ekologisk mat

För att växter skall växa, och med det i jordbruket producera mat behövs tre saker. Vatten, sol och näringsämnen. Rätt kombination är förstås viktigt.

Vatten och regn är viktigast, utan vatten växer det inte alls, medan mulet väder eller skugga åtminstone ger lite tillväxt. Generellt kan man förstås inte påverka vädret och med det solen och vattnet, även om man kan bekosta konstbevattning av en del grödor i Sverige. Mikroklimat kan dock påverkas genom förändringar i landskapet, och var man förlägger sin åkermark. Placerar man en åker högst upp på ett berg så får man nöja sig med regnet, medan åker nere i en dal även får tillrinning från sluttningarna runt om. Fast längs ner i dalen, vid vattendraget, blir det för fuktigt.

Återstår näringsämnen. De ämnen som ger störst effekt är kväve, fosfor och kalium. NPK, följt av en lång rad andra grundämnen som man generellt inte gödslar med. Inom trädgårds- och grönsaksodling har dock krossat stenmjöl börjat bli allt populärare, då rätt kvalitet även tillför övriga näringsämnen och inte bara NPK. Det finns en skola inom grönsaksodling som pekar på att näringsämnena frigjordes ur berggrunden av inlandsisen, som ju krossade berg, och dessa har sedan successivt minskat i väntan på nästa istid.

Annars finns det i den storskaliga odlingen fyra olika gödselformer, fossilgödsel (ofta kallat handelsgödsel eller konstgödsel), fägödsel (även kallat kobajs, stallgödsel etc), kompost och slam. I det storskaliga bruket kommer kompost mest från de avfallsföretag som låter sina kunder källsortera, medan slam alltså är återvunna människofekalier från våra reningsverk. Relaterat här är sk närsalter, dvs urinseparerat mänskligt urin, men de volymerna är små i Sverige. Prova att spä ut urin tjugo gånger med vatten och använd som gödning för dina krukväxter, så skall du få se på glada växter. Eller i trädgården för den delen. Varför betala dyra pengar för något hos trädgårdshandlaren, som du producerar gratis på egen hand? Urin innehåller mest kväve (N), och rätt lite PK, men kombinerar man utspädd urin med vedaska så får man ett superbt NPK-gödsel. Häll dock inte direkt på växter. Aska myllas lämpligen ner vid jordbearbetning om hösten eller våren, och utspätt urin bör vattnas bredvid själva växten för att undvika att eventuella höga koncentrationer skall orsaka skador. Är man orolig över bakterier i urinen kan man låta solen desinficera denna först. Fast tar man medicin bör man nog undvika uringödsling, även om en del läkemedel finns naturligt i naturen, t ex salicylsyra som bla finns i brakvedens (en buske som trivs på gammal betesmark) bark.

Fosfor kan också utvinnas med ren gruvbrytning, t ex i Finland, men precis som med alla andra ändliga resurser ser denna produktion ut att falla, och kräver oavsett stora insatser av fossila drivmedel till gruvmaskinerna i de enorma dagbrotten.

I slammet från reningsverken hittar man det moderna samhällets samtliga kemikalier, inte bara tungmetallen kadmium. Man hittar t ex guld i mätbara mängder, som skavts av från t ex ringar när folk tvättar händerna. Det går att detektera guld i en näve jord från en svensk slamgödslad åker. Men framför allt hittar man allsköns läkemedelsrester och andra kemikalier.

Slamindustrin förnekar förstås att det skulle vara det minsta negativt att koncentrera alla dessa kemikalier i den odlade maten. Att proppa våra barn fulla med mat som innehåller spår av p-piller är förstås fullständigt ofarligt menar de, fast fisk utanför reningsverk drabbas av problem med fortplantningen pga halterna p-piller i utsläppen. Och detta är bara en av 100 000-tals kemikalier i slammet.

Nu skall industrin certifiera sitt slam, vilket inte innebär ett dugg, men det låter bra och innebär att man skall kunna peka ut vilket reningsverk som kemikalierna kommer från. Det finns en certifiering som är bättre. Den heter KRAV. Den garanterar att du inte äter slamodlad mat. Ekologisk mat får inte odlas på slam. Däremot är närsalter tillåtet.

Att hundratals forskare varnar för slammet, och det finns tjogvis med vetenskapliga rapporter mot slam väljer slamindustrin konsekvent att ignorera. Och det här är inget nytt, varningarna har funnits länge.

I ett ekologiskt jordbruk behöver man mixa produktionen för att kompensera för bristen på fossilgödsel. Man kan gröngödsla med olika grödor, använda fägödsel och även den naturliga näringspumpen. Det finns egentligen två (tre) nivåer av ekologisk produktion. Dels den certifierade, som man får extra betalt av slutkund för, och dels ocertifierad som bara ger lite EU-bidrag. Ställer man om till ocertifierad ekologisk odling, dvs slutar att spruta gifter och slutar med fossilgödsel, så ser man produktionen falla de första åren, för att sedan etablera sig på en stabil något lägre nivå.

Det finns nämligen något som kallas näringspumpen. Naturen själv kan gödsla till en viss nivå, även om det inte är speciellt effektivt. Gödningsmedel vandrar nämligen från unga ekosystem till äldre. Detta är ett central och viktigt begrepp för att förstå vart näringsämnen hamnar. Tänk t ex på att ett gammalt träd har långa rötter, medan en gröda som sås varje år, t ex säd, inte har så långa rötter.

Skall man lista olika ekosystem från yngst till äldst, så kan man se var näringsämnena till slut hamnar.

1. åker (ett år)
2. vall (tre till fyra år)
3. bete och slåtterängar (10+ år, kanske hundratals)
4. skog (50+ år)
5. vattendrag (500+ år, kanske tusentals)
6. havet (miljontals år)

I slutändan hamnar alla näringsämnen som inte fångas upp på vägen i havet. Åkern nollställer man varje år, vall skall brytas vart tredje år, medan bete och slåtterängar egentligen aldrig skall brytas. Skog huggs iofs numer ner var 50-100 år, och när den avverkas så släpps näringsämnen över till äldre skog intill, eller till våra vattendrag som försuras. Traditionellt har man dock inte brukat skogen med trakthyggesbruk (kalhyggen), utan med andra mindre produktionseffektiva metoder, t ex blädning, och då har näringsämnena stannat i skogen, som bara blivit äldre som ekosystem.

Ser man humanekologiskt på detta så kan man även trycka in människans samhälle ovan, och då hamnar vi mellan 4 och 5. Våra vägar, vår infrastruktur och vår handel kan ses som rötter som förgrenar sig ut i jordbruket och suger ut näringsämnen, som vi sedan släpper vidare till havets rötter, vattendragen, och med dem ut i havet.

I kanten mellan t ex en åker och en skog växer det förstås träd. Dessas rötter går in under åkern och suger åt sig näringsämnen. På hösten fäller träden sina löv, där näringsämnena koncentrerats. En del löv hamnar tillbaka på åkern, men de flesta blåser in där det inte blåser så mycket, dvs in i skogen. Där förmultnar de, och näringen tas upp av övriga träd. Så pumpar skogen bort näring från åkern. På liknande sätt är det med vall, slåtterängar och bete. De perenna gräsens och örternas rötter sträcker sig in under åkern och pumpar bort näringsämnen, som på betet äts upp av betesdjuren och släpps ut någon annanstans på betesmarken, antagligen inte längs kanten mot åkern. Näringsämnen transporteras också med vatten inom ekosystemen, och ju äldre system desto mer etablerade vägar för vattnet att göra detta. Från åkern rinner vatten bort och hamnar i intilliggande ekosystem, inklusive vattendragen.

Ett traditionellt jordbruk och gamla tidens småbruk har haft åker koncentrerat runt brukningscentrum, dvs byggnaderna. Runt detta har man odlat vall eller haft slåtterängar, och utanför detta har man haft bete för djuren. Djuren har också skickats på skogsbete förr i tiden. Djuren slaktas, eller mjölkas, och näringsämnen återförs då till människorna i brukningscentrum, och därefter tillbaka till åkern via gödselstacken. Från vallen och slåtterängarna har vinterfoder tagits och även detta blir fägödsel som återförs till åkrarna via gödselstacken. På så vis har man haft ett naturligt kretslopp, som fungerat i hundratals år. Fram till urbaniseringen och det moderna samhället.

Att det blivit på detta viset är väl främst för att man helst vill ha det som kräver mest mänskligt arbete närmast brukningscentrum, dvs åkrarna, och sedan placerat det som kräver successivt mindre arbete längre bort. Bete kräver ju minimalt med arbete, utan där jobbar djuren. Effekten har iaf blivit att man fångat upp näringsämnena längre ut, och via djuren återfört dem till centrum igen. Man har även spridit ut aska från veduppvärmningen på åkrarna, och på så vis återfört näringsämnen från skogen runt gården.

I det moderna samhället och jordbruket följer man generellt inte denna form, även om näringsämnen från vall återförs till brukningscentrum och sedan till åkrarna och vallen som fägödsel. Men näringsämnen smiter ut via maten med samhällets rötter och över till äldre ekosystem runt åkrarna. Slam är det primära sättet att återföra detta, och för att minska läckage till vattendragen använder man t ex sk fångstgrödor. Men utan fossilgödsel så kämpar vi förgäves mot urlakning av näringsämnena.

Hur vi skall gå vidare utan ekologiskt jordbruk när oljan sinar i spåren av peak oil, och utan att återföra slam (som måste transporteras mha olja) är en utmaning för framtiden. Och får veganer som de vill, dvs att vi inte skall hålla några djur, så går det inte längre att driva ekologiskt och hållbart jordbruk.

Bönder gillar som företagare allt som är billigt. När slamindustrin dumpar billigt slam på dem så tar de tacksamt emot giftet.

En lösning, som inte är helt enkel, som inte är billig och som drar stora mängder energi, vore att rena slammet. Men idag skulle ingen bonde ha råd med slam som är renat från de 100 000-tals kemikalier som samhället släpper ut i avloppet. Det är helt enkelt för dyrt att göra en sådan rening. Och det blir inte billigare att rena när energipriserna stiger tillsammans med oljan och fossilgasen.

Slam kan istället deponeras i vägbyggen, järnvägsbyggen etc, och därifrån kan näringsämnena sakta föras över till omgivningen via naturens näringspump. Men hur näringspumpen skall undvika att få med sig kemikalierna vet jag inte. Och bönder betalar bättre för gödsel än vad vägbyggarna betalar för fylle.

Bloggaren Simulacra är ute och dammar ner traktorn ser jag. Riktiga män har dubbla bakhjul.