Man kan fråga sig varför det är så viktigt att KPI rapporteras korrekt, istället för de allt mer manipulerade siffror som rapporteras världen över?
Även om KPI inte är ett korrekt mått på inflation, utan bara på prisökningar för en helt orimlig livssituation, så används KPI som underlag för bland annat styrräntor, uppräkningar av pensioner och sociala ersättningar, räntan på inflationsjusterade realränteobligationer, löner och justerade anslag och budgetar. Och för beräkningen av BNP.
Inflationen äter upp skulderna påstår folk glatt när de tar allt större lån av alla de slag.
Det kan ju t ex förklara hur det svenska folkets privata skulder har utvecklats enligt nedan sedan 1996. Datat kommer från den något ironiskt benämnda Sparbarometern hos SCB.
Det mesta rör sig förstås om bostadslån.
Men åter till det där med inflationen. Tittar vi på svenska folkets skulder 1980 till 2009 och hur de borde utvecklats om de följt inflationen så ser det ut som följer.
I början av 1980-talet följde skulder och inflation varandra åt, men sedan drog skulderna iväg fram till krisen i början av 1990-talet, då en period av avbelåning inleddes och svenska folket faktiskt minskade sina skulder. Men man kom inte riktigt ner till inflationsjusterad skuldsättning enligt 1980-kurvan.
När bostadspriserna vände upp igen 1996 började skulderna öka igen även om man inte kom ikapp inflationen sedan 1990 förrän 1999-2000.
Men sedan dess har skulderna stuckit till himlen. Nej, inflationen äter uppenbarligen inte upp svenska folkets skulder, eftersom det svenska folket bara lånar mer och mer pengar. Det är alltså bara en floskel att inflationen tar hand om skulderna. Vad som verkligen tar hand om skulder är och förblir amorteringar, och även fallande bostadspriser vilket ses under första halvan av 1990-talet.
Under 1970-talet var inflationen mycket hög, och kombinerat med både direkta räntebidrag och en mycket hög marginalskatt så kanske skulderna minskade pga inflationen. Men höginflationsperioden under 1970-talet har än så länge inte kommit tillbaka, och vi har istället upplevt decennier med låg inflation. Men om man upprepar mantrat att inflationen skall ta hand om skulderna så känns det åtminstone bättre. 30- och 40-talisterna amorterade dessutom på sina lån på 1970-talet, vilket inte kan sägas om dagens bostadsägare som har en amorteringstid på i snitt över 90 år, om de amorterar alls.
Vi är och förblir inne i en enorm bostadsbubbla. Min blogggranne Flute skriver utmärkt om att mediarapporteringen kring bostadspriser är kraftigt vinklad, och främst består i att partsinlagorna mäklare och banker uttalar sig.
Flute påpekar också att Johan Norberg har bemött dumheterna att den här gången är det annorlunda.
Enligt den faktaspäckade och läsvärda boken This time is different – eight centuries of financial folly (Bokus 222:-, Adlibris 221:- ex frakt) så kännetecknas just förestående kriser de senaste 800 åren av att diverse partsinlagor menar att den här gången är annorlunda och det skall vara den nya ekonomin, superkonjunkturen eller vad man nu vill hitta på som skall få allt att bara stiga för evigt, inklusive svenska folkets skulder. Även om man bara berör själva ”this time is different”-syndrome på några sidor, så har man bland annat ett fantastiskt reklamklipp där föjande står att läsa under rubriken ”Famous wrong guesses in history” där man skriver om Missisippibubblan 1719, och sedan mästrar med följande:
”Today, it is inexcusable to buy a ”bubble” – inexcusable because unnecessary. For now every investor – whether his capital consists of a few thousands or mounts into the millions – has at his disposal facilities for obtaining the facts. Facts which – as far as is humanly possible – eliminate the hazards of speculation and substitute in their place sound principles of investment.”
Detta skrevs i reklam för företaget Standard Statistics, den 14:e september 1929… Tur att vi idag har Internet och nu har alla fakta inom sekunder. Den här gången är annorlunda. Inte.
En uppgift som finns i boken (sid 227) är att efter en finanskris så faller bostadspriserna i snitt i sex år, och snittet i prisfallet är 35.5%. Sverige klarade sig bra under 1990-talet, och prisfallet höll bara på i fyra år och låg någonstans på drygt 31%. Finlands samtidiga bostadskrasch höll på i sex år med en nedgång på nästan 50%.
Inflationsjusterat var skuldsättningen 1990 betydligt lägre än idag med 1.47 i kvot jämfört med inflationskurvan sedan 1980. 2009 var kvoten jämfört med inflationskurvan sedan år 2000 hela 1.95 och jämfört med 1980-kurvan extrema 3.02.
Nu vill någon påtala att svenska folket har enorma tillgångar, men tittar man på Sparbarometern så består de finansiella tillgångarna till större delen av två poster – andelar i bostadsrätter samt fordringar på pensionssystemen, både de offentliga och tjänstepensionerna. En del av tillgångarna i pensionssystemen är dessutom investerade i just bolåneobligationer. Det är just priserna på bland annat bostadsrätter som faller när bubblan spricker, och då även värdet på bolåneobligationer. Oavsett så är inte tillgångarna i pensionssystemet en likvid tillgång som svenska folket kan amortera av sina skulder över en natt med, utan något som skall sätta vatten och bröd på bordet när de är pensionärer.
Vi har en större skuldbubbla idag än 1990. När folk tror att inflationen skall äta upp deras skulder så tänker de nog mest på att bostadspriserna denna gång skall stiga mot himlen för evigt.
För nu är det annorlunda.
Nej, det enda som är annorlunda är att vi som privatpersoner aldrig förr haft så stora skulder.
Som bekant innebär jobbskatteavdraget att de som har kostnader för att få sin inkomst, t ex resor till och från jobbet, dyra jobbluncher, dagisavgifter mm, kort sagt de som jobbar, får lägre skatt än de som får inkomst utan att behöva resa till jobbet eller utan att behöva ha barn på dagis. T ex bidragsförsörjda och pensionärer.
PRO mfl tycker förstås att detta är djupt orättvist och hävdar att pension är uppskjuten lön och alltså skall beskattas som sådan.
Låt så vara. Den pensionen är uppskjuten lön från t ex 70-talet. Hade lönen betalats ut då så hade den åkt på 80% marginalskatt.
Vill man se pensionen som uppskjuten lön så borde den väl beskattas som den gjorde när den sköts upp. Dvs med 80%.
Det tycker jag vore rättvist.
Så visst PRO, vi kan väl se pension som uppskjuten lön. Låt pensionärerna få det som arbetande har. Börja med att sätta väckarklockan på 06:15.
Undrar förresten vad PRO tycker om arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga som inte heller får jobbskatteavdrag? Är deras bidrag också uppskjuten lön, eller hur tänker man där?
De flesta av de paradigmer och det mesta av den erfarenhet och de hypoteser som vår moderna ekonomi bygger baserar sig på evig ekonomisk tillväxt, låt oss kalla den för den eviga tillväxthypotesen. Detta trots att vi bor i en ändlig värld, där t ex tillväxten av underliggande naturtillgångar är noll, eller rent av negativ.
Även aktieinvesteringar baserar sig alltså på den eviga tillväxthypotesen. T ex förutsätter en lönsam investering i Ericsson att bolaget skall kunna expandera sin vinst och omsättning snabbare än inflationen för all framtid, eller för den delen att någon annan skall tro att de kan göra detta och därför köpa aktierna av dig, rent av genom bud på bolaget.
Men värderingar av en del aktier baserar sig faktiskt på att deras verksamhet är ändlig. Detta gäller främst råvarubolag inom icke förnyelsebara råvarutillgångar, t ex olje- och gruvbolag. Dessa värderas lämpligen baserat på ett nuvärde på deras bevisade tillgångar i backen. Så trots att den eviga tillväxthypotesen är fel, så kan alltså råvarubolag vara värda att investera i, så länge dessa är värderade lägre än önskat nuvärde på reserverna.
Man kan fundera på hur man skall ha evig inflationsjusterad tillväxt inom t ex skogsindustrin. Uttaget av skog måste över tiden vara i princip konstant. Tar man ut mer än vad skogen växer, t ex genom skogsskövling i oreglerade U-länder, så tar råvaran slut en dag. För en enskild skogsägare är det rent av så att skogen växer i princip omvänt exponentiellt. I princip växer skogen linjärt, alltså inte med ränta-på-ränta som i övriga ekonomin, utan i praktiken med fallande förräntning. Det är rent av så att när skogen passerat slutavverkningsåldern så går tillväxten mot noll, även om den aldrig riktig når fram dit.
På samma sätt blir det inom de flesta förnyelsebara naturtillångar. Tittar man på vattenkraft så avtar tillväxten i takt med att de lågt hängande frukterna blivit utbyggda, och det enda sättet att över tiden få fortsatt branschtillväxt är att få prisökningar på produkten, elen, som överstiger inflationen, samtidigt som kostnadsökningarna skall vara lägre. Detta gäller förstås även underleverantörerna. När alla vattendrag i världen är utbyggda, så kan inte underleverantörerna längre växa utan får nöja sig med att leverera reservdelar i en jämn ström utan någon inflationsjusterad tillväxt.
Baserat på att vi faktiskt står inför tillväxtens gränser de närmsta decennierna, så bör man ha detta i åtanke om man vill koncentrera sina inkomster mot aktier och finans.
Det är en anledning till min policy för att ta en vinst. Du har inte tagit en vinst och blivit rik på riktigt förrän du faktiskt gjort något i verkligheten med pengarna, gärna investerat i varaktigt realkapital.
Vän av ordning påtalar nu att det alltid kommer finnas branscher och regioner som visar tillväxt, och visst är det så, även om det då kompenseras av negativ tillväxt i andra regioner och branscher. Men över tiden blir tillväxtsektorerna allt färre, och utrymmet för att kunna ”leva på aktieinvesteringar” minskar därmed över tiden. Med allt färre tillväxtsektorer så riskerar också bubblorna bli både större och snabbare i framtiden när investerare flockas till allt mindre volym av tillväxt att investera i.
Så frågan är om en paradigm som fungerar idag kommer vara så lyckad om t ex 20 år? Det som varit sant de senaste decennierna är inte nödvändigtvis sant om några decennier.
Vi kan inte heller förvänta oss att den majoritet av jordklotet som idag inte har vår levnadsstandard någonsin kommer kunna upprepa den tillväxt vi i väst fått uppleva, eftersom denna bygger på nyttjande av U-ländernas naturtillgångar. Vem skall nuvarnande U-länder suga ut? Tyvärr stoppade musiken och det fanns inte stolar kvar att sätta sig på. I väst byggde vi början av vår ekonomiska framväxt på våra egna naturtillgångar, för att över tiden allt mer börja tömma u-ländernas tillgångar så dessa inte längre har en möjlighet att själva upprepa det västerländska undret, speciellt inte som de har fått alldeles för stor befolkning i förhållande till resurserna. Jämför med Sveriges befolkning i förhållande till naturresurserna för 200 år sedan…
Frågan är om vi som samhälle är redo? Frågan är om vi som investerare är redo? Att döma av de önskningar om fortsatt evig tillväxt som verkar komma från Köpenhamnsmötet så är vi uppenbarligen inte redo. Ovanpå detta har vi även fläskberget som skall gå i pension med de stora kullarna av 40- och 50-talister, vilket kommer sätta ett tryck på världens aktiemarknader när pensionerna skall lyftas ut. 40- och 50-talisterna hoppar av pyramidspelet, och 60-, 70- och 80-talisterna får stå kvar och tacka för kaffet.
Aktiemarknaden är i princip ett nollsummespel, eller rent av ett pyramidspel. Så länge allt fler hoppar på med allt mer pengar fungerar det. Men det gäller att hoppa av i tid.
Genom att göra det successivt via reala investeringar så kommer man åtminstone inte sitta där som ett fån och undra vad det var som hände när den underliggande eviga tillväxthypotesen visade sig vara fel.
Glöm inte att justera allt för inflationen. Siffervinster är ett underlag för reavinstskatt, även om de inte överstiger inflationen. Men det lär man tala tyst om så länge det går.
I ett utspel vill de röd-gröna axelmakternas ifrågasatta ledare, Mona Stahlin, att man skall lösa problemen med arbetslöshet genom att få pensionärer att jobba längre. Eller förlåt, senior arbetskraft. Jobbar man vidare så är man ju inte pensionär.
Detta är väl alltså tänkt att minska arbetslösheten på något sätt, speciellt hos ungdomar antar jag?
Nu finns det förstås många seniorer som vill fortsätta jobba, men de flesta drömmer om pension betydligt tidigare än 65.
Är det inte istället så att om man låter seniorer gå i pension, så kommer arbetslösheten minska eftersom pensionärer inte räknas som arbetslösa? Eller är det så att åratal av socialdemokratiskt vanstyre 1994-2006 har gjort att de juniorer som nu kommer ut från gymnasier, högskolor och universitet tack vare usla socialdemokratiska reformer av utbildningsväsendet har en så dålig utbildning att de inte kan ersätta seniorerna? Några år av borgerligt alliansstyre tillintetgör inte 12 år av socialdemokratisk (numera röd-gröna axelmakterna) skola, särskilt inte för de som blivit förstörda i skolan 1994-2006.
Nej, vänta, om seniorer jobbar längre i Sverige, så kommer den globala recessionen i finanskrisens spår att upphöra och arbetslösheten minskar? Är det så Sahlin tänkte?
I början av Almedalsveckan ryktades det om att de röd-gröna axelmakterna ville riva upp pensionssystemet och återinföra ett ohållbart och ofinansierat sådant för att locka till sig pensionärerna och vinna valet 2010. Istället kommer nu Sahlin med motsatsen – seniorer skall inte gå i välförtjänt pension, utan jobba längre och pensionera sig senare…
Att hon sedan vill höja skatten för pensionärer med 800:- i månaden presenterar hon som att pensioner skall beskattas lika som arbete. Det vill förstås pensionärerna, men jag undrar om de vill betala mer skatt än de redan gör?
