Gästartikel: Lyckat samarbete med Hospitallers, OperationAid och fler – fem utryckningsbilar levererades till Ukraina

6.5K

Nedanstående artikel är skriven av gästskribenten Lena Wilderäng Swedish Rescuers och adrenalena.se, tillika bloggarens fru.

Den här var nog en av de mest minnesvärda resorna med blåljusfordon till Ukraina. Vi fortsätter skicka brandbilar och ambulanser till fronten, där de behövs mest. Vi utrustar dem enligt aktuella önskelistor från mottagande part, och lämnar över dem direkt till slutanvändare, utan riskabla mellanhänder.

Då blev det åter dags för en vända med räddningsfordon till Ukraina. För min del är det den sjunde jag är med i eller samordnar. Det går att läsa om första och andra, tredje (här och här), fjärde (plus flera mediarapporter), och sjätte här på bloggen Cornucopia? – eller på Swedish Rescuers blogg.

Den här gången blev det ett samarbete mellan flera olika parter. Jag kom i kontakt med personer som skulle leverera ambulanser till stridssjukvårdarna Hospitallers, och ville ge dem det bästa möjliga stödet. Det enklaste var att bjuda in dem att köra tillsammans med oss. Dels skulle pappersarbetet och administrationen bli lättare att sköta, och även kommunikationen på plats i Ukraina. Det är säkrare att köra tillsammans, och det finns alltid möjlighet att stanna till och hjälpa, ordna reparationer eller byta förare om det är flera bilar. Slutligen så skulle vi riskminimera rejält med att Räddningstjänsten mötte upp oss på plats för konvojkörning, och den riskminimeringen ville jag dela med mig av till dem som skulle skicka ambulanser till Hospitallers.

Swedish Rescuers skickade även en egen bil till Hospitallers. Vi hade köpt loss en Transporter som hade tjänstgjort i Räddningstjänsten nära Ljusdal. Sådana bilar finns det ett enormt behov av i Ukraina, både inom deras räddningstjänst, för volontärer, sjukvårdare mm. Vissa aktörer tar inte emot bensindrivna bilar, men den funkade bra för Hospitallers. Då ställde en av våra teammedlemmar upp och målade om den till mattgrön IR-dämpande färg, så att bilen skulle bli svårare att se både med blotta ögat och med optiska medel.

Även de andra bilarna målades om, för att inte bli beskjutna vid fronten. Ryssen prioriterar att sikta in sig på bilar som ser ut som räddningsfordon eller sjukvårdstransporter, och beskjuter även flyktingtransporter om de kan. Dessa vidriga krigsbrott från ryssens sida är tyvärr vardagen i Ukraina, och för sjukvårdarnas del är det bättre att måla om bilarna till kamouflerande färger.

Den ena ambulansen var ordnat av Erik som är läkare. När han såg att twitterprofilen Okänd Soldat från Hospitallers gjorde en shout-out om medicinsk hjälp, pga total brist på utrustning, så ville han bidra. Erik berättar:

“Jag kontaktade honom och snabbt hade han samlat ihop 250 000kr. Vi beslöt att dela summan mellan utrustning och inköp av en begagnad ambulans. Givet en snittdonation på 300 kr rör det sig om drygt 800 personer bakom Okänd Soldats insamling. Jag kompletterade med en egen mindre insamling av både pengar och material och bara i den mindre insamlingen har det varit över 100 människor inblandade på olika sätt.

Givet att det var fyra andra fordon med i denna konvoj så är detta en kraftansamling av 4 000-5 000 personer. Och då är denna hjälpsändning bara en i raden av många andra initiativ.”

Erik Espman, chaufför

Ambulansen köptes in i Norge, och levererades till Sverige medan Erik själv satt fast utomlands, pga SAS-strejk… Men folk slöt upp och hjälpte till med att ta emot den och måla om. Här ser vi en vän T, som är veteran, måla om bilen i den tropiska värmen. Hela familjen hjälpte till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Den andra ambulansen är den beryktade bilen från Dalarna. Dalarnas Militära & Polisiära skyttar crowdfondade den civilreggistrerade Chevrolet-ambulansen (av samma slag som Swedish Rescuers skickade ner på förra vändan). Då kunde den köpas loss, fyllas med utrustning och skickas iväg. Den var redan målad, och de har gjort ett gediget arbete med att förbereda den för uppdraget.

Bland annat kompletterades bilen med rätt sorts skyltar. Dock skulle skyltarna tas bort när den började rulla skarpt. Som sagt är det farligt att skylta med att det är en ambulans, även om det är diskreta röda kors. Fullständigt vidrigt, ett krigsbrott. Jag vet att ryssen försöker sprida lögner om att Ukraina ska köra militära styrkor i sina ambulanser. Men de glömmer i sina propagandaförsök att de är den enda landet här som inte följer krigslagar, att de är de som har invaderat ett fredligt land, att det är de som för kriget. Varför någon skulle köra militärer i en ambulans, som dessutom ska vara ett mer eftertraktat mål än vanliga militära bilar i Ukraina, går inte att begripa. Men ryssarnas lögner följer inte någon logik och behöver väl inte göra det – de som köper dem saknar en förmåga att ifrågasätta till och med det mest osannolika narrativet.

Utöver ambulanserna och Transportern, som skulle gå till Hospitallers, hade vi med oss en rullstolsbuss som skulle överlämnas till Räddningstjänsten i Charkiv. Dels behövs den förstås för evakuering av sjuka och äldre. Dels är den perfekt för att förflytta extrapersonal mellan uppdrag – det finns gott om plats för både folk och materiel. De har skalat upp med personal som tar hand om tex minröjning och röjning av rasmassorna – men nu när de har folk så saknar de verkligen fordon och utrustning. Vi hade skickat en massa spadar och verktyg i olika storlekar och utföranden till dem, och det kändes bra att även bidra med fordon.

Det andra fordonet som skulle gå till Räddningstjänsten i Charkiv var en ledningsbuss. Helt enkelt en Transporter skåpbil, som går att använda för att köra stora mängder verktyg. Skulle de vilja köra folk i den så ordnar de bänkar därinne. Tyvärr hade den här bilen ett flertal fel, som orsakade ett oplanerat stopp på en verkstad i Polen – den skulle egentligen med i förra vändan. Det var oklart om de skulle bli klara med bilen innan vi började rulla, och det kom motsägelsefulla besked. Chaufförerna fick ha en stor flexibilitet.

Samtidigt som Lars senaste bok hade release gick min telefon varm av all kommunikation kring kommande resan. Det behövs en hel del samordning, speciellt när det finns externa parter som inte har gjort liknande transporter förut. Den här gången var vi fem fordon som skulle rulla tillsammans, och samordningsbehovet växer exponentiellt när mängden fordon ökar. Det fanns vissa saker och ting som saknades, och andra som inte helt var självklara. Min bedömning var därför att detta var ett högriskprojekt utan dess like, och jag har gjort en hel del högriskprojekt i mitt liv. Jag förberedde mig mentalt på att saker och ting inte skulle gå enligt plan, och försöka säkra leveransen ändå. Min erfarenhet av att samordna och genomföra extrema äventyrsresor blir mycket användbar i dessa transporter. Det blir en hel del riskminimeringsarbete och olika backup-planer och fallback-lösningar som får ordnas. Teamet hjälpte till.

Sedan var det dags för avfärd. De två bilarna som köptes av Ljusdals kommun kördes ner dagen innan. En chaufför tog sin motorcykel norrut, lastade in den i rullstolsbussen och körde bussen söderut. Sedan ersattes han av en annan chaufför när vi väl var vid färjan. Jag själv fick skjuts till Stockholm från utanför Göteborg av en vän som i övrigt fyllde sin Tesla med humanitära försändelser som skulle vidare till Ukraina, och kunde möta upp bilarna vid färjan och lasta in allting.

Räddningstjänsten från Charkiv hade kontaktat mig och berättat att det inte var säkert att de kunde komma loss, på grund av säkerhetssituationen hos dem. Vi beslutade oss för att rulla ändå, och ta fram en ny plan på plats, utifrån hur läget var. Lyckligtvis blåste det över och de kom loss utan att någon hade farit illa.

Ledningsbussen blev i alla fall färdig på verkstan, en rätt så hög kostnad som jag fick ta privat. Två chaufförer tog sig till verkstaden direkt, hämtade bilen och rullade vidare för att sedan möta oss nära gränsen mot Ukraina. På vägen skulle en av dem roteras ut, samtidigt som vi skulle hämta mer grejer till Hospitallers – och ett lass humanitär hjälp som skulle gå till Hostomel, i samarbete med en polsk organisation.

Samarbeten tog inte slut där. Även OperationAid skickade humanitär hjälp med oss, när de fick reda på att några av bilarna skulle rulla hela vägen till Charkiv. Då var det det Centrala Traumatologiska Sjukhuset i Charkiv som skulle få ett lass med nödvändig hjälp. Vänner skickade med tourniqueter och blodstoppande förband. En kontakt till Hospitallers ordnade skyddsmasker som vänner till oss körde från Skåne. Det blir som sagt en hel del logistik. Ibland får till och med förfrågningar vänta, eftersom logistiken blir alldeles för krånglig – försändelser utan högprio får inte äventyra grundprojektet och då får det lösas på ett annat sätt, lite senare. Vi gör ju alla detta på egen fritid och helt ideellt.

Vägen genom Polen var lång och varm. Av fem bilar som rullade fanns det endast AC i en av dem, Dalarnas MPs ambulans. Den fick genast callsign ”Glassbilen”. Vi brukar använda komradios för att lösa samband mellan bilarna, och det var rätt många skämt som drogs på kanalen om Glassbilens onödiga lyx i form av någorlunda adekvata innetemperatur i bilen. Men ärligt talat så var vi mycket avundsjuka på dem. Det var riktigt varmt. Runt 27-30 i skuggan, långt över trettio i solen, och vägen höll över 50+ enligt någon skylt. Chauffören Elisabeth berättar:

“Vi satt större delen av resan och blötte ner trasor för att kunna svalka oss så vi inte skulle bli helt överhettade, rutorna var så nedvevade vi klarade av med tanke på ljudet för att få lite fläkt. I 60 mil tittade vi avundsjukt på alla bilar med uppdragna rutor och tänkte att de helt säkert hade fungerande AC…  Utetemperaturen bilen visade toppade på 31 grader, inuti bilen ville vi helst inte veta. Det gick åt mycket vatten och saltade chips, men vi klarade oss utan huvudvärk trots värmen.”

Elisabeth Öberg, chaufför

När vi närmade oss gränsen var klockan närmare midnatt. Vi stannade till på en bensinmack, tankade, pratade igenom tillvägagångssättet, bytte förare så allt skulle följa dokumentationen, delade ut alla papper, handlade lite frukost (det går ju inte att veta hur lång tid gränsövergången tar eller var vi är någonstans när morgonen gryr), och rullade till slut. Först körde den ommålade Transportern, med mig bakom ratten. Sedan ambulansen som hade störst risk för byråkratiska utmaningar, så jag hade direkt uppsikt och kunde komma direkt och ge stöd, översättning mm. Sedan kom resten av bilarna, och ledningsbussen tog kön.

Den mörka vägen fram till gränsen ger mig alltid en förhöjd puls. Det är en ren Pavlovsk reaktion. De första vändorna brukade våra kontakter vänta på oss nära gränsen, kontakter som hade klarat av en lång och farlig väg för att möta upp där. Ofta tog resan oss mer tid än väntat, så då hade de väntat länge. De messade och ringde och undrade hur det gick för oss, men vi kunde inte svara med säkerhet. Det var oklart hur det skulle gå med gränsövergången och med alla papper, och hur det skulle fungera med eventuellt utegångsförbud som trädde i kraft, osv. Och nu med senaste vändan färsk i minnet var jag inte säker på hur lång tid vi skulle spendera i kön vid gränsen. 2 timmar, 12 timmar, 2 dygn?

Vi passerade en rondell som jag minns extra väl. När jag körde flygplatsbrandbilen mot gränsen så stod det en polisbil med påslagna blåljus mitt i rondellen. De vinkade in oss till höger, trots att vägen till gränsen var rakt fram. Jag stannade till och vevade ner rutan. Polisen sa något på polska och fortsatte vifta till höger. Trots all tydlighet ville jag dubbelkolla, och förklarade att vi skulle mot gränsen och vidare till Ukraina. Då pekade han genast rakt fram. Polletten trillade ner – vi var inte något inhemskt fordon under utryckning. Nog hade det varit skönt att hjälpa till på skadeplats, men lokala enheter var uppenbarligen redan på väg, och de gör en mycket större nytta på plats än en brandbil som i stort sett var tom.

Jag berättade historien för min andrechaufför, och pekade ut rondellen. Vägen fortsatte rakt fram i mörkret. Men vad är det jag ser? En polisbil, igen! Den här gången är inte blåljusen på, men de håller fram stopptecknet och vinkar in mig. Och just där verkar det inte vara något missförstånd.

Den klassiska reaktionen är förstås ”vad har jag gjort nu?” – men jag kan inte komma på något. Missade något skylt? Körde för fort? Jag frågade polisen vad resten av Ukrainakonvojen skulle göra. De fick stanna till framför mig. Polisen begärde regbeviset och körkortet, och gick iväg.

Vad ska de göra nu? Ska de kolla varenda fordon? Är det nya rutiner? Många frågor. Men efter några väldigt långa minuter så kom polisen tillbaka, lämnade över mina papper och önskade mig en trevlig resa. Jag fick inte ens blåsa. Förmodligen är de på jakt efter stulna fordon på väg mot gränsen. Eller så ville de underlätta för dem på gränsen genom att stoppa dem som inte hade pappren i ordning. Oavsett, så fick vi rulla vidare efter en kort något pulshöjande paus.

Mot all förmodan så gick det mycket snabbt vid gränsen. Det var i stort sett motsatsen till förra gången. Personalen vid gränsen var professionella, effektiva, samarbetsvilliga och trevliga. Jag undrade nästan om jag hade tagit fel på gränsövergång… Skämt åsido, vi var klara på rekordtid och det var extremt oväntat men mycket uppskattat.

Detta betydde att vi fick lite vilotid. Vi kunde ju inte rulla ut från Ingenmansland förrän kl 6 Ukrainatid, på grund av utegångsförbudet. Ingen hade sovit sedan färjan, och nu var klockan fyra på morgonen. Folk upprättade sovplatser där de kunnat –  på baksätessoffor, på båren i ambulanserna, i framsäten som lutades bak så mycket som möjligt. Transporterns flak erbjöd tre bekväma liggplatser på längden. Det fanns till och med militärsovsäckar att låna, då de hade donerats till Hospitallers. Jag hade tagit med ett tunt skumgummiunderlag, som brukar tjänstgöra som fältmässig sovplats under transporten och sedan ligger kvar i bilarna när de överlämnas, för att hamna på någon flyktingförläggning eller vid fronten. De andra två på flaket hade med sig uppblåsbara liggunderlag, rena lyxen. I ärlighetens namn var det nog ingen som lyckades få särskilt bra sömnkvalitet under dessa två timmar i Ingenmansland. Men vi fick oss någon blund, och det var viktigt för att kunna köra vidare någorlunda säkert.

På morgonen rullade vi österut. Den som inte körde, sov. Fantastiskt vackra omgivningar med solrosfält som badar i morgonljusets sneda strimmor. Trädgårdar, fruktträd, skogar, spannmålsfält, kyrkor. Åter igen är det overkligt att det finns en osynlig linje, en godtycklig gräns, som skiljer två världar: den som är i krig och den där det är fred. Här råder andra regler. Här gäller inga försäkringar. Här såras och dödas människor dagligen som resultat av en olaglig invasion från främmande makt. Men det är samma sol som skiner i bägge världarna. Vi andas samma luft. Och kör bilen på samma sätt, i tät konvoj. Kanske lite mer försiktigt.

Nästa anhalt var Lviv där Räddningstjänsten mötte upp. Så mycket värme, och så gott att se dem – vi har blivit familj nu, vi saknar varandra när vi inte ses, och blir glada och rörda när vi väl träffas på nytt. Den här gången ville de se till att vi skulle få en frukost i lugn och ro innan vi rullade vidare. Så det är klart vi gjorde en avstickare till den staden som innan kriget var Ukrainas sjätte största med dryga sjuhundra tusen invånare – men idag ger många fler människor skydd och husrum på grund av att de tvingats på flykt.

Och då promenerade vi i Lviv, under pågående flyglarm. Allt fortsatte som vanligt, spårvagnarna körde, föräldrar och barn gick på trottoarerna, vägarbeten pågick, folk satt på uteserveringar. Flyglarmet hörs nästan inte. De flesta följer ändå bara det via olika digitala medel, så det behöver inte låta. Ukrainarna har blivit luttrade. Det är vanligt att se missiler flyga tvärs över bilen under färd, och det är ingen idé att stanna eller göra något särskilt. Det är det nya normala. Men för fredsskadade utlänningar så krävs det förstås ibland lite tillvänjning.

Resan gick vidare, och vi rullade nu mot områden som bar märken av kriget. Sönderbombade hus, bensinstationer, industribyggnader. Sprängda broar. Skyttegravar längs med vägar. Större block posts med mer personal. Våra kollegor från Räddningstjänsten berättade att det ändå ser så mycket bättre ut än vad det var förr. Folk städar under, får bort krigets lämningar, bygger åter. Det är tydligt hur stolta våra kollegor är över sina landsmäns driv och arbetsvilja.

Vi stannar till på ett par ställen för att ta foton. Undviker att kliva i högt gräs eller gå för nära ruinerna. På vissa ställen finns skyltar ”minor”, dock handlar det snarare om oexploderad ammunition. Det kan finnas var som helst utanför allmän väg. Förvridna metallbitar sticker upp från marken, men gräset håller redan på att ta över dem.

Under långa sträckor på motorvägen finns det inga skyltar med ortsnamn. De få som finns har ortsnamnen bortslipade. Det ordnades när ryssen var på offensiven, för att de inte skulle veta var de befann sig under framryckning. Vad som helst för att försvåra för fienden.

Vi gör ett stopp för att lasta av humanitär hjälp. Våra kartor visar ortsnamnen som fortfarande är öppna sår. Bucha. Irpin. Hostomel. Känns bra att inte bara passera, utan faktiskt kunna hjälpa till med något.

Sedan rullar vi in i Kyiv. Jag kör och gråter. Staden, som badar i solnedgången, är relativt välbevarad på västra sidan av floden, alltså den så kallade Högra Banken (det är värre på andra sidan Dnepr). Här passerar vi moderna skyskrapor, enorma bostadshus, industrier och restauranger, västerländska kedjor och lokala butiker, fina gamla byggnader på mysiga innerstadsgator. Det är en fantastisk metropol. Men stridsvagnshindren, sandsäckarna och block posts påminner om verkligheten. Insikten om hur nära det var, och vad som hade hänt om det inte vore för Ukrainas mod, stridsvilja och tro på en bättre framtid, får tårarna att rinna. Det är okänt hur många som har stupat i slaget om Kyiv. Det är i alla fall tusentals som satt livet till. Folk har betalat det yttersta priset, för att Ukrainas och Europas framtid inte skulle få en ännu mer horribel vändning. Vi får aldrig glömma deras gärning.

Samtidigt känner jag mig fånig. Det finns andra städer, som i stort sett är jämnade med marken. Som blivit bombade och beskjutna sedan dag ett, och är fortfarande det. Och det finns städer som är för tillfället ockuperade, där avgrundsdjup ondska råder, där krigsbrotten är förbi allt förstånd, men vi får inte veta om det just i detta nu – för att det inte finns någon där som kan föra offrens talan. Först när de blir befriade kommer vi förstå vidden av det, om ens då. Jag vill skrika ut till världen, tala åt dem vars talan inte hörs, åt dem som desperat hoppas på hjälp utifrån, från oss i Väst, men inte får det. Snälla, gör något.

Kyiv är ändå den staden som jag besökt senast i Ukraina, bara för ett par år sedan, och det är därför jag påverkas så djupt – pga kontrasterna mellan mina minnen och nuvarande läget. Och faktumet att jag har släkt där. Men jag hinner inte ens besöka dem. Snart råder utegångsförbudet. Och på morgonen är det dags att dra igen. Trots att vi är flera som knappt har sovit på snart två dygn. Men åter igen gäller det att ha perspektiv, som i det här fallet är svindlande. Vi har inte blivit bombade. Vi har inte varit i strid. Vi har inte behövt ta hand om skadade eller avlidna, eller släcka bränder, allt medan vi blir beskjutna. Vi har bara varit vakna lite extra, och kört fordon och varit lite varma. Det är okej med oss.

Matställen stänger i god tid innan utegångsförbudet träder i kraft, så att både gästerna och personal hinner ta sig hem. Med en minuts marginal hinner jag till en mycket välsorterad lokal matbutik som har färdig mat över disk. Jag köper rätter som för ukrainare är vardagsmat, men för svenskar bör vara en lokal upplevelse. Bovetegröt med svamp. Olivje. Salad Vinegret. Kyckling Kyiv, så klart. Några till rätter, men jag märker att det är brist på kött. Det finns mycket kyckling, även några leverbaserade rätter, men fläsk och nötkött lyser med sin frånvaro. Får tag på färdiga tefteli, motsvarigheten till köttbullar i tomatsås, men deras smak och konsistens kommer skvallra om att köttinnehållet är högst symboliskt.

Under tiden umgås chaufförerna med räddningstjänsten och två svenska medlemmar av Hospitallers inne på vår hostel. Det finns mycket att avhandla. Svenskarna har precis kommit tillbaka från senaste rotationen, vid fronten. Det är många som har följt dem, många som är engagerade. Vi hänger i lobbyn på tredje våningen, hotellpersonalen hjälper oss att ordna fram ett bord. Flyglarmet går under tiden vi pratar och käkar. Men det är okej, rummet där vi sitter har inga fönster. Här i Kyiv tar de flyglarm på lite större allvar än i Lviv, på förekommen anledning. Men Charkivborna struntar fullständigt i det. Hospitallers verkar lika oberörda. Vi avslutar med en honungstårta som Räddningstjänsten Charkiv har tagit med sig som tack.

Att köra blåljuskonvoj med räddningstjänsten genom Ukraina var ganska storslaget. Men de vill fortfarande inte ha med oss hela vägen till Charkiv, då det fortfarande är farligt. Vi har dock kommit överens om att det får bli en insats längre fram. Jag vill gärna samordna en insats på plats, men det kommer inte ske förrän ryssen trycks tillbaka, och artilleribeskjutningarna avtar. Plus att amröjning genomförs, så klart. De vill inte ha döda utlänningar i knät, de har bekymmer nog som det är.

För att amröja krävs enorma resurser. Med nuvarande takt så kommer det ta minst tio år innan folk kan flytta tillbaka och bruka jorden som förr. Dessutom är det enormt farligt och många från räddningstjänsten blir svårt skadade eller dör under uppgiften. Det de behöver är en viss typ av drönare som gör uppgiften snabbt, enkelt och säkert. Den kostar dock så mycket att de knappt vågar drömma om det. De har startat en insamling i Ukraina, men det finns inte sådana resurser.

Jag personligen tror på att vi kan samla ihop till en sådan drönare. Jag vet att det finns folk som vill hjälpa till och rädda liv. Jag har tillit till medmänniskor i Sverige, som vill göra skillnad, både privatpersoner och företag. Ni har visat att ni är villiga att ge stöd – och sponsrat ambulanser, brandbilar, medicinsk utrustning och räddningsutrustning. Och jag, tillsammans med teamet i Swedish Rescuers, har visat att vi kan ordna det som behövs, och leverera det i händerna på slutmottagarna som kommer använda det i sitt arbete. Jag vill att vi ordnar drönaren till Charkiv, tillsammans. Jag kommer skriva ett eget inlägg om det, med möjligheter att donera direkt för det projektet. Fram till dess så finns vår hemsida med swish, eller så kan ni maila mig för att ordna en företagsdonation.

Det som slog oss när vi var i Ukraina var hur folk reagerade när de förstod att bilarna skulle överlämnas som humanitär hjälp. Att bli mött med leenden, att civila och militärer vinkar till oss, att bilar tacksamhetsblinkar och att folk går fram för att säga tack – det är värt allt. Att träffa svenskar som gör insats på fronten i Ukraina för att rädda liv på plats har varit en ära. Och räddningstjänstens handskakningar och kramar är dyrbara – dessa händer har räddat så många liv, och dessa ögon har sett mer vad en människa ska behöva se – men de står ut, de fortsätter göra sin sak. För att det inte finns något annat. För att ingen annan räddar människor om de inte gör det.

På tillbakavägen är vi trötta men nöjda. På vägen möter vi en västerländsk kvinna som varit i Kyiv på tjänsteresa. Hon delar med sig av intern intel angående civila bombningar som kommer. Mycket riktigt utsattes Kyiv för sådana strax därpå. Skönt att ha exfiltrerat i tid. En av chaufförerna blev kvar, i hopp om att göra en insats inom sjukvård vid fronten eller annanstans, men han var i säkerhet. Samma med övriga vi kände i Kyiv. Men alla hade inte lika mycket tur.

”Det är så mycket tragik vi sett och hört om på resan, samtidigt möter vi de mest underbara människorna på vägen, vilket inbringar hopp.”

Thomas Erdelyi, chaufför

Nu väntar en hel del admin för min egen del. Vi fortsätter leta efter brandbilar och ambulanser som går att köpa loss direkt, utan att behöva involveras i någon auktion. I övrigt blir det fokus på drönarprojektet. Inlägg kommer. Ta hand om er, och tack till alla som bidragit!

Stort tack till chaufförerna: Tommy Källgren, Thomas Erdelyi, Matts, Sandra Karlström, Elisabeth Öberg, Adam Bodérus, Anders Åström, Christian Wibecker, Erik Espman och Håkan Espman. Tack till era nära och kära för stödet, och för att ni fick komma loss.

Tack till er som har swishat.

Tack till Hospitallers för det ni gör.

Tack till OperationAid för det ni gör, och för samarbetet kring resan och försändelsen. En viktig och högaktuell intervju med OperationAid hittar ni här.

Tack till alla som har varit involverade i att förbereda bilarna och fylla dem med utrustning.

Tack till alla som skickade stöd, stort eller smått.

Och ytterligare tack till:

Smålands Militärhistoriska Sällskap, för era donationer och enorma logistiska insats.

Räddningstjänsten Marstrand

Samt till Gathenhielms kompani.

Sluta inte prata om kriget. Sluta inte skicka hjälp. Sluta inte opinionsbilda. Sluta inte stödja Ukraina.

“För övrigt anser jag att Sverige ska skicka Archer asap. Slava Ukraine!”

Erik Espman, chaufför