt hjälpa till i logistiken att skicka annat till Ukraina, allt från minröjningsutrustning till frystorkad mat. Arbetet fortsätter. Stöd Swedish Rescuers här.

Nedanstående är en gästartikel skriven av den professionella äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng adrenalena.se, tillika bloggarens fru.

Nu har jag varit nere vid Ukraina två gånger på kort tid. Nedanstående text är en rapport om de här vändorna. Det har alltså transporterats ner tre ambulanser, en brandbil och en rullstolsbuss för evakuering av svårt sjuka. Den första transporten är beskriven här. Den andra vändan är kort beskriven här. Nu kommer en längre rapport om andra och tredje vändan. Tacklistan över sponsorer finner ni längst ner – utan er hade det inte kunnat genomföras.

Första resan gick väldigt smidigt. Det enda problemet som uppstod var ett bekymmer med ett av däcken ungefär halvvägs till färjan. Första verkstaden som fick samtalet svarade med att det är bara att glömma att fixa något sånt, finns inte en ledig tid förrän nästa vecka, alla ska ju byta till sommardäcken … men nästa verkstad förstod direkt vad det här handlade om. En ambulans på väg till Ukraina, med tajt marginal till färjan. De tog emot bilen direkt, gjorde klart jobbet på nolltid och snart så rullade bilen vidare som om ingenting hade hänt. Thomas, som körde ner bilen från Hälsingland, hann med tåget tillbaka. Kvar blev Roger, och jag själv klev ombord som chaufför. Vi rullade vidare mot färjan och hann till och med sladda in på Lidl och köpa loss kött- och fiskkonserver, nötter och proteinbars att lasta i bilen.

Ambulansen skickades mot norra Donetsk. Var den befinner sig just nu är förstås inget jag vill sprida. Men chauffören som körde den dit har kommit fram, och har skickat några bilder. Tourniqueterna, blodstoppande förbanden och resten av utrustningen kommer kunna användas på plats och rädda liv där de behövs. De tackar så mycket för att ambulansen har just trippelaxel, så många liv som den kan rädda i rådande förhållanden.

Med den andra omgången bilar blev det lite mer äventyr. T ex när vi hade bekymmer med att komma av färjan i Polen. Eller när en av bilarna gick motorstopp precis på polska gränsen mot Ukraina.

En särskild plats bland mina minnen fick färden genom Stockholm. Vi hade tankat förnyelsebar diesel hos Energifabriken i Värtahamnen, och skulle ta oss till Nynäshamn. Men en trafikolycka satte igen länken mot väg 73, så vi var tvungna att köra genom centrala stan. En manuellt växlad Scanialastbil från 1989 är inte kanske det smidigaste fordonet att föra fram på de smala gatorna på Norrmalm och Östermalm, dessutom i rusningstrafik och under tidspress eftersom vi redan var sena till färjan. Men det gick bra. Tack vare att vi hade komradios som vi fick låna av StjärnaFyrkant, så slapp jag köra in i Klaratunneln som är 3 meter hög, med brandbilen som är 3,20 …

Vi hann till färjan med 7 minuters marginal, de höll på att stänga allting eftersom färjan skulle strax kasta loss. Men väl ombord hade vi gott om tid för att hänga, snacka och planera. De flesta chaufförerna hade träffat varandra, då de redan har gjort ett par vändor till Syrien. Samtliga sex chaufförer (två per bil) kom från olika blåljusyrken. Några var FN-veteraner. Yrkesanekdoterna flödade. Vi hade med oss två journalister på resan, och de fick möjligheten att göra intervjuer. Det blev återigen en lastbilsmiddag, med massvis med kött och polska specialiteter – bland annat olika sorters sill. Under överfarten fick vi även komma upp på bryggan och hälsa på kaptenen Gabriel och hans personal. Riktigt kul!

Här gick vi även igenom vad som gällde under resan, och hur vi skulle agera ifall skarpa situationer skulle uppstå. På en av tidigare vändorna till Syrien fick gänget stanna och hjälpa till under jordbävningen i Turkiet. Att rädda liv är det viktigaste, leveransen kan alltid vänta en liten stund.

När vi väl kom av färjan återstod den långa körsträckan mot Ukraina. Vår ETA sköts på hela tiden pga köerna, och även på grund av den något lägre farten som brandbilen kunde hålla. Jag passade på att märka upp insidan av bilarna med ukrainska skyltar och instruktioner – de svenska skyltarna gör ingen nytta i Ukraina. Bilarna hade även pyntats med svenska och ukrainska flaggor, klistermärken med ”Slava Ukraini”, samt dekaler med texten ”Fria Ukraina”. 

Sista biten rullade vi i mörkret. Vi visste att det skulle vara köer in på gränsen, men eftersom våra kontakter (inklusive räddningstjänsten från Charkiv) redan väntade på oss på andra sidan gränsen så kunde vi blåsa förbi det mesta. För varje kontrollpunkt med polska polisen fick jag berätta vad vårt ärende var, och efter ett tag så släpptes vi fram. Förutom på sista kontrollpunkten.

Där blev vi omdirigerade längst bak i första kön. Ingen argumentation fungerade, så det var bara att vänta. Natten blev längre och vi tröttare, men det var ingenting mot brandmännen från Charkiv som väntade på andra sidan. De hade kört hela dagen, genom farliga områden, till råga på allt var det flyglarm i hela Ukraina just den dagen. Att låta dem vänta långt in på natten sved rätt rejält. 

Sakta, sakta rullade vi fram. Men väl därframme fick vi besked av gränsvakten att ställa oss bak i kön igen! Han var väl trött och grinig, eller så hade han något emot brandbilar. Jag vet inte. Men just i den sekunden kom hans chef in och vinkade fram oss, till hans uppriktiga förvåning.

Fast så lätt var det inte. Redan när vi nådde passkontroll stötte vi på patrull. Brandbilen skulle backas, vägas, och köras in till förtullning trots att vi inte hade något att förtulla. Nåja. Att backa snäv slalom med tung lastbil klockan tre på natten framför en massa gränspoliser är ju också ett härligt tidsfördriv.

Vi rullade sakta framåt genom ett system av bommar och grindar. För varje grind var vi tvungna att övertyga, övertala, fixa, fylla i papper, få stämplar, visa pass, och vänta en massa. Det var som någon slags sjukt escape rum eller datorspel. SVT-journalisten lät kameran rulla, och en del av det har hamnat i reportaget.

När vi väl hade passerat polska gränsen och rullade in i ingenmanslandet mellan Polen och Ukraina så var det inte längre helt mörkt. Himlen började ljusna framför oss. Mycket jobb återstod – alla papper skulle göras i ordning. Vänta, visa pass, få stämplar. I olika följd och konstellationer. Olika personer gav olika direktiv, och jag fann mig plötsligt i att bli utskälld av en ukrainsk gränsvakt genom gängets komradio. Å andra sidan gjorde personalen sitt bästa för att samarbeta. Problemet var att de inte alltid kände till rutinerna själva. Till slut hade vi alla papper i ordning.

Ambulansen och rullstolsbussen skulle hämtas först på morgonen, eftersom utegångsförbudet gjorde att chaufförerna inte kunde röra sig fritt. Räddningstjänsten slapp däremot förbudet, men kunde inte korsa in på ingenmansland eftersom de var uniformerade med gradbeteckningar och allt – och då får man inte korsa landets gräns hur som helst.

Detta betydde att jag och Roger behövde köra in i Ukraina för att lämna över bilen. Vi vinkades in av beväpnade män. En stor röd skylt stod riktad till ryssarna: ”Vi är på vår mark. Och ni kommer vara i den.” Bilar stod parkerade, folk stod och väntade, några tält stod uppsatta med humanitär hjälp. Ett annat upplyste om telefonjour för utländska soldater. De som var inne i tältet ville inte bli fotograferade.

Och där stod representanterna från Charkivs räddningstjänst. Det blev handskakningar, kramar, glädjetårar och ännu fler kramar. De påminde att all blåljuspersonal i världen är en och samma familj, vi är syskon allihop och vi gör vårt jobb tillsammans. Det blev tacktal – och rundvisning av bilen, förstås. Räddningstjänstpersonalen som skulle köra hem bilen var lyriska. De förklarade uppriktigt vad de tyckte om fordonet, att det var oerhört häftigt. Själv skämdes jag nästan över att lämna över en gammal bil utan fullständig ordinarie utrustning. Vi hade fått tag på det vi fick tag på. Men grabbarna var stjärnögda. Deras bilar (de som finns kvar efter bombningarna) är ju som de är.

Vi lovade dyrt och heligt att komma tillbaka och hälsa på dem när kriget är över och det har blivit seger för Ukraina. Gänget oroade sig över hur det kommer gå för svenskarna och hur vi tar oss hem. Ironiskt, då det återstod en lång och farlig resa för dem själva. De berättade att vistelsen i västra Ukraina var för dem som i en annan värld. Det skjuts inte, det är inga konstanta explosioner.

Känslorna var starka, och blandade. Jag vet att de här människorna har varit med om saker som ingen människa ska uppleva. Många inom räddningstjänsten har kollapsat mentalt efter att ha jobbat flera dygn i streck, i över två månader nu. De åker på utryckningar i splitterskydd. De bevittnar fruktansvärda saker, och blir utsatta för dem. De berättade om att en brandstation blev bombad nyligen, och personalen blev skadad. Bara dagen innan hade tre personer dött i minröjning. Det är ofattbart vad de här personerna får genomgå. Det är ofattbart, det här kriget.

Brandbilen är nu på slutdestinationen, och de är enormt nöjda. De hälsar att den är i säkra händer, och tackar så oerhört.

Rullstolsbussen kommer användas nära Kyjiv, för att kunna evakuera sjuka, funktionsvarierade och äldre. Och den tredje ambulansen skickas till neonatalen nära Charkiv. Den har utrustats med en liten kuvös, och kommer rädda små små liv.

Jag skulle kunna berätta en massa om resan tillbaka. Om en av chaufförerna som helt plötsligt stod vid gränsen med nerblodat huvud och ansikte. Om hur skjutsen till flyget slutade med blåljus och poliser som mötte upp den galna taxichauffören vid flygplatsen. Om hur det är att inte ha sovit en natt, knappt ätit, och bli utsatt för förseningarna på grund av luftrumsreglementet i Polen – transfermöjligheten höll på att stänga framför ögonen på folk som skulle försöka hinna hem till sina nära och kära. Men jag tror att jag stannar här.

Jag ska dock säga att det här är direkt beroendeframkallande och att jag så gärna gör det igen. Det hänger bara på att hitta fler ambulanser att skicka, men de kanske står någonstans och väntar på sitt öde? Vi har redan en brandbil i siktet.

När det kommer till ambulanser så krävs det att bilen är i bra skick, har kvar så mycket originalutrustning som möjligt, är till salu, samt är svenskreggad och befinner sig i Sverige. Med tanke på att jag gör det här på min fritid, och självklart på ideell basis, så har jag inte möjligheten att aktivt ringa och leta. Men jag vet att det bör stå bilar som har tagits ur bruk, men inte sålts vidare ännu. Det är de jag är ute efter. Jag har [email protected] ifall någon har ett konkret förslag.

Jag vill åter tacka alla som har varit involverade i det här projektet. Och jag vill vidarebefordra alla varmaste tack från mottagare, som på ukrainska tackar alla som har samlat in pengar, utrustning, och hjälpt till med att få bilarna till destinationen. Ni som hjälpt till kommer inte höra tacken från de vars liv räddas av de här bilarna, för när liv räddas så är det fokus på att utföra uppdraget, inte att berätta om varifrån bilen kommer och hur. Men ni får ta åt er ändå, och komma ihåg att er insats bidrar till att rädda liv i Ukraina, varje dag. 

Tack till:

Chaufförer: Roger Westerlund (2 vändor), Johan Hansson, Magnus Wilhelmsson, Niclas Mickelsson, Mikael Östling, samt Tomas Erdelyi. Tack även till er som hjälpte till att få tag på utrustning, packa och fixa.

Privatpersoner som har donerat pengar till projektet ska ha ett enormt tack. Det är väldigt många som har bidragit, och det blir svårt att lista alla, men ni vet vilka ni är – och det är det viktigaste. Ni gör skillnad!

De som gjorde det möjligt att köpa ut bilarna specifikt, via inlägget på bloggen är olika privatpersoner. Önskemålet från vissa har varit att förbli anonyma, eftersom vederbörande eventuellt skulle kunna kännas igen till namnet, och föredrar att inte ta cred här. Så blev det för flera stycken, men några går med på att nämnas i inlägget – som tex Håkan, stort tack! Tack till Peter och Olof, samt till Linus Blomberg och Cissi Wallin som kunde skjuta in resurser när kostnaderna för utrustning av bilarna drog iväg. Alla privata aktörer, nämnda och inte nämnda, ska ha ett stort hjärtligt tack!

Företagen som sponsrade med utrustning, pengar, resurser och hjälp under senaste två vändor:

Monitor ERP System
Strömtorpet AB
Trygga Hjälpen i Hudiksvall AB
Din Bil Hudiksvall
Scania Hudiksvall
Edström Pettersson Bygg AB
Thures Plåt
HSP Gripen
MittX AB
JO Sport
Västra Hamnen Lokaler AB
Avloppsteknik Hudiksvall AB
Välfärden och Sägen
WoodHolz Consult AB
Källekullen Psykologi AB
Nanodev
Stagefright AB 
Lager 157 Arninge för spons av 6 lådor med kläder
Lidl Arningen för att ni dubblade upp den köpta maten
ViTri som lät oss köpa in utrustning för inköpspriser
StjärnaFyrkant för lån av kommutrustning
Energifabriken för bränslet till samtliga bilar

Vill gärna tacka chaufförernas nära och kära för stöd, engagemang och hjälp. Bland andra: Lovisa och Linn som samlade ihop gåvor till Kyjiv. Det är fler som inte nämns här, tack för allt hjälp och för att gänget kunde komma loss. Ert stöd har varit ovärderligt.

Tack till bloggen Cornucopia? som gjorde insamlingen möjlig.
Tack till Nayif Yenigün Charity Project för samarbetet.

Tack till er som inte blev listade, men som bidrog ändå.

Journalisterna som följde med har publicerat rapporter, med både foto och video. Här kan ni hitta dem:

• Förberedelser (Ht) 
• Övergripande beskrivning av kommande resan (Ht)
• Resans start (SVT)
• Intervjuer med deltagare (SVT)
• Gränsöverfarten och motorstoppet (SVT) 
• Första delen av resan (Ht)  – fler rapporter (fyra totalt) återfinns där.

Vi är redan igång med nästa projekt. Information kommer.