För att växter skall växa, och med det i jordbruket producera mat behövs tre saker. Vatten, sol och näringsämnen. Rätt kombination är förstås viktigt.
Vatten och regn är viktigast, utan vatten växer det inte alls, medan mulet väder eller skugga åtminstone ger lite tillväxt. Generellt kan man förstås inte påverka vädret och med det solen och vattnet, även om man kan bekosta konstbevattning av en del grödor i Sverige. Mikroklimat kan dock påverkas genom förändringar i landskapet, och var man förlägger sin åkermark. Placerar man en åker högst upp på ett berg så får man nöja sig med regnet, medan åker nere i en dal även får tillrinning från sluttningarna runt om. Fast längs ner i dalen, vid vattendraget, blir det för fuktigt.
Återstår näringsämnen. De ämnen som ger störst effekt är kväve, fosfor och kalium. NPK, följt av en lång rad andra grundämnen som man generellt inte gödslar med. Inom trädgårds- och grönsaksodling har dock krossat stenmjöl börjat bli allt populärare, då rätt kvalitet även tillför övriga näringsämnen och inte bara NPK. Det finns en skola inom grönsaksodling som pekar på att näringsämnena frigjordes ur berggrunden av inlandsisen, som ju krossade berg, och dessa har sedan successivt minskat i väntan på nästa istid.
Annars finns det i den storskaliga odlingen fyra olika gödselformer, fossilgödsel (ofta kallat handelsgödsel eller konstgödsel), fägödsel (även kallat kobajs, stallgödsel etc), kompost och slam. I det storskaliga bruket kommer kompost mest från de avfallsföretag som låter sina kunder källsortera, medan slam alltså är återvunna människofekalier från våra reningsverk. Relaterat här är sk närsalter, dvs urinseparerat mänskligt urin, men de volymerna är små i Sverige. Prova att spä ut urin tjugo gånger med vatten och använd som gödning för dina krukväxter, så skall du få se på glada växter. Eller i trädgården för den delen. Varför betala dyra pengar för något hos trädgårdshandlaren, som du producerar gratis på egen hand? Urin innehåller mest kväve (N), och rätt lite PK, men kombinerar man utspädd urin med vedaska så får man ett superbt NPK-gödsel. Häll dock inte direkt på växter. Aska myllas lämpligen ner vid jordbearbetning om hösten eller våren, och utspätt urin bör vattnas bredvid själva växten för att undvika att eventuella höga koncentrationer skall orsaka skador. Är man orolig över bakterier i urinen kan man låta solen desinficera denna först. Fast tar man medicin bör man nog undvika uringödsling, även om en del läkemedel finns naturligt i naturen, t ex salicylsyra som bla finns i brakvedens (en buske som trivs på gammal betesmark) bark.
Fosfor kan också utvinnas med ren gruvbrytning, t ex i Finland, men precis som med alla andra ändliga resurser ser denna produktion ut att falla, och kräver oavsett stora insatser av fossila drivmedel till gruvmaskinerna i de enorma dagbrotten.
I slammet från reningsverken hittar man det moderna samhällets samtliga kemikalier, inte bara tungmetallen kadmium. Man hittar t ex guld i mätbara mängder, som skavts av från t ex ringar när folk tvättar händerna. Det går att detektera guld i en näve jord från en svensk slamgödslad åker. Men framför allt hittar man allsköns läkemedelsrester och andra kemikalier.
Slamindustrin förnekar förstås att det skulle vara det minsta negativt att koncentrera alla dessa kemikalier i den odlade maten. Att proppa våra barn fulla med mat som innehåller spår av p-piller är förstås fullständigt ofarligt menar de, fast fisk utanför reningsverk drabbas av problem med fortplantningen pga halterna p-piller i utsläppen. Och detta är bara en av 100 000-tals kemikalier i slammet.
Nu skall industrin certifiera sitt slam, vilket inte innebär ett dugg, men det låter bra och innebär att man skall kunna peka ut vilket reningsverk som kemikalierna kommer från. Det finns en certifiering som är bättre. Den heter KRAV. Den garanterar att du inte äter slamodlad mat. Ekologisk mat får inte odlas på slam. Däremot är närsalter tillåtet.
Att hundratals forskare varnar för slammet, och det finns tjogvis med vetenskapliga rapporter mot slam väljer slamindustrin konsekvent att ignorera. Och det här är inget nytt, varningarna har funnits länge.
I ett ekologiskt jordbruk behöver man mixa produktionen för att kompensera för bristen på fossilgödsel. Man kan gröngödsla med olika grödor, använda fägödsel och även den naturliga näringspumpen. Det finns egentligen två (tre) nivåer av ekologisk produktion. Dels den certifierade, som man får extra betalt av slutkund för, och dels ocertifierad som bara ger lite EU-bidrag. Ställer man om till ocertifierad ekologisk odling, dvs slutar att spruta gifter och slutar med fossilgödsel, så ser man produktionen falla de första åren, för att sedan etablera sig på en stabil något lägre nivå.
Det finns nämligen något som kallas näringspumpen. Naturen själv kan gödsla till en viss nivå, även om det inte är speciellt effektivt. Gödningsmedel vandrar nämligen från unga ekosystem till äldre. Detta är ett central och viktigt begrepp för att förstå vart näringsämnen hamnar. Tänk t ex på att ett gammalt träd har långa rötter, medan en gröda som sås varje år, t ex säd, inte har så långa rötter.
Skall man lista olika ekosystem från yngst till äldst, så kan man se var näringsämnena till slut hamnar.
1. åker (ett år)
2. vall (tre till fyra år)
3. bete och slåtterängar (10+ år, kanske hundratals)
4. skog (50+ år)
5. vattendrag (500+ år, kanske tusentals)
6. havet (miljontals år)
I slutändan hamnar alla näringsämnen som inte fångas upp på vägen i havet. Åkern nollställer man varje år, vall skall brytas vart tredje år, medan bete och slåtterängar egentligen aldrig skall brytas. Skog huggs iofs numer ner var 50-100 år, och när den avverkas så släpps näringsämnen över till äldre skog intill, eller till våra vattendrag som försuras. Traditionellt har man dock inte brukat skogen med trakthyggesbruk (kalhyggen), utan med andra mindre produktionseffektiva metoder, t ex blädning, och då har näringsämnena stannat i skogen, som bara blivit äldre som ekosystem.
Ser man humanekologiskt på detta så kan man även trycka in människans samhälle ovan, och då hamnar vi mellan 4 och 5. Våra vägar, vår infrastruktur och vår handel kan ses som rötter som förgrenar sig ut i jordbruket och suger ut näringsämnen, som vi sedan släpper vidare till havets rötter, vattendragen, och med dem ut i havet.
I kanten mellan t ex en åker och en skog växer det förstås träd. Dessas rötter går in under åkern och suger åt sig näringsämnen. På hösten fäller träden sina löv, där näringsämnena koncentrerats. En del löv hamnar tillbaka på åkern, men de flesta blåser in där det inte blåser så mycket, dvs in i skogen. Där förmultnar de, och näringen tas upp av övriga träd. Så pumpar skogen bort näring från åkern. På liknande sätt är det med vall, slåtterängar och bete. De perenna gräsens och örternas rötter sträcker sig in under åkern och pumpar bort näringsämnen, som på betet äts upp av betesdjuren och släpps ut någon annanstans på betesmarken, antagligen inte längs kanten mot åkern. Näringsämnen transporteras också med vatten inom ekosystemen, och ju äldre system desto mer etablerade vägar för vattnet att göra detta. Från åkern rinner vatten bort och hamnar i intilliggande ekosystem, inklusive vattendragen.
Ett traditionellt jordbruk och gamla tidens småbruk har haft åker koncentrerat runt brukningscentrum, dvs byggnaderna. Runt detta har man odlat vall eller haft slåtterängar, och utanför detta har man haft bete för djuren. Djuren har också skickats på skogsbete förr i tiden. Djuren slaktas, eller mjölkas, och näringsämnen återförs då till människorna i brukningscentrum, och därefter tillbaka till åkern via gödselstacken. Från vallen och slåtterängarna har vinterfoder tagits och även detta blir fägödsel som återförs till åkrarna via gödselstacken. På så vis har man haft ett naturligt kretslopp, som fungerat i hundratals år. Fram till urbaniseringen och det moderna samhället.
Att det blivit på detta viset är väl främst för att man helst vill ha det som kräver mest mänskligt arbete närmast brukningscentrum, dvs åkrarna, och sedan placerat det som kräver successivt mindre arbete längre bort. Bete kräver ju minimalt med arbete, utan där jobbar djuren. Effekten har iaf blivit att man fångat upp näringsämnena längre ut, och via djuren återfört dem till centrum igen. Man har även spridit ut aska från veduppvärmningen på åkrarna, och på så vis återfört näringsämnen från skogen runt gården.
I det moderna samhället och jordbruket följer man generellt inte denna form, även om näringsämnen från vall återförs till brukningscentrum och sedan till åkrarna och vallen som fägödsel. Men näringsämnen smiter ut via maten med samhällets rötter och över till äldre ekosystem runt åkrarna. Slam är det primära sättet att återföra detta, och för att minska läckage till vattendragen använder man t ex sk fångstgrödor. Men utan fossilgödsel så kämpar vi förgäves mot urlakning av näringsämnena.
Hur vi skall gå vidare utan ekologiskt jordbruk när oljan sinar i spåren av peak oil, och utan att återföra slam (som måste transporteras mha olja) är en utmaning för framtiden. Och får veganer som de vill, dvs att vi inte skall hålla några djur, så går det inte längre att driva ekologiskt och hållbart jordbruk.
Bönder gillar som företagare allt som är billigt. När slamindustrin dumpar billigt slam på dem så tar de tacksamt emot giftet.
En lösning, som inte är helt enkel, som inte är billig och som drar stora mängder energi, vore att rena slammet. Men idag skulle ingen bonde ha råd med slam som är renat från de 100 000-tals kemikalier som samhället släpper ut i avloppet. Det är helt enkelt för dyrt att göra en sådan rening. Och det blir inte billigare att rena när energipriserna stiger tillsammans med oljan och fossilgasen.
Slam kan istället deponeras i vägbyggen, järnvägsbyggen etc, och därifrån kan näringsämnena sakta föras över till omgivningen via naturens näringspump. Men hur näringspumpen skall undvika att få med sig kemikalierna vet jag inte. Och bönder betalar bättre för gödsel än vad vägbyggarna betalar för fylle.
Bloggaren Simulacra är ute och dammar ner traktorn ser jag. Riktiga män har dubbla bakhjul.
10 kommentarer
Apropå rötter så blev jag minst sagt förvånad när jag var på en fältvisning i ett höstvetefält. Där hade man grävt en liten trappa ner i backen för att titta på de olika jordlagren, packningsskador och rotsystem. Höstvetets allra finaste rötter gick så långt ner som 1,5 meter. Inte dåligt för en så liten växt.
vad blir det för skillnad om man gör biogas av slammet först. Blir ju rester kvar efter detta med som ska vara bra att gödsla med. Men förmodligen innehåller resterna fortfarande det mesta av kemikalierna eller??
Även vanligt slam genomgår ett antal reningssteg, men om man dessutom använder rötning för produktion av biogas, så bör åtminstone en del kemikalier brytas ner i den processen, speciellt kolvätebaserade. Samtidigt är det inte direkt en snäl miljö de har vistats i från början, men man kan väl generellt säga att ju fler steg desto mer nedbrytning av allt utom de härdigaste kemikalierna.
Oavsett blir man inte av med tungmetallerna.
Biogasrötad kompost från källsorterad sophämtning bör dock inte innehålla mer kemikalier än den komposterade maten innehöll från början. Om nu inte folk är dumma och slänger läkemedel och rengöringsmedel bland komposterbart avfall. Många rengöringsmedel innehåller dock fosfor, så de är utmärkta gödningsmedel när de väl brutits ner.
Tungmetallerna kan vi tillfälligt lägga i olika högar, men de sprider sig därifrån (entropilagen) och vi blir inte av med dem, nej.
Författaren, miljödebattören, saxofonisten mm. Gunnar Lindgren har skrivit om detta i boken “Arvet – om avfall, kretslopp och framtid”
En mycket initierad bok.
Som jag uppfattat det finns det ingen teknisk lösning (även om många vill tro det) utan det gäller helt enkelt att låta mineralerna vara kvar i bergen om vi inte vill bli förgiftade av dem.
Möjligen kan peak oil hjälpa oss fatta rätt beslut eftersom gruvdrift nog blir dyrare.
Jo, dubbelmontage som det heter har vi för att minska markpackningen som är riktigt illa för såväl uppkomst som dränage och näringsfördelning. Man släpper ut luft tills man kommer ner till 0,6-0,8 Kg ungefär vilket också gör det lite mjukare att köra över plöjen och andra buckligheter.
Rätt skall väl ändå vara rätt …
I salix, sälg och vide, hittar du salicylsyra … läs på till en annan gång.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mr Besserwisser, “bla finns i brakvedens bark”. Bla betyder bland annat.
Salicylsyra finns om du påtalar också i sälg (salix caprea), vårt vanligaste videträd eller -buske. Salix är förstås en lite finare benäming på vide, så skall man vara besserwisser så kan man ju inte skriva “salix, sälg och vide”, då det är en tautologi. Det räcker att skriva “salix” eller “vide”. Oftast är det förstås sälg man talar om. Kärt barn har många namn. Ex pil.
Salicylsyra hittar du också i underbarken på exempelvis björk (betula, t ex den i sydsverige vanliga vårtbjörken, betula pendula) och även på den av mig omnämnda brakveden (cascara sagrada).
Sedan har salicylsyra fått sitt namn från just salix, men den hittas också på annat håll.
Läs på lite, va.
är det rätt länk under texten "slamindustrin konsekvent att ignorera."??
Näringspumpen.. Var har du fått detta ifrån? Detta är stort sett fel. Näringsämnen är vattenlösliga och följer alltså vattnet ifrån högre liggande områden till lägre, ifall de inte (tillfälligt) fångas upp av växter på vägen. Detta är den viktigaste, dominerande effekten.
Exempelvis i bergsområden så finns ofta skog högst upp mot toppen, längre ner finns betesmarker och längst ner finns åkrar. Här kommer näringsämnen att transporteras ifrån äldre ekosystem till nyare, naturligtvis, för vattenlösliga näringsämnen bryr sig inte om åldern på ekosystemet.
Det finns självklart icke-dominerande effekter som ibland motverkar avrinningens näringstransport, t ex trädrötter som sträcker sig in under en betesmark. Detta påverkar dock knappast mer än en remsa på 2-3 meter, och denna delen av den öppna marken blir utarmad till fördel av skogen intill. Löv ifrån skogen blåser dock varje år betydligt längre in på den öppna marken, och denna del får alltså varje år härigenom ett näringstillskott ifrån det äldre ekosystemet skogen.
Utan mänsklig påverkan råder det vanligtvis ett näringsunderskott i marken, så att frigjorda näringsämnen till största delen snabbt fångas upp av växterna och alltså inte når fram till vattendrag och hav. Om näringsunderskottet utjämnas med gödsling så växer grödorna optimalt men sjöar och hav blir "övergödda" (jämfört med den orörda situationen med näringsunderskott). Detta påverkas också starkt ifall stora arealer nära vattendrag är utan växter delar av året, t ex åkrar som plöjs.
Eftersom det naturliga är näringsunderskott och tät växtlighet så är storskalig näringstransport mellan ekosystem "onaturlig". Lite läcker såklart men näringsämnen "nybildas" också hela tiden genom förvittring av berggrunden, och växterna bidrar i hög grad till detta genom rotsprängning och humus-syror som bryter ner sten, sakta men säkert. Denna nedbrytning av berggrunden är störst i högre liggande områden eftersom berget där inte skyddas lika mycket mot väder och vind av ett tjockt jordlager.
Kväve är speciellt eftersom det framför allt binds ifrån luften av bakterier och alltså inte kommer ifrån förvittrad sten (i våra dagar kommer också mycket kväve ifrån nitrater som kommer ifrån NOx i bilavgaser).
I det förindustriella jordbruket rådde det en ständig näringsbrist i marken och för att få bästa möjliga skördar så var man tvungen att ha så mycket bete och slåtter att man kunde hålla tillräckligt med djur för att få tillräckligt med gödsel till åkrarna.
Blev visst lite omfattande detta inlägget men min huvudpoäng är att det är fel detta med att åldern på ekosystemen bestämmer hur näringstransport mellan ekosystem sker – det har istället huvudsakligen med avrinning att göra.