Det svenska luftvärnet idag och i framtiden

Semper metam contingiumus

För några veckor sedan var jag på inbjudan på besök hos Luftvärnsregementet runt Galgberget i Halmstad. Bland annat fick jag en dragning om Halmstad Garnison från ställföreträdande regementschef och en presentation av luftvärnet idag och i framtiden av chefen för MLSS (Mark-luftstridsskolan) som ansvarar för utbildning och utveckling inom luftvärnet. Besöket sammanföll med Försvarsmaktens generaldirektörs besök, vilket innebär att jag också fick förevisat mig de vapensystem som luftvärnet förfogar över i skarp drift, inklusive stridsledningscentralen GBADOC, UndE23, EldE97 och EldE70.

Innan jag börjar på allvar med artikeln så vill jag tacka Luftvärnsregementet för sin gästfrihet och öppenhet och hoppas att jag kan få fler inbjudningar till förband. Böcker och Internet i all ära, men när det gäller research till nästa bok så är boots on the ground överlägset både i tid och vad man faktiskt kan ta till sig som väsentligt. 

Som författare är det speciellt intressant att träffa människorna och även få ta till sig de små anekdoter som skänker autencitet till en berättelse. 

Den här artikeln blir lång, men kanske kan vara intressant även om du inte är en MÖP. Först lite om min tidigare kompetens i ämnet, som är marginell. Som gammal stabschef för ett pansarskyttekompani (värnpliktig sergeant) under invasionsförsvarets tids så hamnade ansvaret för luftbevakning i mitt knä via gamla manuella LUFOR och LOKOR (idag ersatt av fortfarande FM-baserade men digitaliserade LuLIS), vilket innebar att man i stabsfordonet hade lyxen att ha en krigsplacerad FM-radio, på vilken luftförsvarsorienteringen sändes och fick dokumenteras manuellt på inplastade kartor med suddbara sk oleatpennor, en av antagligen 50+ samtidigt uppgifter man hade ansvar för som stabschef. I övrigt var stående order på kompaniet att inga flygföretag skulle bekämpas annat än vid direkt rak anflygning. Senare har jag även suttit som systemutvecklande konsult på Ericsson Microwave Systems, numera Saab Microwave, inom ett projekt där gamla Giraffe-systemet skulle utvecklas som artilleriledningsradar åt kustartilleriet. Ett kustartilleri som sedan lades ner, även om systemet eventuellt gick på export till Thailand.

Det svenska luftvärnet är ett av de vapenslag som fått se den kraftigaste neddragningarna inom det svenska försvaret sedan den strategiska blackouten började 2004. Det enda som är värre är väl kustartilleriet som helt lades ner. En möjlig anledning är att vare sig kustartilleri eller luftvärn behövs när man skall bekämpa bondeförband i tredje världen.

Både kustartilleri och luftvärn ingår annars i ett svenskt skalskydd, där man idag bara har kvar ett kastrerat flygvapen med begränsade möjligheter att betjäna ens den andel av kvaravarande svenska flygplan som skall ingå i krigsorganisationen, samt resterna av flottan.

Det föreligger idag ingen invasionsrisk för Sveriges del, även om exempelvis Ryssland i allra högsta grad har och upprustar den förmågan, både via Östersjön och via luften. En regional konfliktrisk existerar dock. Det kan istället handla om att vilja ta kontroll över strategiska delar av landet, som likt Gotland i min bok Midvintermörker, eller kanske Öresundsområdets passager ut ur Östersjön i händelse av en blockad. Gotland respektive svenska marin- och flygbaser skulle också spela en avgörande roll i händelse av en konflikt i Baltikum.

Insatsorganisation 2014

Som gammal pansarfjant bär det mig emot att medge att svenska markstridskrafter, manöverbataljonerna, kanske är korrekt dimensionerade för uppgiften att försvara Sverige mot de hot som föreligger i närtid. Om även förbandsreserven utbildas och förbandssätts så kan Insatsorganisation 2014 rent av vara fullgott för svenskt bruk inom markstridskrafter även vid ett förändrat strategiskt läge, motsvarande ca 3 brigader.

Men vad vi behöver både idag och i framtiden är ett starkt skalskydd. Dit bör luftvärnet räknas. Det är rent av så att medan vi har incidentberedskap inom flyget och flottan, så borde vi i och med insatsorganisationens kontraktsanställda soldater faktiskt ha incidentberedskap även inom luftvärnet, rent av ha utgrupperat luftvärn till vardags. Det kan faktiskt vara väsentligt även för det så populära terroristhotet, även om förmågan är alldeles för liten idag.

Som jag försöker visa i Midvintermörker så kan modernt luftvärn verka 24 timmar om dygnet och neka en motståndare åtkomst eller bekämpningsmöjlighet av utvalda områden. Toppmoderna system som ryska Pantsir-S1 kan rent av bekämpa RAM; rockets, artillery, mortars; dvs mindre projektiler. Någon sådan förmåga har vi inte idag i Sverige och kommer antagligen inte få i framtiden heller.

Svenskt luftvärn har förbättrats på manöverbataljonsnivå och hos de mekaniserade bataljonerna ingår idag en pluton om tre st luftvärnskanonvagn 9040, vilket inte faller under Luftvärnsregementet utan under pansartrupperna. Det är i själva verket en rejäl förmågeökning från det gamla invasionsförsvaret. Den är dock främst till för att verka mot motståndarens helikoptrar. I övrigt har inte svenskt luftvärn alls moderniserats i samma utsträckning som t ex de mekansierade förbanden, utan man sitter kvar med eldenheter från 70-talet och 60-talet, tänk Libyen här. Däremot har underrättelseförmågan och ledningsförmågan moderniserats och något överdrivet så innebär svenskt luftvärn idag ett förband som kör runt ett antal serverhallar i kamouflagemålade containers och grupperar i skogen.

Men i övrigt så skall det svenska luftvärnet via 61. och 62. luftvärnsbataljonen skydda en lång rad tänkbara mål och neka en motståndare åtkomst till dessa, både direkt och indirekt. Som man sett senast i Libyen så är det första som en anfallare gör att skicka in kryssningsrobotar för att slå ut just luftvärnet innan man går in med flyg, flyg som idag via glidbomber kan verka 100 – 150 km från målet. Den gamla tidens flyganfall när flygplanen faktiskt behövde visa sig vid målet existerar i princip bara när det handlar om att bekämpa rörliga markförband.

Jag fick se en karta över hur mycket eller lite nuvarande två svenska luftvärnsbataljoner kan försvara av Sverige. Får inte ge några detaljer, men det var ganska nedslående. Man måste göra en ganska hård prioritering, samtidigt som de två bataljonerna antagligen bara går att dela upp i fyra bataljonshalvor. 

Nedan listar jag tänkbara mål att försvara. Det är en lista jag tagit fram själv.

Militära rörliga mål

• Två brigadstaber
• Två brigadstridsgrupper

I IO2014 ingår två brigadstaber och i praktiken kan den svenska armén därmed uppträda i två brigadstridsgrupper om man formerar samtliga manöverbataljoner under dessa. Vi har en möjlighet att bedriva någon form av strid på två platser, i ett realistiskt scenario skulle det handla om en plats där man sätter in bägge brigadstridsgrupperna. Dessa bör förstås ha luftvärnsskydd.

Militära fasta mål

• Två flygstridsledningscentraler – Puma i Hästveda, Skåne och Grizzly i Bålsta, Stockholm
• Fem (sju) flygbaser – Såtenäs, Ronneby, Luleå, Jokkmokk och Hagshult (, eventuellt även Uppsala,  Vidsel och Linköping)
• Två (tre) marinbaser – Karlskrona, Berga/Stockholm (, Göteborg)
• Försvarsledning – insatsstaben INS respektive Högkvarteret, bägge i Stockholm
• Centrallagret i Arboga
• IT-infrastruktur i Enköping och Uppsala
• Ett otal mindre installationer som fasta radaranläggningar, förråd, regementen, verkstäder etc

En del av dessa ser förstås ut att sammanfalla regionalt, t ex finns det gott om militära mål i Stockholmsområdet och kan till viss del försvaras av samma luftvärn.

Civila mål

• Stockholm – rikets ledning, myndigheter, infrastruktur
• Göteborg – hamnar, raffinaderier, infrastruktur
• Lysekil – raffinaderiet Preemraff
• Malmö – Öresundsbron
• Linköping, Trollhättan – militär flygindustri
• Karlskrona – militär varvsindustri
• Tre kärnkraftverk – Ringhals, Oskarshamn, Forsmark
• Fler vattenkraftverk än jag orkar räkna upp
• Bofors – vapenindustri
• Kritiska punkter på elstamnätet
• mfl

En svensk luftvärnsbataljon innehåller förutom stabskompani och trosskompani två luftvärnskompanier.  Varje av dessa innehåller två stycken spaningsradar UndE23, ett mycket kvalificerat system och kanske en av världens bästa spaningsradarsystem. I bästa fall kan man alltså fördela ut luftvärnet på åtta platser i landet, vilket inte säger något om antalet medföljande eldenheter blir tillräckligt många för att kunna verka effektivt.

Välj ut åtta av ovanstående som skall kunna försvaras. Det är inte ens en enkel prioritering om man bara väljer rent militära mål. F 21 i Luleå kan för övrigt sättas ur stridbart skick genom att man skickar en kryssningsrobot till lämplig vattenkraftsdamm.

Förutom den strategiska blackouten från 2004 så innebar även kostnaden för utvecklingen av EldE23 BAMSE att man fick skrota allt eldrörsluftvärn och robot 90-systemet, det senare bland annat tänkt att försvara just flygbaserna.

Halmstad Garnison

Luftvärnsregementet är traditionsbärare från en lång rad upphörda regementen runt om i Sverige och äldre personal har sitt ursprung från flera nedlagda luftvärnsregementen, vilket leder till att det finns lite olika traditioner inom förbandet.

Halmstad Garnison är beläget tämligen centralt i Halmstad i anslutning till flygplatsen, som också är en förutsättning för att kunna öva luftvärn skarpt. Förutom Luftvärnsregementet hittar man här försvarsmaktens tekniska skola, delar av militärhögskolan, delar av underrättelse- och säkerhetscentrum och hemvärns- och frivilligförband. Man ansvarar för att sätta upp 61. och 62. lufvärnsbataljonen samt 1. tekniska bataljonen samt delar av 13. säkerhetsbataljonen.

Luftvärnsbataljonerna omfattar knappt 700 man per bataljon och den tekniska bataljonen mindre än 300 man. En andel av personalen är kontinuerligt tjänstgörande, GSS/K och en andel tidvis tjänstgörande GSS/T. Rekryteringen går enligt plan, även om organisationen alltså inte är fullbemannad än. På den grundläggande militära utbildning, GMU, man haft har senast 17% varit kvinnor vilket är en form av lägsta kritisk massa.

När man pratar med personalen verkar det inte vara några större problem att hitta bostad på orten, även om flera, såväl officerare som soldater långpendlar, exempelvis från Helsingborg, Göteborg eller rent av Trollhättan. Det finns soldater som bor på logement på veckorna och veckopendlar hem till orter långt bort. Kommunikationerna är goda med såväl järnväg som motorväg. De nyanställda soldater som valt att bosätta sig i Halmstad har utan större problem kunnat ordna en lägenhet.

De flesta rekryterade GSS/K och GSS/T kommer förstås från de senaste årens värnpliktskullar.

Samtidigt måste ju rekryteringen spridas ut över tiden, vilket innebär att IO2014 inte kommer vara fullbemannad förrän 2019. Annars skulle man drabbas av problem med att all personal slutar samtidigt. Istället måste rekrytering spridas ut över tiden för att ge en kontinuitet.

Svenskt luftvärn idag

Det svenska luftvärnet är idag som konstaterats ovan hopplöst underdimensionerat. En motståndare kan fritt välja oskyddade mål i landet och undvika de man prioriterat med skydd. Ett problem är att man inte har någon modern räckvidd vilket ytterligare begränsar förmågan att verka, skydda och värna. Vad man har god förmåga till idag är dock de andra ledorden – spana och samordna.

Montering nattsikte på EldE70

EldE70, Robotsystem 70 (Wikipedia, Försvarsmakten) har en räckvidd på 8km och kan bara verka vid klart väder. Alla eldenheter har inte heller nattförmåga idag. Småmålsförmågan (kryssningsrobotar) är också diskutabel.

En EldE70-grupp transporteras i en pansarterrängbil 203 och kan gruppera mycket snabbt. Från det att man stannar sin ptgb203 kan man på någon minut verka mot mål. I princip handlar det om att sätta upp eldenhetens lavett, ladda en robot och dra en kabel tillbaka till datorerna i pansarterrängbilen. Sedan kan man verka, även om ytterligare tid därefter lämpligen används till exempelvis maskering.

Passagerarutrymme patgb 203, inklusive datorbord. Eldenheten skall få plats här tillsammans med gruppen och all personlig utrustning

På samma sätt kan man snabbt omgruppera. Som alltid är det rätt trångt i alla militära fordon. Förutom all personlig utrustning och datorer så skall man även lasta ombord lavetten i passagerarutrymmet, medan robotarna får lastas utanpå pansarterrängbilen.

Ptgb 203 är idag för självförsvar beväpnad med den 20mm automatkanon som tidigare satt på de numera skrotade pansarbandvagn 302, men har begränsad möjlighet att verka runt om pga radiomaster och annan utrustning. Ammunitionen till denna akan har slutat tillverkas och systemet kommer bytas ut mot Vapenstation 1, en svensk version av norska Kongsberg Protector-2 som är en del av norska motköp då Norge skaffar det toppmoderna svenska artillerisystemet Archer (Försvarsmakten, Wikipedia). Beväpningen blir då bara en kulspruta, 12.7mm eller mer sannolikt 7.62mm. Fungerande för att bekämpa bondearméer i tredje världen, men inte mycket mer. Samtidigt är det förstås inte grundtanken att en EldE70-grupp någonsin skall behöva konfrontera fienden på marken, även om de har viss förmåga till egenskydd.

Patgb 203. En rb 70 lastad bakom akantornet

Pansarterrängbilar har tyvärr begränsad framkomlighet i svensk terräng (som ju som bekant består av skog eller mosse), så man är mestadels förvisad till att följa vägar. Önskvärt hade förstås varit ett bandbaserat fordon, men via pansarterrängbil vinner man fördel med snabbhet och räckvidd.

Via pansarterrängbilen erbjuds både värme och kyla (luftkonditionering) för gruppen. Att sitta som skytt på eldenheten innebär total koncentration, men också att det blir riktigt kallt vintertid och varmt sommartid, då man av nödvändighet är grupperade öppet. Robotsystemet kan bara verka vid fri sikt till målet, så dold gruppering blir inte aktuell även om man kan ha kamouflagenät till den sekund man skall börja följa målet. Det är därför nödvändigt att rotera personal vid eldenheten. Beroende på bereskapsnivå måste man förstås inte ständigt ha eldenheten bemannad.

Fördelen med EldE70 är att den grupperar och omgrupperar fort och i teorin är ostörbar eftersom det handlar om laserstyrning av roboten. Däremot finns möjligheten för ett flygplan att i ett duellläge försöka göra undanmanövrar så att skytten tappar bort målet och där blir skjutskickligheten avgörande. 

Glädjande nog hade all personal i den grupp jag träffade skjutit robot 70 skarpt, även om luftvärnet lämpar sig utmärkt för att mängdträna i den omfattande simulatoranläggning som regementet förfogar över.

Godkänd fotovinkel på EldE97

Den andra eldenheten i det svenska luftvärnet är det moderniserade Robotsystem 77 HAWK, kallat EldE97 (Wikipedia, Försvarsmakten). Moderniseringen innebär bland annat att man kan omgruppera med lavetten laddad, ökad förmåga att motstå störning och flermålsförmåga – möjligheten att skjuta mot flera mål samtidigt.

EldE97 var generellt belagd med fotoförbud så det blir inga foton från stridsstationens container eller målradarn framifrån.

Systemet styrs från marken via den kraftiga målradarn, medan själva roboten alltså inte har någon egen radar. Det innebär att man måste ha fri sikt till målet och räckvidden är oavsett bara 40km. Detta begränsar i allra högsta grad grupperingsplatserna i ett kuperat Sverige och man kan t ex inte verka mot flyg som på avstånd fäller glidbomber. Däremot kan man verka mot kryssningsrobotar.

Personalen i själva stridsstationen sitter grupperade i en container med ett antal arbetsstationer och skärmar. Ljudvolymen är betydande från all kylning av datorer. Att skjuta innebär faktiskt att en hög nivå av skjutskicklighet ställs på skytten, samtidigt som systemet är mycket svårt att störa ut. Radarstörande remsor lär inte fungera, även om aktiva skenmål eller störning (falska radarekon) kan fungera och tillfälligt lura en skicklig skytt.

Operatörerna av EldE97 är kanske några av de modigaste i svenska försvaret (OK, operatörer av UndE23 är modigare). Så fort man slår på målradarn, vilket man rimligtvis inte gör förrän sekunder innan man skall skjuta – fram till dess följer man luftläget via spaningsradarn UndE23 – så lär man bli mål för radarsökande robotar. Nu kan dock stridsstationens container vara grupperad på annan plats än själva eldenheten eller målradarn. Stridsstationen, målradarn och eldenheten kan rimligtvis vara grupperade hundratals meter från varandra. Gruppering tar också tid, då det skall dras kablar mellan allt, inklusive de radiolänkar som sedan kommunicerar med bataljonsstridsledningens stridsledningscentral GBADOC och/eller UndE23.

EldE97 fungerar antaligen utmärkt för att försvara markstridsförbandens manöverenheter som måste bekämpas på nära håll av fientligt flyg. Men problemet är att man inte kan hänga med i moderna mekansierade förbands förflyttningstempo. Med bara 40km i räckvidd och timmar för omgruppering så kan manöverenheterna ganska snabbt flyttat sig utanför luftvärnsskyddet. Men för att skydda fasta mål kan man idag inte bekämpa flyg med glidbomber, men väl kryssningsrobotar.

Men i grunden har verkligheten kört ifrån EldE97, trots uppgraderingar.

Jag fick även titta in i den kontainerbaserade mobila serverhall och arbetsplats som den nya stridsledningscentralen GBADOC (alternativt kallad TCC – tactical control centre), också från norska Kongsberg. Här rådde förstås också fotoförbud, även om Kongsberg förstås erbjuder bilder på den norska motsvarigheten. GBADOC med svensk utrustning är också integrerad med flygvapnet via Länk 16, vilket innebär att man kan få in flygläget från alla fasta radarstationer i Sverige samt alla de radarstationer inom NATO som Sverige har kryptonycklar till i teorin. Stridsledning skall iaf ske från de GBADOC som kommer ingå i IO2014. I den mån dessa slås ut eller omgrupperas i sina containers kan även stridsledning ske ifrån UndE23.

Godkänd fotovinkel på UndE23

UndE23 (Försvarsmakten) är luftvärnets svenska stolthet, som också exporterats  En av världens bästa spaningsradarsystem, modulärt byggd som en portabel container. Normalt uppträder denna på en åttahjulig MAN-lastbil, men man kan lasta containern ombord på en järnvägsvagn, fartyg eller rent av ett transportflygplan för långväga transport. Den går också att gruppera utan lastbilen, även om bränslet till den inbygdga dieselgeneratorn då kräver manuell påfyllning ganska ofta.

Även här rådde förstås fotoförbud inifrån arbetsplatserna eller på sensorerna, även om Försvarsmakten har åtminstone en egen bild på en liten del av innandömet. Utrymmet inne i UndE23 var antagligen bäst dimensionerat för personalen, långt ifrån lika trångt som inne i GBADOC eller i EldE97:s stridsstation. Det handlar iaf om ett antal arbetsplatser med flera datorskärmar per arbetsplats, samt “serverhall” för all utrustning som datorer, radioapparater, växlar, krypteringsutrustning etc.

Systemet är mycket kvalificierat och har en räckvidd på över 100 km, vilket innebär att det även fungerar för ett moderniserat luftvärn med längre räckvidd. Via utvecklingsprojekt kan UndE23 numera också detektera RAM-eld (rockets, artillery, mortars) och skall kunna ge några sekunders förvarning till markförband vid beskjutning med indirekt eld.

Samtidigt är UndE23:s operatörer som sagt extremt modiga. En radar berättar per definition klart och tydligt var den sitter och blir som prioriterat mål föremål för radarsökande robotar, t ex amerikanska AGM-88 HARM eller kryssningsrobotar som ryska P-500 Bazalt. 

Dock kan en radar av UndE23:s typ skicka ut falska signaler som kan lura en radarsökande robot att radarn i själva verket står någon annanstans. 

UndE23 har exporterats till ett stort antal länder, inklusive USA (USA:s utrikesdepartement…).

En UndE23-pluton med två spaningsradar innehåller också ett antal pansarterrängbilar, inklusive radiolänkbilar som hanterar kommunikationen med exempelvis GBADOC. En gruppering innebär också att man drar kablar mellan radiolänk och spaningsradar, eller rent av hela vägen till stridsledningsscentralen.

Överlag är luftvärnet väldigt tekniktungt och kör runt sina kontainerbaserade serverhallar och drar kilometervis med kablar vid gruppering. Gammalt hederligt kabeltattande är alltså inte ett minne blott.

Man förfogar också över spaningsradar PS90 och PS91, vilka jag dock inte fick några demon på. Som jag uppfattar det är dessa system också på väg ut.

Luftvärnsregementet har utmärkta möjligheter att öva strid i simulator. Även om t ex UndE23 körde skarpt vid demot så kan man lägga in simulerade mål, vilket t ex skedde när jag satt i EldE97:s stridsstation. När man sitter instängd i en av kylning brummande kontainer är skillnaden mot att sitta skarpt ute i terrängen minimal. Personalen sitter instängda framför sina skärmar utan uppfattning om världen utanför.

Generellt har man minst dubbel bemanning inom luftvärnet för att kunna verka just 24 timmar om dygnet via personalrotation. Det finns alltså flera personer för varje position inom åtminstone stridsledning, spaningsradar och eldenheter. En ganska stor kontrast mot många andra enheter inom armén.

Luftvärnet i framtiden

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg är EldE70 på väg att bytas ut.

Beslut kommer först 2012, men kraven är inte enormt höga. Mörkerförmåga är ett krav, liksom förbättrad småmålsförmåga (kryssningsrobotar). Allvädersförmåga är inte ett krav var det besked jag fick, dvs det kan handla om en uppgraderad version av Robotsystem 70, Rb 70NG, som på ytan ser väldigt mycket ut att vara Rb 90 med nytt namn…

Det kan dock blir något helt annat system, men handlar om någon form av korträckviddigt luftvärn.

Vad det än blir så kommer leverans ske 2013 – 2016. 

Fler GBADOC skall köpas in än den GBADOC som leasats till Nordic Battle Group och UndE23 skall mjukvaruuppgarderas till att kunna varna mot RAM enligt vad som nämnts tidigare. Denna senare förmåga kan man sätta i perspektivet utlandsinsatser där man alltså därmed kan ha nytta av UndE23 även till att bekämpa bondearméer genom att varna för när egna förband blir beskjutna via även enklare artilleri som granatkastare.

Vad som är ännu mer intressant är att man som ett led i utvecklingsarbetet även tittar på en ersättare till EldE97, som i allra högsta grad börjar bli för gammalt. Det finns inga som helst beslut här, inte ens beslut om beslut. Men efter år 2020 blir det absolut nödvändigt att byta ut de gamla HAWK-systemen.

Med lång räckvidd, t ex 100+ km kan nuvarande IO2014 med samma antal eldenheter gruppera så att man i princip kan skydda samtliga de mål jag skrev om tidigare i artikeln. Vi skulle återigen få ett heltäckande luftvärn över stora delar av Sveriges yta.

UndE23 skulle också fungera utmärkt som spaningsradar till ett sådant system.

Det system som främst diskuterades som exempel var fransk-italienska Aster-30 (Wikipedia) i markbaserad version. Amerikanska Patriot/MEADS hade förstås också varit intressant, men är helt enkelt alldeles för dyrt. Dessutom ser man inte i Sverige något behov av att kunna bekämpa ballistiska missiler (kärnvapenrobotar i extremt hög fart och högt upp i atmosfären), vilket Patriot/MEADS klarar av.

Aster-30 skulle inte bara uppnå önskad räckvidd, flermålsförmåga med autonoma robotar som inte kräver en aktiv målradar, utan också snabb gruppering, där man i princip bara behöver stoppa eldenhetens lastbil och vinkla upp skjutramperna. 

Man kan likna detta med det vi idag uppnår via Archer (Försvarsmakten) i jämförelse med den gamla tidens artilleri. Färre eldenheter än hos gamla invasionsförsvaret, men pga blixtsnabb gruppering och automatisering, uppnår man i praktiken en mångfaldigt större effekt relativt antalet eldenheter.

Men som sagt idag handlar det bara om framtida önskemål och om man inte får nöja sig med HAWK som introducerades i det amerikanska försvaret 1960. 2020 är det 60 år sedan, vilket säger något om hur eftersatt det svenska luftvärnet är.

Återigen ett stort tack till Luftvärnsregementet och dess personal. Har redan fått användning av en del saker till nya boken.

Tillägg: Det pratades också om framtidens sensorer, bland annat passiva markbaserade optiska IRST-sensorer och signalspaning mot läckande signaler från modernt stridsflyg, för att passivt kunna detektera och följa flyg. På så vis kanske man i framtiden också kan fånga upp stealthplan, förutom att man även utvecklar radarsystemen ytterligare. En metod för att fånga stealthplan är att ha olika sändande och mottagande radar, för att på så sätt fånga upp bortreflekterade signaler.