Förord
I dessa dagar är det lätt att bli uppgiven. Det som framkommer på nyheterna och sociala medier får mig att känna som att jag är fast i en grotesk mardröm utan att kunna vakna. Hur kan statschefer agera på det här sättet, utan att en vuxen människa säger “Stopp, time out”? Hur kan folkmord och krigsbrott pågå utan konsekvenser? Hur ska jag göra när samhället blivit så kallt?
En analys är dock på sin plats. Vem tjänar på att jag ska känna mig förtvivlad och maktlös? Just det, främmande makt. Och har samhället verkligen blivit så kallt, eller är jag fast i en SoMe-bubbla som bekräftar sig självt? Vem finansierar sociala medier och deras algoritmer? Inte demokratiska krafter i vart fall, och det gäller att komma ihåg det.
Individer kan vara hotade, speciellt om de är särskilt utsatta på grund av saker som de inte har valt. Men vår demokrati är inte hotad. Och därför ska vi fortsätta agera, organisera oss, och använda vår demokratiska rätt till att förändra världen till något bättre. Som till exempel rösta bättre i årets val.
Professor Magnus Karlsson, som jag har forskat tillsammans med inom området civilsamhälle i Sverige och Ukraina, bidrar med några insikter i gästinlägget nedan. Hoppas det väcker tankar även hos bloggens läsare. Mvh, Lena Wilderäng
Vem tjänar på eländesberättelser om Sverige? – en reflektion om narrativets makt och den enskildes ansvar
Det är lätt att måla upp dystra bilder av Sverige och svenskarna, särskilt när omvärlden skakar: svensken är fredsskadad, vår byråkrati är hopplöst full av stuprör, demokratin är hotad och den svenska välfärden har monterats ned ända sedan millenieskiftet. Dessa berättelser återupprepas så ofta att de till slut uppfattas som sanningar, trots att de ofta bygger på överdrifter eller är helt fel.
Kanske vill den enskilda dysterkvisten framstå som mer klarsynt än andra genom att tala om hur det ”verkligen är”, eller använda sin berättelse som en halmdocka att slå mot för att legitimera sin motposition. För en del handlar det säkert om oro och ängslan: man uttalar sin rädsla och hoppas att någon ska säga emot. Eller så ser man det som bättre att varna en gång för mycket än en gång för lite. Men oavsett motiv är det viktigt att förstå konsekvenserna av dessa dystra och skeva berättelser. Det finns aktörer som medvetet utnyttjar eländesnarrativ för att underminera tillit, skapa oro och påverka våra omdömen. Det som kommer ut som slarvigt prat kan landa som desinformation.
Att måla upp Sverige som ett land i förfall är inget nytt fenomen. Och liknande berättelser finns alldeles säkert i de flesta länder. Men idag är riskerna med att göra det större än tidigare. Internet har gjort det möjligt att sprida dessa bilder snabbare och till fler människor än någonsin. Och när vi återkommande ställs inför hopplöshetsberättelser så förlorar vi tron på gemensamma lösningar. Risken ökar att vi vänder oss bort från det kollektiva ansvarstagandet. Att vi blir rädda och ensamma. Något som passar den som faktiskt vill undergräva vårt samhälle alldeles utmärkt.
Botemedlet mot utsagorna om det svenska eländet är förstås källkritik. Men sådan är lätt att tala om och svår att praktisera. Internet svämmar över av information, och det krävs träning för att skilja mellan trovärdiga och tvivelaktiga fakta. Och återigen finns det aktörer som aktivt vill blanda bort korten. Som underblåser en skepsis mot etablerade källor och som lockar med alternativa förståelser. Dessutom är det mänskligt att söka bekräftelse för den egna åsikten. För det som ”känns” rätt. För det som ”vem som helst” kan förstå.
Ett exempel på data som kanske känns fel, och som dessutom rör den svenska tilliten, kommer från forskarteamet bakom World Happiness Report. De lät människor svara på huruvida människor trodde att de skulle få tillbaka sin plånbok ifall de tappade den. Sedan ”tappade” de ett stort antal plånböcker och räknade hur många som lämnades tillbaka. Svenskarna – die dummen Schweden! – och deras nordiska grannar var de mest godtrogna. Nästan hälften av dem trodde att de skulle få tillbaka sina plånböcker. Det framstod som naivt – fram till dess att fyra av fem (!) plånböcker faktiskt lämnades tillbaka. Och som grädde på moset: forskarna visade att tilltron till att man får tillbaka sin plånbok faktiskt verkar vara en riktigt god grund för lycka!
Den mest tillförlitliga kunskapen hittar vi ofta i vetenskapliga databaser och forskningsrapporter. Där har erfarna experter under långsam, rigorös granskning mejslat fram kunskap som tål att prövas. De har satt in sin data i teoretiska sammanhang och tillsammans – i ständig dialog – försökt att förstå den. Problemet är bara att få har tid, ork eller förmåga att gräva i dessa källor – och att få forskningsresultat kan kokas ner till enkla sanningar.
För den som ändå tar sig tid öppnar sig en mer hoppfull bild av Sverige än vad de populära eländesbeskrivningarna antyder. Vi får inte bara tillbaka våra plånböcker. Vi älskar dessutom demokrati. Det internationellt erkända V-Dem Institute i Göteborg visar att det förvisso finns fler autokratier än demokratier i världen idag, och att nästan tre av fyra människor lever under auktoritära regimer. Men V-Dem visar också att Sverige fortfarande är en av världens starkaste liberala demokratier – och det bekräftas av Economist Intelligence demokratiindex. EU:s Democracy Perception Index 2025 visar dessutom att svenskarna hör till de mest positivt inställda i Europa när det gäller statens sätt att praktisera demokratiska ideal.
Tillitsfulla och demokratiälskande. Men visst är vi syltryggar när det kommer till att försvara landet? På senare tid har både Skavlan och Carina Bergfeldt på oklara grunder sablat ned på den svenska försvarsviljan på bästa sändningstid. Men återkommande, omfattande och av varandra oberoende studier från bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut, World Value Survey, EU och vår egen forskning finansierad av Myndigheten för civilt försvar visar på motsatsen: den svenska försvarsviljan är mycket stark. Ungefär åtta av tio svenskar är beredda att själva hjälpa till i försvaret av landet. En lägre andel vill hantera vapen, men en förklaring till det verkar vara att alla inte vet hur man gör. Troligen har den höga försvarsviljan att göra med den utbredda viljan att värna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Allt är så klart inte bra i Sverige och i delar av den övriga världen blåser det verkligen snålt. Men vi har en lång och värdefull demokratisk tradition av debatt kring saker vi vill förbättra. Vi bör fortsätta att diskutera och kritisera, men låta debatten vila på fakta, nyanser och kritisk granskning – inte på myter, överdrifter och svartvita narrativ. För en öppen diskussion och en nogsamt genomförd källkritik är en god början för att vårda tilliten och sammanhållningen i vårt samhälle. Låt oss möta våra utmaningar med kunskap, nyfikenhet och gemensamt ansvar. Det gillar inte lede fi!
Professor Magnus Karlsson, Marie Cederschiöld Högskola
